Share Mingle Inspire Openlab

Känner mig inspirerad av att dela och mingla på samma premisser som Erik Kruse från The Networked Society – ni vet han vars son redan som 8-åring omnämnde sin pappa som en looser när han insåg att de inte hade wifi i bilen, trots att pappan arbetade i ledningen på ett gigantiskt teknikföretag som Eriksson. Mycket kan sägas om Eriksson men Xperia Z vilket nummer det nu var i ordningen, revolutionerade mitt fotograferande och tidigare smartphones hur vi kommunicerar. Idag kan vi se att det inte bara var av godo. Vi behöver sovra mer för att inte drunkna i vilseledande, vi  behöver fokusera på att nyttja tekniken för att ge fler tillgång till det de verkligen behöver, oavsett om det handlar om en politiker eller tjänsteman som behöver hjälp med att hålla sig till de lagar och regler hen själv är med och beslutar om. Slippa uppfinna hjul som ingen vill ha eller visa på och använda vedertagna och effektiva hjul som redan finns. Processer som ger oss kunskap och mer inflytande. Processer där vi alla kan vara medskapande men ändå ha tid för det jag talar mig varm för – tid för att bygga och vårda relationer, en återkommande önskan,  och unga är dom som allra mest behöver det. Idag ökar den gruppen som sällan eller aldrig upplever att vuxna har tid att delge sin kunskap, såvida den inte sker inom skolans väggar eller bakom en skärm där de själva mer eller mindre förutsätts kunna sovra från start.

Kanske Åke Nygren från Data Detox Kid, är den som på 5 slides á 1 minut kommer att visa på något verkligt samtida som vår yngre generation ännu inte skrikit tillräckligt högt efter, eller som dom som har kunskapen och insikterna inte har uppmärksammat, i allafall inte visat på något som visar att kunskapsgapet inom IT- säkerhet och IT-etik på alvar håller på att plana ut.

Lika många slides och minuter har vi andra på oss för att bidra med vår kunskap för att lösa samtida problem. Fokus kommer att ligga på vilka utmaningar vi står inför och hur vi deltagare såväl som besökare kan ta ett aktivare kliv för att bjuda på insikter, kunskap och verktyg för smarta lösningar och finansiering. Det är här du och dina kontakter kommer in i bilden, i den påföljande 45 minuter långa workshop du väljer att lägga din energi i. Den lär bli något av det mest interaktiva jag deltagit i sedan Burningman European Leadership Conference 2017, i anslutning till Burning Man Week Stockholm som utspelade sig på bland annat Openlab, KTH med en interaktiv rundvandring i kreativa makerspaces, där varje rundvandring ledde till att en i sällskapet blev turledare för nästa rundvandring och makerspace. Modigt, tillitsfullt och innovativt. Make No plans – bjud in till ett tema, bjud på inspirerande startskott och sätt sedan agendan tillsammans med de som kommer för att söka lösningar på dagens utmaningar. Ett annat bra exempel är en grupp som bestämde sig för att lyfta med hjälp av tillit och kollaborativ intelligens,  IQ såväl som EQ – Södertörns Högskola. Projektledarna lottades 2.5 minuter före start och fem dagar senare landade det i recospot.se. Som inbjuden i ”panelen” var min enda invändning att jag saknade en knapp där människor á la open source kan engagera sig. Detta för att inte snubbla på ”brist på administrativa resurser”. Min fråga till lektorer och skolledning blev om inte skolan skulle kunna arbeta mer i projektform eftersom detta visat sig vara både effektivt, lärande och kreativt. När jag då som svar får ett visitkort utan att ens ha behövt fråga efter det, känns det som att vi kommit långt.

Jaha, så vad ska jag använda mina 5 minuter + 45 min workshoppande till på måndag – ”Ungt Perspektiv – Samtal och Strategi för ungas hälsa”, skapa en äkta snackis under årets Almedalens Goda Samtal där jag deltar i år igen. Och om mina utmaningar för att få presentera och utbilda i interaktiva metoden som skapats av 36 niondeklassare, forskare på KI och engagerad skolpersonal. Övriga som deltar i Share, Mingle and Inspire med vardera 5 minuter är Sarah Andersson, My Dream Now och Thomas Othman, Craft Academy. By the way it´s all in english. Makerspaces, education, software and innovation. Get your free ticket now!

Listen to the conversation from Burning Man Week, recorded in NAV Sweden

Share Mingle and Inspire
Måndag kl. 16-18

Openlab, KTH
Valhallav. 79 (vid Dome of vision)

Hungergames Irl

Bild

Årets Almedalsvecka tillbringade jag på piren i en väns Oversea 40, långfärdssegelbåt. Perfekt om man som jag föredrar frukost i det fria, tid för reflektion och god nattsömn. Ett måste  i min ålder för att kunna vara en inspirerande workshopledare, deltagare eller nätverksminglare. Här kommer några av årets höjdpunkter jag själv interagerade med och som jag definitivt kommer att samverka mer med:

 

Hungergames Irl Fler Unga Samtalssoffan Richard Wahlström Lotte Johansson

Richard Wahlström Fler Unga i Samtalssoffan

Samtalssoffan – ett initiativ av Byggnads för att stoppa machokulturen, något alla kan skriva under på. I Almedalen kunde den som ville, beställa soffan och bjuda in valfri gäst på valfritt tema. Jag lyckades vara först ut med att beställa Samtalssoffan till Almedalens Goda Samtal, där jag  i dialogform á la Open Space även arrangerade workshopen Hungergames Irl – Är det barns ansvar att värja sig på den digitala arenan. Samtalssoffan var en av de fem nominerade till ”Hetast i Almedalen”.

Under Almedalsveckan blev det ett par vändor i soffan inför olika dialog workshops med olika gästande ledarskapsprofiler. Vi klarade oss alla hyfsat bra från de inbyggda mentometerknapparnas gälla signaler, genom att inte tala i svepande ordalag som man. Här tog vi ansvar och talade i termer som jag.

Hungergames Irl ABC Charity Galleri Duerr Filip Cederholm

Hungergames Irl

Det var också något vi arbetade med under min egen workshop, där ledarskapsprofiler trots vitt skilda intressen och förhållningssätt till slut lyckades bilda grupper, utifrån identifierade problemställningar, för att samtala om och komma upp med lösningar. Allt från rektorer, politiker, spelare och sakkunniga, till unga inom dataspelsbranchen och Sveriges kvinnolobby deltog efter en svettig inledning med många korsade armar med vitt skilda perspektiv. Min egen ingång var och är fortfarande – varför barn ska behöva översköljas av våld och grov pornografi i allt lägre åldrar och vad vi kan göra åt det.

Almedalens Goda Samtal Hållbarhet Sverige Anders Wijkman Initiative 2022 ABC Charity Filip Cederholm

2022 Initiative for a sustainable change

Den absolut mest spännande av mina gäster i Samtalssoffan var Fler Ungas Richard Wahlström, aktiv i elevkårsrörelsen, som deltog på just temat – Hungergames Irl…Fler Unga var för övrigt redan första dagen, en av Almedalens mest hashtaggade(#), en trend som höll i sig under veckan. Trots minimal budget kammade de hem andra platsen ”Årets Digitala Kommunikatör”. Första gången jag träffade Richard var på Skolvårens Walk n´ Talks på temat – Digitalisering/Säkerhet/Teknik /Integritet /Normer, främst utifrån den inverkan det har på skolan (de var nominerade till Hetast i Almedalen). Här var uppdraget att lyssna på hur unga själva tänkte i dessa frågor. Taglinen inför de olika promenaderna var ”Jag väljer att lyssna på unga i Almedalen för att..När jag själv fick frågan av Skolvåren inför promenaden svarade jag:

“Jag lyssnar på unga i Almedalen för att unga har något viktigt att säga oss om den tid vi lever i. Det gäller bara att ta sig tid att lyssna, se och fråga. Just nu känns det faktiskt som alldeles för många av de får ta de vuxnas ansvar. Att ge föräldrar, pedagoger och andra vuxna förebilder rimliga förutsättningar att vara just goda förebilder, är utan tvekan den mest lönsamma investeringen ur såväl mänskliga som ekonomiska perspektiv, så vad väntar vi på?”

På den korta promenaden hade jag och Richard tillsammans hittat massor av kreativa lösningar, tack för det! Samtalet sammanfattade vi i en kort film. Samtidigt bestämde vi oss för att tillsammans göra en workshop, en fortsättning på Hungergames Irl.. Vi började i Almedalens Goda Samtals tält, där jag för Galleri Duerrs och ABC Charitys räkning under veckan curerade fotoutställningen Children Empowerment , bland annat under 2022 Initiative for a sustainable change, Leadership for Transition och Creatives Social Responsibility men bestämde oss för att rulla ut en två meter bred pappersrulle direkt på gatan. Vi fortsatte skriva ner de problemställningar som kom upp, tillsammans med förbipasserande och förstås förslag på lösningar för att skydda unga mot utsattheten på digitala arenor.

