Her Self – Film och Samtal

”Kvinnan i porträttet upptäcker förvånat att hon är betraktad. Först smickrad, vill hon fjädra sig för betraktaren men förlorar sig själv i processen. Plötsligt märker hon att hennes spegelbild inte alls är med och betraktaren blir då något obehagligt att förhålla sig till”

Her Self är ett samtidsporträtt som visats på på Cannes Filmfestival, Art Heart Fashion i New York 2016 och på Berlins internationella filmfestival i år. I sin barocka 60 tals outfit landar den 13 minuter långa konstfilmen Her Self rakt i samtiden runt Stureplan. Inte helt otippat med Jesper Klevenås bakom kameran, samma som i Roy Anderssons ”Sånger från andra våningen”.

Maud Karlsson, filmens producent spelar dubbla roller. Med en lång karriär i Sverige och 11 år i New York, utbildad vid Balettakademien har hon inga problem med att båda rollerna filmas i en enda tagning. Maud Karlsson verkar i danskompanier, biennaler, konstutställningar och konferenser, inom såväl privat som offentlig sektor. Hennes senaste projekt inkluderar även måleri och skulptur. Martin Lima de Faria, en av filmens två regissörer, examinerades vid den danska filmskolan med den prisbelönta konstfilmen ”Brainstorm”. Martin har arbetat med Ingmar Bergman och Liv Ullman, regisserat filmer som ”Heartbeat” –  belönad vid Cannes filmfestival. Konstfilmen ”Little Love” inkluderar Martins berömda miniatyrfigurer som ställts ut i form av fotokonst i bl a Tokyo, filmen visades på Cannes Filmfestival. Andra han arbetat med är Anna Odell, i Guldbaggebelönade långfilmen ”Återträffen”. Judy Lieff, filmens andre regissör som också varit med och utvecklat konceptet, är baserad i New York. Med bakgrund i dansen har hon helt gått över till film. På olika filmfestivaler och bienaler världen över röner hon stora framgångar med sin dokumentärfilm “Deaf Jam” som är en del av The American Film Showcase.

Her Self a portrait visades under Kulturnatt Stockholm. Efter filmen följer samtal med Maud och Martin om existentiella frågor som att vara sedd kontra betraktad, om självbilder, om att fastna i självpåtagna roller och om subtila val som att stanna inom vår ram. 5 maj – 3 september visas Her Self på Lydmar Hotel
Vårt
femte samarbete för att lyfta kvinnliga förebilder inom konsten.

Tidigare samtal

Planket The Gerilla Version 2016

Planket återuppstår – The Gerilla Version 2016! Det började 1982 med att fotografen Neil Goldstein inspirerades av utomhusutställningar i Washington Square Park i New York. Tillsammans med Irene Berggren, Lars Hall, Bror Karlsson, Gunnar Smoliansky och Rebecka Tarschys grundades en tradition av utomhusutställningar på det röda planket vid Lilla Mejtens gränd. Nu återuppstår Planket som en noll budget produktion, under ledning och på initiativ av Christer R Fjellman alias Fjellis där han gjort alla till medverkande. CFF (Centrum för Fotografi) har för att nämna någon klivit in och tagit på sig ansvaret för PR och utskick.

På 140 meter, då som nu – disponerar varje fotograf, 1 meter, professionell som amatör för att i valfri form visa en eller fler bilder, allt för att visa vilken bredd fotografi rymmer, som sumobrottare fotograferad med värmekamera, mode, reklam, naket, reportage, bröllop, fetish, dokumentärt och mycket, mycket mer.

Fotograferna närvarar för att berätta och svara på frågor kring sina bilder.
Från Galleri Duerr som är i fas med att ändra inriktning från mobilt galleri till mobil konsthall deltar Lina L. Baker (ingår i Lydmars erkända fotosamling och finns snart med oss på internationella Artsy).

27 aug kl. 12-18. Lilla Mejtens gränd (Vitabergsparken), Stockholm.”
Fler i serien  Lina L Bakers senaste serie visar vi på Affordable Art Fair i Oktober!
Skriv gärna ut affischen och placera på lämpligt ställe i ert gerillakvarter.
Här kan du gilla / dela Plankets Facebook sida.

Planket 1982 John Arthur Ekeberg

Planket 1982. Foto: John Arthur Ekeberg

Refo CSR på riktigt!

