Freedom´s just another word for nothing left to loose

1507804_587321614678641_1313299239_n

Nej jag var aldrig rädd när jag gick där ensam utan vakter på några av Sveriges tyngsta anstalter. Fulla av människor, dömda för grova narkotikabrott och mord. Inte en enda gång var jag rädd. Inte ens när jag av personalen glömdes ute på rastgården eller lämnades ensam på en avdelning med tolv långtidsdömda fångar, under förevändningen att de var kort om personal. Nej, jag jobbade inte där. Nej jag var inte fånge. Jag var granskande journalist men utan något team och utan redaktion i ryggen. Det skulle jag få långt senare.

Just nu var det bara jag, min nyinköpta minidvkamera, en enklare variant av hörlurar och en liten mikrofon fäst på intervjuobjektets bröst. Trots mina bristande kamerakunskaper och trots mina bristande ljudkunskaper var jag både kameraman, ljudtekniker och reporter. Jag bannade mig själv att jag inte satsat mer på att lära tekniken under min dyra filmutbildning. Jag bannade mina lärare som låtit mig komma undan med kunskaper i rollen som producent regissör, inspelningsledare och filmklipp men helt utan teknisk kompetens..

– Se bara till att de inte ringer på personaltelefonen!
Med de orden lämnades jag ensam på avdelningen med tolv långtidsdömda fångar, utan att hinna reflektera över vad det innebar eller hinna känna någon som helst rädsla. Inte för att jag är en extrem äventyrare, saknar spärrar eller för att personalen var galen. utan jag hade helt enkelt blivit som en fluga på väggen, en möbel som tillhörde etablissemanget. Likt en fånge som lunkar på mellan aktiviteter som vandrar fram och tillbaka i korridoren  i sin egen sysslolöshet.  Jag hade följt deras vardag, dag ut och dag in, hade ätit det fångarna ätit. Även nattetid men då från andra sidan celldörren trots att de flesta knappt klarat att hålla sig vaken efter att tevens montona malande vaggat de till sömns redan kl. åtta. Jag hade hunnit intervjua eller åtminstone pratat med de flesta av anstaltens fångar. Detsamma gällde för personalen. Jag var påläst om kriminalvård, om fångarnas historia, problematik, drömmar och så kallade handlingsplaner. Jag hade likt personalen insett att de flesta var så pass anstaltsanpassade att även om muren föll skulle de flesta inte ens försöka rymma. De hade ingenstans att rymma. Ingen att rymma till.

Det är det som gör mig rädd. Att bara vakna en dag och inte ha någonstans att gå, ingen som saknar eller längtar efter en. Jag har som så många andra förlorat min inkomst efter en allvarlig och livslång hjärtsjukdom som nu är under kontroll men jag har aldrig förlorat mitt hem och aldrig min värdighet. Ägodelar har egentligen aldrig intresserat mig men att pengar inte spelar någon roll är långt ifrån en klyscha. När man inte längre har pengar att ge sina barn, det som får barns ögon att stråla, börjar man själv sakta dra sig undan. När man inte längre har råd att köpa det de behöver i klädväg eller betala terminsavgifter till fritidsaktivitet börjar även de dra sig undan. Och gör de inte det så kan de ändå av kostnadsskäl inte få följa med. Det är då man själv börjar dra sig undan och i takt med garderoben blir man allt mer grå.

Min kunskap, mitt varma jag och min sprudlande livsglädje lyckas ändå bubbla upp till ytan ibland och lyckligt inser jag att den finns där, att min tid ännu inte är förbi. Men utan de förbannade pengarna och utan teknisk utrustning står jag ändå kvar i askan, askan från glöden likt askungen som måste vara hemma före tolvslaget.

Det fanns en tid då jag var så rädd att mina ben skakade som trumpinnar när jag steg ner i en kanot. Därifrån tog jag mig upp till att lära andra hur man paddlar och har till och med seglat en egenhändigt renoverad liten segelbåt. Nu är också den båten borta och min garderob så tom att jag egentligen inte kan gå ut med samma person mer än två gånger. Ändå borde jag inse att mina kunskaper, min stolta hållning och mitt sprudlande jag lyser igenom en grå garderob. Jag borde inse att min livsglädje, mina historier och mina förmågor att berätta de på och min längtan efter allt jag ännu vill erövra borde överglänsa all teknik och alla de klänningar, underkläder, skor och manikyrer män tycks älska och som kvinnor förutsätts kunna lägga pengar på. Jag borde resa mig upp nu och ta min plats som jag vet finns där. Det är det mina barn behöver, min mamma som börjar bli till åren och det är det som gör att jag kommer slippa att fastna i ensamhetens grå hjul.

Tack alla ni som ännu tror på mig, jag är på väg upp även om det tar sin tid att klättra på en stege utan pinnar. Helvetet jagar på mig nerifrån. Att inte ha någonstans att gå, att inte ha någon att dela sin glädje och sorg med skrämmer mig mer än något annat. Ja, jag behöver er.