Även i år talade jag om Ungas egen strategi för hälsa – Du Bestämmer. En validerad och licensierad metod jag arbetat med och gärna utbildar i. Utvecklad av 35 niondeklassare tillsammans med ett elevvårdshälsoteam och Karolinskas Sven Bremberg. Nyfikna skolsköterskor, kuratorer och skolpsykologer avslutade med att fråga om jag arbetade med att handleda. Tar jag som ett gott betyg efter att ha kommit in med andan i halsen efter samtalet i Samtalssoffan. Positiv stress är bra, negativ väljer jag bort sedan länge. Nu funderar jag på att göra en webbutbildning av den.

Hungergames Irl Almedalen Galleri Duerr Almedalsveckan Filip Cederholm

Hungergames Irl

Tänk vad vi klarade att göra utan nästan några pengar alls och tänk vad vi nu kan göra med de medel vi nu söker. Kanske tänker du själv att detta är något du vill vara med och sponsra. Tänk inte – gör – och bjud in oss till dans!

En annan gerilla- och nära nollbudget produktion jag hade förmånen att vara en del i är Planket – över 100 fotografer, hälften professionella och hälften amatörer /semiproffs såg tillsammans till att fotoutställningen på planket nedanför Vitabergsparken återuppstod, det lockade tusentals besökare utan någon som helst press, bland utställarna såg vi fotografer som Lennart Nilsson, Helene Schmitz, Karolina Henke och Martin von Krogh. Skulle gärna se ett sådant plank i Almedalen nästa år.

Hungergames Irl sammandrag Hungergames irl sammandrag I och II
Licensfri validerad strategi för ungas hälsa

Länk till samtal inspelade 2017

 

Planket The Gerilla Version 2016

Planket återuppstår – The Gerilla Version 2016! Det började 1982 med att fotografen Neil Goldstein inspirerades av utomhusutställningar i Washington Square Park i New York. Tillsammans med Irene Berggren, Lars Hall, Bror Karlsson, Gunnar Smoliansky och Rebecka Tarschys grundades en tradition av utomhusutställningar på det röda planket vid Lilla Mejtens gränd. Nu återuppstår Planket som en noll budget produktion, under ledning och på initiativ av Christer R Fjellman alias Fjellis där han gjort alla till medverkande. CFF (Centrum för Fotografi) har för att nämna någon klivit in och tagit på sig ansvaret för PR och utskick.

På 140 meter, då som nu – disponerar varje fotograf, 1 meter, professionell som amatör för att i valfri form visa en eller fler bilder, allt för att visa vilken bredd fotografi rymmer, som sumobrottare fotograferad med värmekamera, mode, reklam, naket, reportage, bröllop, fetish, dokumentärt och mycket, mycket mer.

Fotograferna närvarar för att berätta och svara på frågor kring sina bilder.
Från Galleri Duerr som är i fas med att ändra inriktning från mobilt galleri till mobil konsthall deltar Lina L. Baker (ingår i Lydmars erkända fotosamling och finns snart med oss på internationella Artsy).

27 aug kl. 12-18. Lilla Mejtens gränd (Vitabergsparken), Stockholm.”
Fler i serien  Lina L Bakers senaste serie visar vi på Affordable Art Fair i Oktober!
Skriv gärna ut affischen och placera på lämpligt ställe i ert gerillakvarter.
Här kan du gilla / dela Plankets Facebook sida.

Planket 1982 John Arthur Ekeberg

Planket 1982. Foto: John Arthur Ekeberg

Hoffice kul och effektivt!

Psykologistudenten Christoffer Gradin Franzén satte sig ner med den sociala entreprenören Johline Zander för att spåna på ett socialt sammanhang som skulle passa egenföretagarens behov av flexibilitet och samtidigt ge den gemenskap och struktur de såväl behövde. Allt för att undergräva varje lockelse av uppskjutandets psykologi – ensamarbetarens egen käpp i hjulet för att förverkliga entreprenörsdrömmar, och för att Get Things Done! De bestämde sig för att bjuda in tio personer vardera till sina hem, konceptet Hoffice var fött.

Hoffice Chistoffer Gradin Franzén

Christoffer Gradin Franzén

Båt Hoffice Jim Jorefors Hasse Lotte Johansson

Båt-Hoffice med musiker Hasse Alrikr Bergman och Jim Jorefors

Hoffice bygger på forskning som visar att vi inte klarar att arbeta effektivt i mer än 40 minuter, därtill har lagts fem minuter för uppstart. Varje arbetspass inleds med en runda där alla kort berättar vad de har för mål de närmaste 45 minuterna. Abetspassen avslutas med att lika kort berätta hur det gick. Att berätta för andra ökar sannolikheten för att vi verkligen gör det vi har sagt, eller i alla fall försöker. Det är också ett bra sätt att öva tidsplanering. På Hoffice lyckas vi alla ibland och ibland inte, att dela eller ta del av dessa erfarenheter är utvecklande men alltid frivilligt, kanske finns det någon surdeg som avklarats som ger anledning att fira.

Hoffice

Lunchbuffé Gösta Tingström (prästen från ”Gift vid första ögonkastet”)

Pauser är viktigt, därför har vi en runt 10 minuter lång pausaktivitet i anslutning till varje avslutat arbetspass. Det är dessa som ger vår hjärna möjlighet att återhämta sig, vidgar våra perspektiv, vårt fokus, vår uthållighet, vår effektivitet, vår kognitiva förmåga och vår kreativitet. Beroende på typ av pausaktivitet minskar den vår stress, skapar gemenskap och är inte minst en stämningshöjare. I Hoffice ”How to do it verktygslåda” hittar du allt från resurser som timern för att klocka arbetspassen till tips på pausaktiviteter. Där hittar du också mallar för att hålla egna Hoffice, fria att göra om för att passa just ditt Hoffice.

Hoffice Värmdö

Hoffice Gustavsberg – Yogapaus

Alla aktiviteter är stödjande men alltid frivilliga. Är man är mitt i en dialog eller äntligen har ett workflow då passar kanske inte en paus. Att leda en pausaktivitet är en bra träning i ledarskap, för andra är den ett sätt att dela med sig av sin kunskap eller ett sätt att bara vara.

Som ensamföretagare eller student är vi ofta vana att köra på och plötsligt har en dag gått. Andra har kanske suttit fast i bollandet med sig själva och så är det plötsligt dags att hämta barn eller träffa vår partner, båda längtandes efter vår uppmärksamhet. De pausaktiviteter som visat sig vara mycket uppskattade är mental träning, fysiska övningar, kontaktlekar och spontandans till lite fartig musik. Man kan alltid turas om att leda en rörelse oavsett om det handlar om gymnastik eller dans, för mig är det ett fantastiskt sätt att avsluta arbetsdagen. En del behöver ett par gånger för att våga kasta sig ut i något som man kanske aldrig varit med om, medan andra glatt överraskade kastar sig i direkt. Vi är alla olika, precis som våra Hoffice, men grundstrukturen är densamma med cykler om 45 minuters jobb – 10 minuters paus.

Hoffice poppar upp i allt från små enrummare till stora hus. I Göteborg startade det hos en småföretagare som tröttnat på att sitta ensam i sin lokal. På Hoffice är alla som har ett behov av ett stödjande sammanhang välkomna för att jobba med det som är viktigt i just deras liv och naturligtvis de som vill dela med sig av sina resurser.

Hoffice Galleri DuerrDrygt ett år efter att det allra första Hoffice, består gruppen där allt startade, Hoffice-Stockholm, av nära 1000 medlemmar och det fortsätter att strömma till nya. ”Hoffisar” som känner sig varma i kläderna åker i mån av tid ut på förfrågan och backar upp nya som vill starta upp – i mindre samhällen, i större städer och i andra länder men många startar Hoffice för egen maskin efter att ha läst om hur det går till – som Canada, USA ochTaiwan. Att gå på ett Hoffice är en bra början.

Hoffice har skildrats flitigt i media, i allt från svenska lokaltidningar och TV till Japanska och Kinesiska bloggar – sistnämnda skrev ”Ut med stämpelklockan, in med Hoffice”. Även mer nischade tidningar som till exempel Entreprenör och Bloomberg har anammat Hoffice kulturen. En heldag hade vi också ett tv-team från Australien som följde oss (sänds i mars-april).