Refo Liselotte Norén Galleri Duerr Affordable Art Fair Stockholm 2014 recyclingLiselotte Norén har de senaste tjugo åren tillsammans med sin man drivit Mongara, de sysslar med förändrings- och verksamhetsutveckling av företag och organisationer. Liselotte är även ambassadör för Kvinnors företagande och ligger bakom remake- och utbildningsföretaget Refo. När hon var 14 år hittade hon en kassabok och har varit entreprenör sedan dess. En entreprenör från Sydafrika, väldigt imponerad av Skandinavien med all vacker design frågade Liselotte om vi som har det så bra verkligen är lyckliga eller om det är sakerna som äger oss.

– I Mongara, säger Liselotte, har vi haft många projekt och vi har alltid tagit emot olika praktikanter men det var först när de ”Tre vise männen” kom in som jag allvarligt började fundera på hur vi skulle kunna jobba med den del av ungdomsgenerationen som likt de här killarna kommer sent till jobbet, går tidigt och däremellan mest står och röker utanför entrén och pimplar Cola, samtidigt sa de här killarna att de skulle bli egna företagare. Det kändes först som ett enda stort mörker men i samma veva blev jag inbjuden att vara drake i ett Draknäste hos en innovationsklubb för unga.

En av ungdomarna hade med sig idén kring en Pantomat för kläder. Perspektivet hade han hämtat från sina egna grannar –  barn som inte kunde gå till skolan för att de saknade kläder.

– Va! I Sverige, tänkte jag och tittade i min egen garderob. Där fanns massor av fina saker men som jag aldrig använde och tänkte att det måste finnas många sådana garderober.

Tanken om att pussla ihop det kvarblivna, överblivna med behov och behövande var född. Visserligen skulle hanteringen vara ganska betungande med upphämtning, tvätt, lager och utkörning igen men behovet att hitta arbete för unga som stod långt från arbetsmarknaden var ett känt faktum. Liselotte kände att nu var det var dags att göra något på riktigt, och det i närområdet. Ute i Tensta – Rinkeby inte långt från Liselottes trygga villaområde som påminner väldigt lite om den miljön i de höghusområden som killen bakom pantomatidén beskrivit. Refo resan hade börjat – ett företag som skulle komma att jobba med att minska både det mänskliga svinnet och det i klädväg.

– Vi kan inte bara tänka att de här är värdelösa, när de kan få ett helt annat värde för någon annan. Hittar vi bara de som inte vill ha och de som vill ha, och de som vill lära och de som vill lära ut, ja då har vi ett kretslopp. Att bara remaka och hoppas på att någon ska gilla fungerar inte, därför har vi några startpunkter: Hur kopplar vi ihop det här ? Hur matchar vi studenterna.

I år startade Refo en entreprenörsskola i Tensta. Tio kurser med i genomsnitt tio-elva deltagare per grupp. Refo träffar numer även andra än unga vuxna – människor med idéer och som vill något kommer nu från hela Järvaområdet.

-Vet du att det finns 411 olika afrikanska föreningar bara i Tensta – Rinkeby. Vi gör samproduktioner med några av dom som radiokanalen Voice of Tensta. Vi har kört Antwalks med remakade kläder där vi berättar om plaggens väg – Om de fina kvarglömda kläderna från Stockholms skolor eller linnetyger som legat oanvända i en låda, att Sundbybergs kommun tvättat för oss och att de svåraste fläckarna på de vackraste tygerna har min pensionerade mamma med husmorsknep från förr löst, ibland tillsammans med gatans pensionärer. Våra designers och praktikanter som syr om och om barnklädpaketen som packas på olika arbetsträningscenters av människor som kanske lider av sviterna från en stroke – hur de övar upp finmotoriken och samtidigt känner gemenskapen i att göra något värdefullt igen – att de på eget initiativ började packa in en leksak i paketen. 511 paket som delades ut via barnavårdscentraler,  kvinnohärbärgen, flyktingförläggningar, socialtjänst och liknande till barn i närområdet som saknade kläder.

Nu arbetar Refo mer utifrån vad de tror på och vad som är lätt att fotografera för webbshopen. De gör fem plagg, om dessa säljer snabbt, ja då satsar de. De tar fram en eller två klänningar och tar fram de i de tyger som finns

– Det är lite mer kollektionstänk nu. Vi hittar bra säljkanaler som Stadsmissionen och Coola Tanten, där man även kan lämna in saker till oss. Vi jobbar för att göra remake till något som är coolt och häftigt och har nu hittat en modell för att utbilda personer i allt vi gör, i alla olika led, så allt vi gör kan vi faktiskt använda och återanvända. Det här kretsloppstänkandet är något vi alla kan använda och vi måste leta mer efter det som förenar än det som skiljer oss. Just nu är min dröm att jobba nära och tillsammans med näringslivet.