Hoffice

Christoffer avtackas inför flytten

Hoffice Agneta Lagercrantz

Hoffice hos Agneta Lagercrantz

Hoffice bygger på kollaborativ ekonomi, att ta till vara på den kollektiva intelligensen, resurser som redan finns utifrån principen ”Help your self then others”. Hoffice saknar styrelse men efter förfrågan från Christoffer hoppade några av oss in på frivillig basis för att bidra som support. Vi delar helt enkelt med oss av det vi själva fått i den mån vi kan, för att bidra till att Hoffice lever vidare även efter att Christoffer som axlat de mesta av de administrativa uppgifterna, tagit ett steg åt sidan i övertygelsen om att bra saker lever vidare och utvecklas.

En annan variant är Doffice – Hoffice på distans och Hoffice med olika teman, där inleder värden med något ämne för att gå över i ett traditionellt Hoffice. Gemensamt för alla är att de följer samma grundstruktur – arbetsspurter i 45 minuters cykler där tystnad råder, runt 10 minuters pauser, där alla välkomnas att bidra med och/eller hålla i pausaktiviter, samt en längre lunch. Några bjuder in till hemlagad lunch, andra kör medhavda matlådor eller bjuder in till knytis. Lunchen är ett tillfälle att lära känna varandra mer, till kollektivt stöd på ett efterfrågat eller förutbestämt tema – där kanske under en WalkTheTalk för att få med sig lite dagsljus och samtidigt åtnjuta rörelsens positiva inverkan bäddar för en effektiv eftermiddag.

Det pågår samtal om hur Hoffice skulle kunna främja bomiljön i olika stadsdelar och hur man skulle kunna planera in det i till exempel studiemiljön, det senare en tanke som föddes av en av de studenter som använder sig av Hoffice. Inkubatorer från stora företag ser potential i konceptet och ser hur Hoffice skulle kunna dra in pengar, men vi har valt att hålla fast vid att Hoffice enligt gåvoekonomins principer ska vara kostnadsfritt att gå på. Däremot är det helt okey att ställa ut en burk för att bekosta fika, fotostatkopior och andra förbrukningsvaror. Att hålla Hoffice ska aldrig vara en kostnadsfråga.

Christoffer och Johline har helt klart startat en förändringsrörelse i konsten att stödja varandra och Get Things Done. Hoffice är helt enkelt ett sätt att arbeta strukturerat mot sitt drömprojekt. På vägen knyter vi nya kontakter, träffar nya vänner, är kanske med och skapar hållbara stadsdelar eller stöttar unga som har svårt att ta sig in. Som ny är du fri att bidra med något nytt och att nätverka, tänk bara på att hålla forumen fria från reklam.

Hittar du inget Hoffice där du bor, gör som jag, starta en egen Hofficegrupp. Alla som går före är omtänksamma nog att skriva ner och dela sina erfarenheter. Under fliken files i de olika facebook grupperna, hittar du en mall för att bjuda in till egna event. Kopiera gärna strukturen till din egen grupp och bidra med fler tips och pausaktiviteter i files. Känner du dig inte redo att hålla i ett Hoffice, går det bra att efterlysa någon som vill hålla Hoffice med dig eller att boka dig på någon annans Hoffice, du hittar de under event på Hoffice på Facebook.

Hoffice Galleri Duerr

Hoffice pop up på Puckeln Galleri Duerr

Här är några saker jag själv arbetat med under mina Hoffice pass:

Ses vi i Almedalen kanske?

  • 10958347_10153180954170676_4174053029394706322_n

Refo CSR på riktigt!

Refo Liselotte Norén Galleri Duerr Affordable Art Fair Stockholm 2014 recyclingLiselotte Norén har de senaste tjugo åren tillsammans med sin man drivit Mongara, de sysslar med förändrings- och verksamhetsutveckling av företag och organisationer. Liselotte är även ambassadör för Kvinnors företagande och ligger bakom remake- och utbildningsföretaget Refo. När hon var 14 år hittade hon en kassabok och har varit entreprenör sedan dess. En entreprenör från Sydafrika, väldigt imponerad av Skandinavien med all vacker design frågade Liselotte om vi som har det så bra verkligen är lyckliga eller om det är sakerna som äger oss.

– I Mongara, säger Liselotte, har vi haft många projekt och vi har alltid tagit emot olika praktikanter men det var först när de ”Tre vise männen” kom in som jag allvarligt började fundera på hur vi skulle kunna jobba med den del av ungdomsgenerationen som likt de här killarna kommer sent till jobbet, går tidigt och däremellan mest står och röker utanför entrén och pimplar Cola, samtidigt sa de här killarna att de skulle bli egna företagare. Det kändes först som ett enda stort mörker men i samma veva blev jag inbjuden att vara drake i ett Draknäste hos en innovationsklubb för unga.

En av ungdomarna hade med sig idén kring en Pantomat för kläder. Perspektivet hade han hämtat från sina egna grannar –  barn som inte kunde gå till skolan för att de saknade kläder.

– Va! I Sverige, tänkte jag och tittade i min egen garderob. Där fanns massor av fina saker men som jag aldrig använde och tänkte att det måste finnas många sådana garderober.

Tanken om att pussla ihop det kvarblivna, överblivna med behov och behövande var född. Visserligen skulle hanteringen vara ganska betungande med upphämtning, tvätt, lager och utkörning igen men behovet att hitta arbete för unga som stod långt från arbetsmarknaden var ett känt faktum. Liselotte kände att nu var det var dags att göra något på riktigt, och det i närområdet. Ute i Tensta – Rinkeby inte långt från Liselottes trygga villaområde som påminner väldigt lite om den miljön i de höghusområden som killen bakom pantomatidén beskrivit. Refo resan hade börjat – ett företag som skulle komma att jobba med att minska både det mänskliga svinnet och det i klädväg.

– Vi kan inte bara tänka att de här är värdelösa, när de kan få ett helt annat värde för någon annan. Hittar vi bara de som inte vill ha och de som vill ha, och de som vill lära och de som vill lära ut, ja då har vi ett kretslopp. Att bara remaka och hoppas på att någon ska gilla fungerar inte, därför har vi några startpunkter: Hur kopplar vi ihop det här ? Hur matchar vi studenterna.

I år startade Refo en entreprenörsskola i Tensta. Tio kurser med i genomsnitt tio-elva deltagare per grupp. Refo träffar numer även andra än unga vuxna – människor med idéer och som vill något kommer nu från hela Järvaområdet.

-Vet du att det finns 411 olika afrikanska föreningar bara i Tensta – Rinkeby. Vi gör samproduktioner med några av dom som radiokanalen Voice of Tensta. Vi har kört Antwalks med remakade kläder där vi berättar om plaggens väg – Om de fina kvarglömda kläderna från Stockholms skolor eller linnetyger som legat oanvända i en låda, att Sundbybergs kommun tvättat för oss och att de svåraste fläckarna på de vackraste tygerna har min pensionerade mamma med husmorsknep från förr löst, ibland tillsammans med gatans pensionärer. Våra designers och praktikanter som syr om och om barnklädpaketen som packas på olika arbetsträningscenters av människor som kanske lider av sviterna från en stroke – hur de övar upp finmotoriken och samtidigt känner gemenskapen i att göra något värdefullt igen – att de på eget initiativ började packa in en leksak i paketen. 511 paket som delades ut via barnavårdscentraler,  kvinnohärbärgen, flyktingförläggningar, socialtjänst och liknande till barn i närområdet som saknade kläder.

Nu arbetar Refo mer utifrån vad de tror på och vad som är lätt att fotografera för webbshopen. De gör fem plagg, om dessa säljer snabbt, ja då satsar de. De tar fram en eller två klänningar och tar fram de i de tyger som finns

– Det är lite mer kollektionstänk nu. Vi hittar bra säljkanaler som Stadsmissionen och Coola Tanten, där man även kan lämna in saker till oss. Vi jobbar för att göra remake till något som är coolt och häftigt och har nu hittat en modell för att utbilda personer i allt vi gör, i alla olika led, så allt vi gör kan vi faktiskt använda och återanvända. Det här kretsloppstänkandet är något vi alla kan använda och vi måste leta mer efter det som förenar än det som skiljer oss. Just nu är min dröm att jobba nära och tillsammans med näringslivet.

Det handlar förstås mycket om tillgänglighet, det måste vara lika enkelt att köpa remake som att handla från stora kedjor.

– Tänk om de stora aktörerna vände på perspektiven och började tänka – vad kan vi göra och började klura på hållbara alternativ, som att jobba med skolor för att ta fram nya material. Eller tänk om de stora aktörerna som till exempel jobbar med arbetskläder tog in refo. Får vi en sådan impact kanske vi helt enkelt måste ha en sådan textilindustri i Sverige. Affärsmässigheten är viktig – att kunna hålla deadlines, kunna kommunicera digitalt, och att man har ordning och reda i administrationen. Det finns många projekt som pågår, jag tror på samproduktion, inte bara på att samarbeta utan att man kommer till något konkret.

Refo by Kronbruden Kerstin Kallin Galleri Duerr Affordable Art Fair Stockholm 2014Kerstin Kallin alias Kronbruden remakar smycken för Refo under namnet Refo by Kronbruden. Sedan hon var liten har hon hållit på mycket med olika hantverk.

– Jag tror att det har att göra med att jag växte upp på landsbygden utanför Örnsköldsvik. Det fanns inte så mycket kompisar så jag fick roa mig själv. Att prova nya tekniker har alltid intresserat mig. Formen har varit mindre viktig än själva skapandet egentligen.

När det gäller brudkronorna började det med att Kerstin ville ha en brudkrona när hon gifte sig. Eftersom hon inte ville gifta sig i kyrkan insåg hon snabbt att brudkrona var något som skulle bli kostsamt.

– Tänkte att ja då gör jag väl en själv då och gjorde samtidigt en mindre till brudnäbben. Jag kände direkt att det här är något jag vill jobba vidare med. Eftersom det ligger en naturlig begränsning i hur många brudkronor man kan göra till sig själv, startade jag ganska omgående företag, skrattar Kerstin.

Sedan hennes egen – en skir brudkrona i koppar – har det blivit många tiaror, diadem och andra hårsmycken i material som stärkt spets, oäkta metaller som till exempel aluminiumtråd och glaspärlor men även silvertråd och sötvattenpärlor.  Att hon fastnade just för smyckena har mycket att göra med att det där finns ett starkt nätverk av människor som ger ny input, inspiration och gemenskap. En av dem var just Liselotte Norén, kvinnan bakom Refo med affärsidén att skapa jobb i härområdet – lokala kretslopp för tillväxt, samtidigt som de minskar belastningen på miljön. Det gör de genom att göra det enkelt för människor att hitta något de vill lära, eller lära ut – integration och minskat svinn av både människor och material.

– Liselotte träffade jag genom en gemensam bekant på Svenska inredningsbolaget, berättar Kerstin. Jag hyrde in mig där för att hålla smyckeskurser. Under ett julmingel sålde jag mina smycken, även refo var med. Liselotte som alltid har öga för nya saker, blev intresserad av mina knappsmycken och frågade om jag ville göra en kollektion för Refo av återbrukat material och så blev det. Hittills omfattar smyckeskollektionen smycken av blixtlås, knappar, läder, glas och spets.

Vi talar CSR på hög nivå där nu Kerstin är en del av Refo-nätverket som Refo by Kronbruden – det är så Refo lyfter fram sina medarbetare.

– Vanligen skissar och tänker man hur man vill att det ska bli. I återbruket blir det omvänt, det är materialet som får styra.  Vad har jag och vad kan jag göra av det? Jag kanske ser en dragkedja och tänker..hmm..kanske kan jag använda blixtlåset tillsammans med knapparna. För mig är det både spännande och drivande att jobba så här med smycken och det är kul att idén med knapphalsbanden har fallit så väl ut att de i princip har tagit slut i Refos webbshop så fort de är tillverkade. Spänningen ligger i att utforska olika material, nu kikar jag lite på hur jag kan använda glas, hörlurssladdar och har lite andra idéer.

knapphalsband 21 6knapphalsband 17 1Refo by Kronbruden Kerstin Kallin Galleri Duerr Affordable Art Fair Stockholm 2014Refo by Kronbruden Kerstin Kallin Galleri Duerr Affordable Art Fair Stockholm 2014

Inom återbruket finns fler idéer än vad tiden räcker till. Med refo jobbar Kerstin under Refo by Kronbuden för att det är givande på flera sätt

– Det utvecklar mitt konstnärskap, designdelen, gemenskapen och kreativiteten får hela tiden näring. Miljöaspekten är viktig för mig som förälder och att vi ger kläder till barn i Sverige som behöver genom barnklädpaketen. Integration och utbildning är andra viktiga delar. Kerstin har själv en bakgrund som lärare i musik och i svenska. Sedan i höstas satsar hon hela sin tid på sitt företag tillsammans med Refo och på familjen förstås.

Företaget driver jag hemifrån och även om jag jobbar mycket får barnen kortare dagar i förskolan. Att kunna laborera med tiderna är en frihet för mig.

Refo by Piloo Pia Rydberg Galleri Duerr Affordable Art Fair StockholPia Rydberg alias Refo by Piloo som hon använder när hon arbetar för Refo var tolv år när hon började sy om sin mammas gamla kläder och stuvbitar hon hittade. Så länge hon kan minnas har hon sytt sina egna kläder allt från vardagskläder till studentklänning.

– Att sy har alltid varit något jag bara gjort, sen har jag lärt mig hantverket under tiden. Vi hade aldrig mycket pengar i min familj, det gjorde att jag istället blev kreativ. Jag läste mycket Vecko-Revyn som liten, förr hade den alltid något som handlade om sömnad. Mormor men framförallt mamma kunde sy och lärde mig mycket.

När Pia jobbade på IHM Business School kände hon sig under en period lite understimulerad, sydde då massor av väskor och startade företaget som fick heta Piloo.

Pia började göra olika förvaringslösningar i tyg för fjärrkontroller till exempel, sålde mycket bland sina vänner och på marknader. 2011 då Pia jobbade som affärsansvarig på IFU /IFL vid Handelshögskolan tänkte hon att – ska jag någon gång satsa på den här drömmen om att driva eget för att designa och sy kläder måste det bli nu.

– Hade det inte varit för att min man trodde på mig så mycket hade det kanske inte blivit av.

De tog helt enkelt familjens sparpengar som de lagt undan till hustaket och startade Kafé Kreaktiv i Hammarby Sjöstad där Pia erbjöd olika hantverksworkshops, anordnade pysselkalas, tog emot kläder för ändringar och drev kafét. Varumärket ändrades till Piloo-old is new, då Pia numer renodlat sydde om gamla kläder samt gjorde produkter enbart av second-hand material i retro-stil. Efter två och ett halvt år beslöt Pia dock för att stänga kafét eftersom det var svårt att få ekonomisk lönsamhet i konceptet även om folk älskade stället och det som erbjöds. Pia hade fått en länk av en kompis till Refo-sidan och kontaktade dem för ett eventuellt samarbete.

–Liselotte kom förbi kafét och det visade sig att vi hade samma tankar om remake och ett hållbart tänkande. Inte så långt senare gjorde vi ett event tillsammans med Galleri Duerr och höll en alternativ catwalk där vi berättade om plaggens historia.

Idag hyr Pia Rydberg ateljé av Charlotte Wormbs från Svenska Inredningsbolaget där Kerstin Kallin och Liselotte Norén träffades första gången.

– För mig är det lättare att bygga varumärke med lokal. Där kan jag ha remake-workshops och pop-up-kvällar med mina produkter. Det blir mer fokus på att sy. Det var så mycket annat tidigare att jag inte hann med det jag ville – det vill säga sy och designa produkter.

Nu syr Pia för Refo, utvecklar produkter och testar olika saker. Hon syr upp en testkollektion, säljer dessa produceras fler. Ibland tar hon emot praktikanter från designgymnasiet.

– Alla vi som designar för Refo behåller våra namn så för min del blir det Refo by Piloo. Vi delar vinsten, men då det oftast ska produceras fler produkter blir det lönsamt, samtidigt känner vi att vi gör saker som gynnar även andra och miljön.

Pia tar även uppdrag som att sy om någon fin klänning till exempel bröllopsklänningar. Hon har sju symaskiner, de behöver hon för att kunna sy i olika material och i workshopsen.

– Det blir fler och fler som upptäcker glädjen i att kunna virka, sticka eller sy så när intresse uppstår erbjuder jag det och gör ett koncept utifrån kunden. Det kan vara allt från pysselkalas och möhippa till företagsevent. Det känns som att jag har skapat mitt eget jobb. Jag går till min egen lokal där jag kan designa mina egna saker och verkligen fokusera på det jag vill göra.

Refo by Piloo Pia Rydberg Galleri Duerr Affordable Art Fair Stockholm 2014Just hemkommen från en resa för att fira 15 års äktenskap arbetar Pia nu mycket med att tillverka Boleros som ska värma våra frusna axlar samtidigt som de ger en extra krydda åt övrig outfit. Vi bär de i Galleri Duerrs monter E10 under Affordable Art Fair 2-5 oktober tillsammans med Refo by Kronbrudens smycken.