Det handlar förstås mycket om tillgänglighet, det måste vara lika enkelt att köpa remake som att handla från stora kedjor.

– Tänk om de stora aktörerna vände på perspektiven och började tänka – vad kan vi göra och började klura på hållbara alternativ, som att jobba med skolor för att ta fram nya material. Eller tänk om de stora aktörerna som till exempel jobbar med arbetskläder tog in refo. Får vi en sådan impact kanske vi helt enkelt måste ha en sådan textilindustri i Sverige. Affärsmässigheten är viktig – att kunna hålla deadlines, kunna kommunicera digitalt, och att man har ordning och reda i administrationen. Det finns många projekt som pågår, jag tror på samproduktion, inte bara på att samarbeta utan att man kommer till något konkret.

Refo by Kronbruden Kerstin Kallin Galleri Duerr Affordable Art Fair Stockholm 2014Kerstin Kallin alias Kronbruden remakar smycken för Refo under namnet Refo by Kronbruden. Sedan hon var liten har hon hållit på mycket med olika hantverk.

– Jag tror att det har att göra med att jag växte upp på landsbygden utanför Örnsköldsvik. Det fanns inte så mycket kompisar så jag fick roa mig själv. Att prova nya tekniker har alltid intresserat mig. Formen har varit mindre viktig än själva skapandet egentligen.

När det gäller brudkronorna började det med att Kerstin ville ha en brudkrona när hon gifte sig. Eftersom hon inte ville gifta sig i kyrkan insåg hon snabbt att brudkrona var något som skulle bli kostsamt.

– Tänkte att ja då gör jag väl en själv då och gjorde samtidigt en mindre till brudnäbben. Jag kände direkt att det här är något jag vill jobba vidare med. Eftersom det ligger en naturlig begränsning i hur många brudkronor man kan göra till sig själv, startade jag ganska omgående företag, skrattar Kerstin.

Sedan hennes egen – en skir brudkrona i koppar – har det blivit många tiaror, diadem och andra hårsmycken i material som stärkt spets, oäkta metaller som till exempel aluminiumtråd och glaspärlor men även silvertråd och sötvattenpärlor.  Att hon fastnade just för smyckena har mycket att göra med att det där finns ett starkt nätverk av människor som ger ny input, inspiration och gemenskap. En av dem var just Liselotte Norén, kvinnan bakom Refo med affärsidén att skapa jobb i härområdet – lokala kretslopp för tillväxt, samtidigt som de minskar belastningen på miljön. Det gör de genom att göra det enkelt för människor att hitta något de vill lära, eller lära ut – integration och minskat svinn av både människor och material.

– Liselotte träffade jag genom en gemensam bekant på Svenska inredningsbolaget, berättar Kerstin. Jag hyrde in mig där för att hålla smyckeskurser. Under ett julmingel sålde jag mina smycken, även refo var med. Liselotte som alltid har öga för nya saker, blev intresserad av mina knappsmycken och frågade om jag ville göra en kollektion för Refo av återbrukat material och så blev det. Hittills omfattar smyckeskollektionen smycken av blixtlås, knappar, läder, glas och spets.

Vi talar CSR på hög nivå där nu Kerstin är en del av Refo-nätverket som Refo by Kronbruden – det är så Refo lyfter fram sina medarbetare.

– Vanligen skissar och tänker man hur man vill att det ska bli. I återbruket blir det omvänt, det är materialet som får styra.  Vad har jag och vad kan jag göra av det? Jag kanske ser en dragkedja och tänker..hmm..kanske kan jag använda blixtlåset tillsammans med knapparna. För mig är det både spännande och drivande att jobba så här med smycken och det är kul att idén med knapphalsbanden har fallit så väl ut att de i princip har tagit slut i Refos webbshop så fort de är tillverkade. Spänningen ligger i att utforska olika material, nu kikar jag lite på hur jag kan använda glas, hörlurssladdar och har lite andra idéer.