Vi visar verk av fotograf Sonja Hesslow, bildkonstnär Debora House och Maria Saveland. Inbjudan hittar du här.

Handla i Refos webbshop– barnpaket, remake och föreläsningar
Gilla Refos Facebook

Mitt strå till stacken

Hans Bonton Lindström

Teckning av Hans Bonton Lindström

I Schweiz kan vem som helst skapa en nationell folkomröstning om ändringar i grundlagen genom att samla in 100 000 underskrifter inom en 18 månaders period. Det kan göras i pappersform eller via nätet. Det senaste initiativet handlade om huruvida Schweiz skulle lägga 23 miljarder på svenska JAS stridsplan eller inte. Schweiz folk röstade emot parlamentets beslut. För att de hellre ville investera pengarna i infrastruktur som skola och annan verksamhet än att lägga de på stridsflyg som fortfarande är under utveckling. Jag minns när våra svenska politiker för mindre än ett år sedan tog plats i svenska morgonsoffor, överseende log de mot journalisterna och vägrade ta till sig att JAS affären faktiskt kunde stoppas om Schweiz medborgare så valde i en folkomröstning. Kanske är det så att det är svårt för svenska politiker att förstå att ett annat lands medborgare faktiskt har andra reella demokratiska verktyg än vad de givit sina egna medborgare. Verktyg som gör att folkomröstningar som initierats av folket, om de vinner faktiskt blir beslutande. Inte som i Sverige – endast vägledande och därmed kan köras över oavsett om de enda som röstat emot hela Sveriges befolkning består av just den lilla grupp som sitter och tar besluten.

3 juni startar ett nytt initiativ om en monetär reform i SchweizVOLLEGELD. Det handlar om att det behövs en ändring i grundlagen för att kunna etablera schweiziska centralbanken som den enda institution som tillåts att skapa pengar i form av mynt, sedlar och även banktillgodohavanden. De flesta vet inte ens om att de inte längre lånar pengar som andra satt in eller att digital valuta idag skapas genom att privata banker skapar nya lån av valuta som inte finns. De internationella privata storbankerna har i snitt ett par procent i likvida medel medan svenska banker har lite mer. Försök att låna pengar till bostad eller för att starta ett företag av bankerna på de premisserna. Allt fler reser frågan varför samma privata aktieägare som delar på de gigantiska vinstutdelningar som för tiden råder i privata banker är desamma som bara riskerar att förlora 5 % tack vare den statliga bankgarantin när banken går omkull. Att dagens ekonomi bygger på spekulation istället för produktion har gjort att västvärldens infrastruktur är eftersatt, att svenska hushåll är högt belånade och att europeiska staters skulder är mer än 5-10 gånger större än inkomsterna. I Europa har många länder passerat en skuldnivå på 90 % av BNP. Om vi tittar på USAs totala skuld så har den från 60-talet ökat från 1000 miljarder till 56 000 miljarder dollar.

Om MoMo som håller i namninsamlingen lyckas samla in 100 000 underskrifter i tid kommer det att hållas en folkomröstning i Schweiz. Det innebär som under alla folkomröstningar i Schweiz att alla seriösa schweiziska medier kommer att diskutera frågan och samtliga politiker förväntas ha en åsikt om debatten. Schweiziska folkomröstningar brukar rapporteras i seriösa tidningar över hela Europa. Det är därför troligt att även utanför Schweiz kommer ekonomer, politiker, centralbankschefer och folk i allmänhet i stor utsträckning att diskutera frågorna eftersom de berör oss alla. Efter denna folkomröstning, oavsett resultat kommer alla vuxna i Schweiz att ha stött på argumenten för och emot en monetär reform. Det här är frågor vi alla behöver diskutera och kan jämföras med EUs sätt att hantera frågor. Johan Norberg skriver i sin kolumn i Metro om Jean-Claude Junckers uttalande (kandidat till kommissionsordförande för den största partigruppen, konservativa EPP) om hur de arbetar i EU.

”Vi bestämmer någonting, låter det ligga ett tag och väntar och ser vad som händer. Om ingen protesterar, av det enkla skälet att de flesta inte vet vad som har blivit beslutat, så fortsätter vi, steg för steg, tills det inte finns någon återvändo.” Nyligen hävdade han att EU:s impopulära ekonomiska politik, med bailouts och centraliserad finanspolitik, bör slås fast i ”mörka, hemliga rum”

Vår svenska  offentlighetsprincip är till för att man ska kunna granska makt och förvaltning. Sedan 2009 har 69 inskränkningar gjorts i sekretesslagen och sedan årsskiftet räcker det enligt miljöpartisten Peter Eriksson med att ett enda land i EU kräver sekretess för att Sverige ska tvingas hemligstämpla information för att överhuvudtaget få vara med i samarbetet. En vecka innan det klubbades vaknade svensk media som till större delen ägs av Bonnierkoncernen och då av Peter Eriksson. Vänstern satte sig emot men övriga partier la sig flata. Ni som tror att det hjälper att rösta på ett annat block än det som nu regerar kan ta med i åtanke att politiker som Klas Eklund, tidigare rådgivare åt Olof Palme och Kjell Olof Feldt sedan länge är chefsekonom på SEB och Thomas Östros, tidigare minister och ekonomipolitisk talesman, numera är vd för den svenska bankföreningen. Dokumentärfilmen som SVT varit med och finansierat visar mycket mer än så här. Dock har SVT beslutat att den inte får visas före valet. En analys om hur det egentligen står till med banksektorn är andra saker som skjutits på till efter valet.

De här är grundläggande frågor som påverkar vår infrastruktur och är det som gör att jag väljer att stötta den direktdemokratiska rörelse som kämpar för allmän rösträtt i sakfrågor året om. Jag vill att elpriset inte ska vara beroende av huruvida vi är bra på att spekulera eller inte, att tågen ska rulla, att min mamma som slitit på fabriksgolvet ska ha den pension hon förtjänat, att alla barn ges samma möjligheter att lära det de behöver i skola och på fritid, att alla när de går ut skolan har den information och de verktyg de behöver för att utöva grundläggande demokratiska rättigheter och att detsamma ges till de som aldrig fått de.

Direktdemokratin är på stark frammarsch i världen och kan ses som ett vaccin mot de extrema vindar som blåser, oavsett om de kommer från extremhögern, extremvänstern eller utifrån religiösa fanatiker. Jag har själv valt att bidra till stacken genom ett förslag att utveckla biblioteket där jag bor till ett demokraticenter och att under politikerveckan i Almedalen göra det jag är bra på för att lyfta fram Föreningen för direktdemokrati (FFDD) som arbetar för just detta. Varje eftermiddag kommer vi under en timme att interagera med dig som passerar. Oavsett vilket parti du tillhör eller inte, oavsett vilken organisation du tillhör eller inte hoppas vi att du kommer att öppna dina ögon och engagera dig för allmän rösträtt i sakfrågor. Samtliga av oss gör det här ideellt, för att vi precis som Schweizarna ska kunna vara med och besluta om vart skattemedel ska gå och hur våra gemensamma investeringar ska förvaltas.

Det behövs många människor ute på gatorna och på nätet som förklarar vad det handlar om och för att samla in de namnunderskrifter som krävs för att få till stånd en folkomröstning som nu om en monetär reform. Nästan inga schweiziska initiativ har varit framgångsrika med mindre än 500 000 schweizerfranc i ryggen. MoMo (Monetäre Modernisierung) har nu drygt 200 000 franc i donationer. Vill du stötta Schweiz initiativ ekonomiskt kan du göra detta genom att donera. Pengarna behövs för att betala två personer på heltid för att samordna kampanjen, för att täcka kostnader för att få underskrifter validerade, för kampanjmaterial, distribution och så vidare.

Här kan du själv starta ett initiativ med hjälp av digital teknik på EU nivå eller stötta ett som redan finns.

Andreas Cervenka (författare, krönikör, ekonomijournalist på SvD förklarar på ett tydligt sätt hur det monetära systemet förändrats och vad som felar. Positiva pengar likaså.

Leah Harris

 Leah Harris Music Galleri Duerr

I augusti efter att ha fått jobb på internationella engelska skolan i Stockholm som musik- och NO-lärare packade musikern Leah Harris, uppvuxen i Kanadas sydligaste stad, Ontario sina väskor, fast besluten att ta plats på Stockholms internationellt kända musikscener. På Stockholmshotellet fick hon besked att nej några musikjamställen i Stockholm fanns inte.

En kort research på internet gav träff på Wirströms. Det var här i källaren, på en av Gamla Stans många musikscener och deras Open mic Leah ensam klev ner bland övriga musiker och på sitt osvenska raka sätt bad om att få ta plats på scen med sin röst. Har man inget instrument med sig är det annars svårt som ny att visa att man vill vara med i leken.
– Det var en hel del andra sångare där så det tog ett tag innan jag fick ta plats på scen men det var bra energi och när jag väl sjöng blev jag väl mottagen och kände mig accepterad.

Att göra saker ensam är inget nytt för Leah. Det har funnits många gånger hon valt musiken framför människor, något hon fortsatt gör.

– Även om jag hatar att vara utan familjen, även om jag saknar dom varje dag är det ändå inte ett val, jag kan bara inte vara mig själv utan musiken. Det är klart att jag har haft relationer men till skillnad från de flesta som brukar flytta till kärleken, lämnade jag den bakom mig i Kanada för att åka hit till Stockholm och leva för musiken, den får mig att känna mig så levande.

När jag undrar om hon inte funderat över att slå sig ihop med en annan musiker ler hon och säger att hon inte skulle klara av att vara tillsammans med någon som var lika galen som hon själv.

– Jag är väldigt utåtriktad, rak och väldigt vänskaplig av mig, vilket inte alltid är så lätt. Jag gick till exempel rakt fram till en man här i Stockholm och frågade om vi skulle dejta och så gör man tydligen inte här, Leah ler vid minnet.
– Första veckan hade jag fullt upp med att vänja mig vid allt det nya här och den svenska kulturen. I Kanada är männen lite mer framåt. Det kan bli lite roligt när jag känner att jag gjort något osvenskt men inte inser vad det är.

På Wirströms bluesjam där svår transporterade instrument som trumset finns på plats tillsammans med microfoner, förstärkare och mixerbord har Leah lärt känna nya musiker som tagit med henne på nya musikscener som StampenFasching och St:a Clara. Det i sin tur har lett till att hon erbjuds att sjunga tillsammans med olika band, ändå skulle det ta flera månader innan hon vågade ta plats bakom pianot trots att hon spelat piano sedan hon var fyra år. Varför vet hon inte riktigt men tror att hon kanske var lite nervös  Det var vid pianot en lördagkväll på St:a Clara jag såg Leah Harris första gången konversera via piano och sång med övriga musiker och jag undrade varför jag inte hört om henne tidigare. Idag har Leah ett eget band, Leah Harris soulband där hon koncentrerar sig på sången. Övriga i bandet är Micke Hedlund på keyboard, Derek Januari på bas, James Bradley Junior på trummor och Anders Gustavson på saxofon.

Piano spelar Leah Harris mer som soloartist, med bluesband och på en del jam.
– Gör man saker av passion blir det bra helt enkelt och jag älskar musiken, det är den jag lever för. Känner mig aldrig så avspänd som på scenen. Det är fantastiskt att få sjunga och spela tillsammans med alla dessa fantastiska musiker jag träffar på olika jam.

Jam är inget Leah tar betalt för. Gage tar hon däremot när hon gör soloframträdande eller spelar tillsammans med något annat band, som The Voice of Soul.

– Ett annat band jag älskar att sjunga med! Och är det för något bra syfte som när ni på Galleri Duerr försöker jobba fram en fast scen för att lyfta fram oetablerade kvinnliga musiker, konstnärer, designer och andra artister är jag gärna med och kan då spela bara för den goda sakens skull. Jag tror att gör man bra saker man tror på som man trivs med, tillsammans med andra som också tror genererar det alltid i bra saker för en själv förr eller senare. Jag gillar att jobba med andra artister som just nu europabaserade Yen-Tin Lo från Taiwan. Henne träffade jag på Wirströms jam. Hanna Francis från USA är en annan, hon fick sin första spelning i Sverige tack vare er på Galleri Duerr. Jag uppskattar verkligen Stockholm med alla dessa lite intimare scener. Ta Noels på söder, de är öppna för så många olika musikstilar. Där sjöng jag för första gången bara mina egna låtar, låtar direkt kopplade till mig och mina upplevelser. När jag känner att publiken verkligen lyssnar, då känner jag att jag vill vara i mig själv, det ger mig utrymme att skapa mer av min egen musik.

Leah Harris har sjungit så länge hon kan minnas. Kvar i Kanada har hon sin pappa, Brian Harris – gitarrist och countrysongwriter. Sedan hon var nio år och började skriva låtar, har han sett till att varje gång hon skrivit klart tre låtar har dom spelats in. Nu har dom skrivit ett gemensamt kontrakt med Cheryl K. Warner i Nashville för utgivning.

– Pappa har gått i pension från sitt kontorsjobb och kan äntligen ägna sig helt åt musiken. Det känns fantastiskt att våra låtar snart finns på ett och samma album. För mamma som startade Montessori Mozart är det klassisk musik som gäller. Det var hon som lärde mig noter. En bra skola även om de aldrig introducerade mig för varken jazz eller blues. Det var först som 15-åring jag upptäckte att det fanns en värld utanför den klassiska musiken. Jag ville till jazzen och bluesen men visste inte hur jag skulle ta mig dit. Jag kämpade hårt för att ta mig ur det klassiska facket. När jag kom in på Berkleee Music Collage i Boston lärde jag mycket jazz och ville bli jazzmusiker, senare blev det blues och country och nu är jag tillbaka i soulen. Det är här jag känner mig hemma nu.

På sin mammas sida har Leah Harris en stor familj på Irland. Hon har en lillebror också, nästan jämn gammal men som valt bort musik helt och satsat allt på sport istället.

– Det var meningen att jag skulle jag bli doktor men efter två års studier kände jag att jag var tvungen att välja, antingen satsa på piano helhjärtat för att bli professionell musiker eller studierna för att bli doktor. Jag kände att utan musiken skulle jag bli galen så då var det bara att berätta för familjen att jag inte ville bli doktor. Jag trodde att de skulle bli besvikna men de förstod och har stöttat mig i mitt beslut att satsa på musiken. De var till och med med mig under första veckan när jag flyttade hit till Stockholm och precis som jag föll de för den här staden. Här är inte lika mycket stress, mindre prestation och mindre arrogans än i Nordamerika. Maten är hälsosammare, luften renare och människor verkar ha mer tid för familjen.

Vi pratar lite om den ”Svenska modellen” och jag berättar att något håller på att förändras. Trots allt är Stockholm ändå där det är och i jämförelse med många andra länder har vi mycket värt att kämpa för, både för att behålla och för att ta till oss. Leah har precis som jag gjort många misstag men också lärt mycket av dessa och vi enas om att dom alltid leder någonstans.

– Ett tag var jag så rädd för att inte göra allt rätt att jag inte ens vågade försöka. Det gjorde förstås att jag också missade många möjligheter. Jag har gjort massor av musikaliska misstag och när jag äntligen skulle få släppa en skiva gick bolaget i konkurs precis innan skivan skulle släppas. Jag har spelat i funkband i Detroit, jag har spelat pop, rock, country och varit bakgrundsdansare. Det var egentligen först när jag slutade göra musik för andra som jag verkligen utvecklades, när jag inte längre satt och var rädd för hur andra skulle uppfatta mig och det jag skrev. Det blir väldigt känsloladdat eftersom min egen musik är så kopplad till mig och mina upplevelser. Vi songwriters sjunger ofta om sådant vi inte har balans i just då. Det har funnits tider då jag velat ge upp, när karriären inte gått så bra, då har jag haft känslan av att hela jag inte är bra. I perioder kunde jag inte ens skriva utan tänkte på om låten skulle bli populär eller inte, om folk skulle gilla den, om de skulle gilla mig. Jag måste separera musiken med vad som händer även om musiken fortfarande är mig. Vill man bli framgångsrik måste man också ha en stark personlighet. Ibland blir resultatet att du måste vara väldigt på. Jag har aldrig varit i en kultur där kvinnor får så mycket respekt som här. Oavsett om det är min egen musik eller andras, känner jag att jag kan vara mig själv. Göra det på mitt sätt. Slappna av och känna mig trygg i det. Jag känner verkligen att folk tar in vad jag har att säga med min musik. I Nordamerika måste kvinnor i musikbranschen bevisa mycket mer bara för att vi är kvinnor. Här finns fler starka kvinnor som är mer bekväma i sig själva. Det blir väl så beroende på kulturen man har runt sig, om den är tillåtande eller inte, om man tillåts växa eller inte, om man får ta plats och på vilka villkor – som söta och tillmötesgående attiraljer eller som enskilda individer och bra musiker. I Nordamerika formas män ofta utifrån olika tidningar, magasins, tv-shower, reklam, dataspel och så vidare. Där är de kvinnliga huvudkaraktärerna inte synonyma med styrka.