knapphalsband 21 6knapphalsband 17 1Refo by Kronbruden Kerstin Kallin Galleri Duerr Affordable Art Fair Stockholm 2014Refo by Kronbruden Kerstin Kallin Galleri Duerr Affordable Art Fair Stockholm 2014

Inom återbruket finns fler idéer än vad tiden räcker till. Med refo jobbar Kerstin under Refo by Kronbuden för att det är givande på flera sätt

– Det utvecklar mitt konstnärskap, designdelen, gemenskapen och kreativiteten får hela tiden näring. Miljöaspekten är viktig för mig som förälder och att vi ger kläder till barn i Sverige som behöver genom barnklädpaketen. Integration och utbildning är andra viktiga delar. Kerstin har själv en bakgrund som lärare i musik och i svenska. Sedan i höstas satsar hon hela sin tid på sitt företag tillsammans med Refo och på familjen förstås.

Företaget driver jag hemifrån och även om jag jobbar mycket får barnen kortare dagar i förskolan. Att kunna laborera med tiderna är en frihet för mig.

Refo by Piloo Pia Rydberg Galleri Duerr Affordable Art Fair StockholPia Rydberg alias Refo by Piloo som hon använder när hon arbetar för Refo var tolv år när hon började sy om sin mammas gamla kläder och stuvbitar hon hittade. Så länge hon kan minnas har hon sytt sina egna kläder allt från vardagskläder till studentklänning.

– Att sy har alltid varit något jag bara gjort, sen har jag lärt mig hantverket under tiden. Vi hade aldrig mycket pengar i min familj, det gjorde att jag istället blev kreativ. Jag läste mycket Vecko-Revyn som liten, förr hade den alltid något som handlade om sömnad. Mormor men framförallt mamma kunde sy och lärde mig mycket.

När Pia jobbade på IHM Business School kände hon sig under en period lite understimulerad, sydde då massor av väskor och startade företaget som fick heta Piloo.

Pia började göra olika förvaringslösningar i tyg för fjärrkontroller till exempel, sålde mycket bland sina vänner och på marknader. 2011 då Pia jobbade som affärsansvarig på IFU /IFL vid Handelshögskolan tänkte hon att – ska jag någon gång satsa på den här drömmen om att driva eget för att designa och sy kläder måste det bli nu.

– Hade det inte varit för att min man trodde på mig så mycket hade det kanske inte blivit av.

De tog helt enkelt familjens sparpengar som de lagt undan till hustaket och startade Kafé Kreaktiv i Hammarby Sjöstad där Pia erbjöd olika hantverksworkshops, anordnade pysselkalas, tog emot kläder för ändringar och drev kafét. Varumärket ändrades till Piloo-old is new, då Pia numer renodlat sydde om gamla kläder samt gjorde produkter enbart av second-hand material i retro-stil. Efter två och ett halvt år beslöt Pia dock för att stänga kafét eftersom det var svårt att få ekonomisk lönsamhet i konceptet även om folk älskade stället och det som erbjöds. Pia hade fått en länk av en kompis till Refo-sidan och kontaktade dem för ett eventuellt samarbete.

–Liselotte kom förbi kafét och det visade sig att vi hade samma tankar om remake och ett hållbart tänkande. Inte så långt senare gjorde vi ett event tillsammans med Galleri Duerr och höll en alternativ catwalk där vi berättade om plaggens historia.

Idag hyr Pia Rydberg ateljé av Charlotte Wormbs från Svenska Inredningsbolaget där Kerstin Kallin och Liselotte Norén träffades första gången.

– För mig är det lättare att bygga varumärke med lokal. Där kan jag ha remake-workshops och pop-up-kvällar med mina produkter. Det blir mer fokus på att sy. Det var så mycket annat tidigare att jag inte hann med det jag ville – det vill säga sy och designa produkter.

Nu syr Pia för Refo, utvecklar produkter och testar olika saker. Hon syr upp en testkollektion, säljer dessa produceras fler. Ibland tar hon emot praktikanter från designgymnasiet.

– Alla vi som designar för Refo behåller våra namn så för min del blir det Refo by Piloo. Vi delar vinsten, men då det oftast ska produceras fler produkter blir det lönsamt, samtidigt känner vi att vi gör saker som gynnar även andra och miljön.

Pia tar även uppdrag som att sy om någon fin klänning till exempel bröllopsklänningar. Hon har sju symaskiner, de behöver hon för att kunna sy i olika material och i workshopsen.