I mina öron låter det som samma budskap som dagligen haglar över svenska barn och ungdomar via dokusåpor eller som i några av Sveriges mest sålda spel som GTA5. Som mamma till en 12-årig kille och en 16-årig tjej har jag bra inblick i de stereotypa roller dagens unga kämpar med.

Även om Berklee College of Music som Leah gick på  i Boston var en väldigt multikulturell skola var det inget mot jobbet som volontär i Tanzania i Östafrika. För sex år sedan startade hon upp ett barncenter för gatubarn, då var hon 21 år.

– Jag hade ingen aning om vad jag gjorde då men lärde mig massor även om det inte varade. Det gäller att inte komma in och se på sig själv som en välgörare som ska göra något stort för dessa hjälplösa människor, utan det gäller att se och hitta styrkan i varje individ även om dom säger det som förväntas av dom för att få ihop pengar.  Det var dessa barn som lärde Leah att spela bongotrummor fast på hinkar, afrikansk dans och tillräckligt med Swahili för att kunna konversera,

När jag frågar om musiken berättar hon att det faktiskt blev ett musikjam i Tanzania också, på reggae tema.

-Några av dessa livsöden och historier kommer aldrig att lämna mig. Jag rekommenderar alla unga att göra något liknande.

Leah har skrivit låtar sedan hon var 9 år men det är först nu hon gör sin grej och njuter av utmaningen som ligger i att hela tiden vara i kontakt med sig själv, de andra på scenen och publiken. Det blir mer genuint, mer Leah och mindre ”show”.

– Idag behöver jag inte vara rädd längre för vad andra ska tycka eller tänka medan jag skriver låtar, inte vara rädd för hur andra uppfattar mig eller hur min musik ska tas emot. Scennärvaro och utstrålning är något helt annat än att bara försöka vara till lags. Det är först då man känner att man lever, att man når fram. Där har alla vi som står på scen ett ansvar som förebilder. Det blir så himla fel när nya artister odlas fram för att de ska vara en perfekt yta utåt, koreograferat sexiga, utmanande och tillrättalagda. Det är att förminska sig själv. Stora artister som Madonna borde fundera över vilka signaler de sänder ut till unga, unga som inte alls är mogna för den bilden de snappar upp via media. Dessa artister är med och planterar bilden av kvinnan som männen växer upp med, densamma bild som kvinnor växer upp med oavsett vilken nivå man befinner sig på. Vi som intar scenen måste se till att vara bra förebilder. Vi måste inse att vi har ett ansvar för hur vi framställer oss själva, vilka signaler vi sänder ut. På internationella engelska skolan där jag jobbar försöker vi pedagoger ta det där extra varvet som krävs för att våra elever ska kunna växa, där är vi alla mentorer.

Leah hyr en del av ett hus vid vattnet i Saltsjö-Boo, 1,5 mil utanför Stockholms innerstad. Jag frågar hur Leahs framtidsscenario ser ut.
– Åh vilken svår fråga. Jag tänker inte så mycket på den, trivs bra i Stockholm nu, både på scenen och med läraryrket. Att som nu spela med musiker som ligger på en så hög nivå att det inte längre handlar om instrumenten utan mer om att kommunicera och improvisera så det blir som konversationer kan sluta var som helst.

Hon tror att hon om 10 år har fler olika pianos/keyboards och väggarna fulla med foton på platser  och människor som betytt och betyder något. Hon vill gärna turnera och ge ut plattor. Nyligen släppte Leah tre låtar på Spotify (EP), I don´t belive in love, inspelade i New York med  Matt Musty på trummor och Ryan Gleason på bas, tillsammans med producenten Adam Rhodes, en av hennes bästa vänner från Berklee Music collagetidensom varit och fortfarande är henne till stor hjälp. Utan Adam hade hon till exempel aldrig kunnat spela in sina låtar på ett Carnegie Hall piano.

Leah avslutar med att säga hur tacksam hon är för att alla varit så välkomnande, för att vi låtit henne ta plats och för att hon aldrig känt sig så fri att vara artist. På frågan vilket råd hon vill ge andra kvinnliga artister svarar hon utan tvekan.

– Du måste vara starkare än du någonsin kunnat tro. Du måste komma på vad musik är för dig, din egen vision, lita sedan på den. Antingen gillar människor den eller inte  Du kan vara öppen och lyssna på råd men i slutändan är det ändå du som måste ta beslutet. Du måste tro på din vision och våga stå upp för den.

8 maj spelar Leah Harris på Ta Plats på Galleri Duerr, hon har bjudit in några andra songwriters / sångerskor / musiker till duetter. Med oss finns också en av Sveriges mest spännande surrealistiska fotografer Sonja Hesslow och franskättade Cocopipes. Här hittar du inbjudan och övriga programpunkter.

by Lotte Johansson 2014

Leah Harris website

Leah Harris Facebook

Leah Harris YouTube

Leah Harris Twitter

Freedom´s just another word for nothing left to loose

1507804_587321614678641_1313299239_n

Nej jag var aldrig rädd när jag gick där ensam utan vakter på några av Sveriges tyngsta anstalter. Nej jag var aldrig rädd för de människor jag mötte där. Människor dömda för grova narkotikabrott och mord. Inte en enda gång var jag rädd. Inte ens när jag av personalen glömdes på en rastgård på Kumla eller lämnades ensam på en avdelning med tolv långtidsdömda fångar under förevändningen att de var kort om personal på Österåker. Nej, jag jobbade inte där. Nej jag var inte fånge. Jag var granskande journalist men utan något team. Utan någon redaktion i ryggen. Det skulle jag lyckas få med mig långt senare.

Just nu var det bara jag, min nyinköpta minidvkamera, en enklare variant av hörlurar och en liten mikrofon man fäster på intervjuobjektets bröst. Trots mina bristande kamerakunskaper och trots mina bristande ljudkunskaper var jag både kameraman, ljudtekniker och reporter. Jag bannade mig själv att jag inte satsat mer på att lära tekniken under min dyra filmutbildning. Och jag bannade mina lärare som låtit mig komma undan med kunskaper i producentrollen, regi, inspelningsledning, klippning och lite till.
– Se bara till att de inte ringer från personaltelefonen!
Med de orden lämnades jag ensam på avdelningen med tolv långtidsdömda fångar utan att jag egentligen hann reflektera över vad det innebar. Utan att jag kände någon som helst rädsla. Det var inte för att jag är en extrem äventyrare, för att jag saknar spärrar eller för att personalen var helt från vettet. Det var för att jag blivit som en fluga på väggen, en möbel i etablissemanget och som en fånge som lunkat med på alla aktiviteter eller bara vandrat med de i sin sysslolöshet fram och tillbaka i korridoren. Jag hade ätit det fångarna ätit och jag hade följt deras vardag, dag ut och dag in, ja även nattetid men då från andra sidan celldörren. Jag hade hunnit intervjua eller åtminstone pratat med de flesta av anstaltens fångar. Detsamma gällde för personalen. Jag var påläst om kriminalvård, om fångarnas historia, problematik, drömmar och så kallade handlingsplaner. Jag hade likt personalen insett att de flesta var så pass anstaltsanpassade att även om muren föll skulle de flesta inte ens försöka rymma. De hade ingenstans att rymma. Ingen att rymma till.

Det är det som gör mig rädd. Att bara vakna en dag och inte ha någonstans att gå, ingen som saknar eller längtar efter en. Jag har som så många andra förlorat min inkomst efter en allvarlig och livslång hjärtsjukdom som nu är under kontroll men aldrig mitt hem och aldrig min värdighet. Ägodelar har egentligen aldrig intresserat mig men att pengar inte spelar någon roll är långt ifrån en klyscha. När man inte längre har pengar att ge sina barn något som kan få deras ögon att stråla, börjar man själv sakta dra sig undan. När man inte längre har råd att köpa det de behöver i klädväg eller betala terminsavgifter till fritidsaktivitet börjar även de dra sig undan och gör de inte det så kan de ändå av kostnadsskäl inte få följa med. Det är då man själv börjar dra sig undan och i takt med garderoben blir man allt mer grå.

Min kunskap, mitt varma jag och min sprudlande livsglädje lyckas ändå bubbla upp till ytan och lyckligt inser jag att den finns där, att min tid ännu inte är förbi. Utan de förbannade pengarna och utan utrustning står jag ändå kvar i askan, askan från glöden likt askungen som måste vara hemma före tolvslaget.

Det fanns en tid då jag var så rädd att mina ben skakade som trumpinnar när jag steg ner i en kanot. Därifrån tog jag mig upp till att lära andra hur man paddlar och har till och med seglat min egenhändigt renoverade lilla segelbåt. Båten är borta och min garderob så tom att jag egentligen inte kan gå ut med samma person mer än två gånger. Ändå borde jag inse att mina kunskaper, min stolta hållning och mitt sprudlande jag lyser igenom en grå garderob. Jag borde inse att min livsglädje, mina historier och mina förmågor att berätta de på och min längtan efter allt jag ännu vill erövra borde överglänsa all teknik och alla de klänningar, underkläder, skor och manikyrer män tycks älska och som alla kvinnor förutsätts kunna lägga ner pengar på. Jag borde resa mig upp nu och ta min plats som jag vet finns där. Det är det mina barn behöver, min mamma som börjar bli till åren och det är det som gör att jag kommer slippa att fastna i ensamhetens grå hjul.

Tack alla ni som ännu tror på mig, jag är på väg upp även om det tar sin tid att klättra utan pinnar på stegen. Helvetet jagar på mig nerifrån, att inte ha någonstans att gå, att inte ha någon att dela sin glädje och sorg med skrämmer mig mer än något annat. Och ja, jag behöver er.

Butiker rensar bort våldsamma spel – vad gör du?

 Hjälp..min pappa är skjuten, min mamma är skjuten och min bror…nej nej Danny lägg ner den där..Tyvärr inte ett unikt fall, grövre våld kryper ner i åldrarna. 16-åringens pappa går nu ut och visar vad dessa våldsamma dataspel (t ex. skolskjutningsspelet) orsakar även i ”vanliga familjer”.  Här i Gustavsberg stängde till slut en mamma ner sin 10-årige sons data, han pratade inte med henne på 3 veckor. Ett annat föräldrarpar gömde tangentbordet, tonårssonen blev aggressiv. Ta fighten medan ni kan, det är värt det, ta hjälp om ni behöver. Jag förstår oron  en mormor idag uttryckte över att hennes barnbarn sitter själv så länge med sin egna dator fast hon bara är 2 år. Datorer kan vara fantastiska hjälpmedel om de används i rätt syfte och med måtta frågan är om de gör det? Att de används som barnvakt, istället för umgänge eller för att spara personal på skola/fritids/fritidsgårdar tror jag gör att det är så kontroversiellt att diskutera. Behring Breiviks mamma kunde ända till han var 32 år säga att de våldsamma spel, World of warcraft han ägnade större delen av sin fritid åt inte påverkade honom. Unga behöver fler vuxna runt sig,  fler mötesplatser över generationsgränser, fler vuxna som agerar ansvarsfullt och inte bara ser till att fylla sina egna fickor.

Coop Norge har valt att plocka bort de våldsamma data/tvspelen ur hyllan som en motreaktion mot våldet och av hänsyn till offren och dess anhöriga från 22 juli tragedin, även andra butiker i Norge följer efter. När jag berättade det för min 9-åring sken han upp och sa vad bra mamma. Nu återstår att se vad Sverige gör i praktisk handling. Ett steg förutom att butiker här följer efter vore att alla på något sätt tar ett aktivt steg för att markera mot våldet. Själv driver jag denna blogg och utmanar andra t ex. Pridefestivalen och RFSU  (som bedriver sexualupplysning i svenska skolor) att ta tydligt avstånd från det sexualiserade våldet och undrar samtidigt vad syftet är med slopade åldersgränser på samtliga Prideseminarier när vi idag vet att våldsam sex och andra riskbeteenden är vanliga som självskadebeteenden bland unga.

Inga fler Anders Behring Breiviks

Jag lider med det Oslo jag en gång bodde i, det Oslo som nu bombats och massakern på Utöya. Är det någon av mina vänners döttrar eller söner som inte längre finns med oss? Mina tankar finns i Norge och på hur vi kan förebygga så det inte händer igen.

Frågor som ställs i bl a. Dagens nyheter är: Hur identifierar vi dessa ensamma män som inspireras av stämningar i tiden som leder till dessa vansinnesdåd. Andra frågor som ställs i DN:s artikel är:
Hur ser vi till att dessa ensamma män inte får tag i vapen ?
Vad gör vi när de slår till. ?

I Norge tog det 1,5 tim innan den nationella insatsstyrkan var på plats på Utöya trots att helikoptern befann sig på 10 min. avstånd (piloterna på semester, upptaget till 112, ungdomar som larmade blev inte trodda, polisens båt motorfel..). Människor ute i fritidsbåtar plockade upp ungdomar som flydde men de var för få och tvingades lämna kvar ungdomar samtidigt som skottsalvor från skytten fortsatte att döda nära 68, så kanske är den sista frågan redan besvarad. Vi kommer aldrig att kunna skydda oss helt mot dessa vansinnesdådens utförare oavsett lagändringar, övervakning, beskydd, larm, krisplaner, etc när det väl gått så långt.

Anders Behring Breivik, 32 år grips på plats och erkänner dåden.Han bodde i en lägenhet med sin mamma, blev tidigt lämnad av sin pappa. En av hans barndomsvänner uttalar att Anders Behring Breivik som liten var en vanlig pojke men att han allt eftersom åren gick blev mer och mer innesluten för att i tonåren bli mer och mer extrem.

För 10 år sedan djupintervjuade jag ett hundratal fångar under långa perioder och det visade sig att 99 % av alla män som sitter i fängelse saknat positiva manliga förebilder, fler av dessa stämmer in på beskrivningen ensamma män som inspireras av stämningar i tiden. Några hade redan utfört eller försökt utföra dåd i Sverige. Några kanske gör det när de åter släpps ut, för återfallsprocenten i brott är oförsvarligt hög. De agerar på egen hand eller plockas upp av kriminella kamrater/gäng så länge inga alternativ finns. Klart är iaf att majoriteten återfaller, mönstret är detsamma. Avsaknad av förebilder, utanförskap tidigt, marginaliserade, merparten från socialgrupp 4 eller 3 men också från socialgrupp 1 och 2. Hade det varit i dag kanske de varit en av de i fenomenet som går ut och beställer Champagne i Båstad och ber servitören hälla ut det. En attityd som inte vittnar om människans okränkbarhet. Eller som i Behring Breiviks fall stänger in sig i en låtsas värld av World of warcraft activism, knaprar Anabola steroider för att bli mer aggressiv, få större muskler snabbare och bli allmänt avtrubbad. Redan under Vietnamkriget förbereddes USAs soldater för att gå över spärren att döda en annan människa, genom att döda via Playstation och väl vid fronten fick de Amfetamin. Det oroar mig idag att polisen i Sverige larmar om att unga människor sitter uppe och spelar just World of warcraft timme ut och timme in och tar kokain för att orka hålla sig vakna ökar. En drog som i likhet med Anabolas framkallar aggressivitet. Att det inom World of warcraft även finns spel som hur man får U-landsbefolkningen att göra skitjobb vittnar om en människosyn som jag för allt i världen inte vill att mina barn ska komma i kontakt med.

I Almedalen hade jag förmånen att ta del av olika seminarium/diskutera med forskare, ungdomar samt tidigare kriminella. Här fick jag åter ta del av faktorer som jag tidigare hört från fångar (inlärd hjälplöshet, inte vara behövd, förnekas rätten att sitta vid ratten i sitt eget liv, bli klappad på huvudet, reducerad till den andre, systemfel som individualiseras och hamnar på individen som skambeläggs, växande hat mot det samhälle de aldrig känt sig få vara en del av, tickande bomber.

På tidigt stadium har vi kunnat/kan vi identifiera dessa ”ensamma män som inspireras av stämningar i tiden”. Nationalekonom och organisationskonsult Ingvar Nilsson sammanfattar enkelt: Det kostar miljoner att styra rätt de barn som riskerar att bli utslagna i framtiden men det kostar miljarder att låta bli. Problemet är att det dröjer två-tre mandatperioder innan vinsterna kommer. Därför kastas mängder av friska pengar efter dåliga kortsiktiga sektorstänkande lösningar. Därför går 20% av ungdomarna ut 9:an utan godkända betyg, därför går 25 % unga utan jobb. Utslungade i utanförskap blir unga lätta att rekrytera i subkulturer av tvivelaktig karaktär. Idag behöver de inte ens gå utanför dörren för att hitta gelikar att hata tillsammans med. Ett av våra största välfärdsproblem är strukturella marginaliseringsmekanismer. Hur mycket marginalisering kan ett samhälle bära utan att krackelera ?

Glädjande är att det numer finns kommuner som river murar mellan förvaltningarna och skapar investeringskapital som ställs direkt under kommunledningarnas kontroll.

Norge gråter och så gör jag..