– Det blir fler och fler som upptäcker glädjen i att kunna virka, sticka eller sy så när intresse uppstår erbjuder jag det och gör ett koncept utifrån kunden. Det kan vara allt från pysselkalas och möhippa till företagsevent. Det känns som att jag har skapat mitt eget jobb. Jag går till min egen lokal där jag kan designa mina egna saker och verkligen fokusera på det jag vill göra.

Refo by Piloo Pia Rydberg Galleri Duerr Affordable Art Fair Stockholm 2014Just hemkommen från en resa för att fira 15 års äktenskap arbetar Pia nu mycket med att tillverka Boleros som ska värma våra frusna axlar samtidigt som de ger en extra krydda åt övrig outfit. Vi bär de i Galleri Duerrs monter E10 under Affordable Art Fair 2-5 oktober tillsammans med Refo by Kronbrudens smycken.

Vi visar verk av fotograf Sonja Hesslow, bildkonstnär Debora House och Maria Saveland. Inbjudan hittar du här.

Handla i Refos webbshop– barnpaket, remake och föreläsningar
Gilla Refos Facebook

Fransk-svenska Cocopipes

Cocopopipes Galleri Duerr
Coralie Söderbäck, av vännerna på franska Rivieran kallad Coco, som låtskrivare och sångerska var kombinationen given – Cocopipes. Jag ser henne första gången i sällskap av en erfaren musiker, han nickar uppskattande och konstaterar att Coralie har en intressant röst och bra musiker med sig på scen.

– Vilka tror du inte brukar spela med henne, frågar han mig.

Jag pekar på Göran Böving, en av två gitarrister och Calle Drugge på percussion. Väletablerade sångare respektive musiker från Stockholms större jazz- och bluesscener. De är så pass garvade att de kan blunda och ändå följa Coralie eller vilken musiker som helst för den delen.

– Det är så när man inte spelar fast med någon, då måste man lägga mycket fokus på den som leder, han nickar mot Coralie.

Han borde veta som ofta spelar i olika bandkonstellationer, i spontana jam och i husbandet på Sunday Gigbags öppna scen. Hade han inte ställt frågan hade jag inte ens reflekterat över det. Kontrabasisten Mårten Korkman verkar kunna låtarna i sömnen, samma spelglädje som de andra. Ur den mycket unga gitarristen Calle Fredriksson rasar det energi och Calle Drugge ser definitivt ut att ha spelat mer än en gång med Coralie. Coralie själv står fast som en klippa, rör sig rytmiskt långsamt, nästan som hon lyfter djupet i rösten mot taket bara med hjälp av sina rörelser. Att hon en gång hade stor scenskräck är svårt att tro.

– Jag är extremt kräsen när jag själv går på en spelning, samtidigt som jag tycker att visst alla kan sjunga, har kanske inte alla det där lilla extra i rösten. Jag är glad att jag fått höra att jag har det, berättar Coralie när vi äntligen lyckas synka våra liv för en telefonintervju.

– Jag har haft sådan scenskräck tidigare, tänkt att det måste bli rätt. Egentligen är det ingen jättegrej om man råkar ha någon falsk ton men känslan måste finnas, När jag spelade in några låtar med en känd producent satte jag dom på tre tagningar. Det är skönt när proffs uttrycker att jag är extremt lätt att jobba med, att det blir väldigt lite som behöver fixas till i efterhand. Mycket idag styrs upp via data med sångpålägg och alla vet att det är så men i Frankrike sågades Lana del Ray totalt live, för att hon inte hade den rösten hon hade på skivan. Jag har mycket kontakter utomlands bland annat med svenska producenten Erik Sigbladi nuläget New York baserad. Med honom jobbade jag fram låten Remember, en av mina absoluta favoriter.

Sverige är internationellt känd för sin musik och man kan ta nästan vilket instrument eller vilken genre som helst så finns en svensk musiker med bland de främsta i världen. Sverige ligger i topp när det gäller flest bra producenter, bra skivbolag, är mindre och lättare att komma åt men samtidigt är det svårt att bli signad i den konkurrensen och utan bolag i ryggen är det svårt att nå ut som låtskrivare och som artist. I Frankrike bor det extremt mycket mer människor, 65 miljoner och det är mer konkurrens. Ändå tycker Coralie att det borde vara lättare att gigga där för att det finns så många ställen att spela på och för att fransmännen har en annan utekultur.

– Jag hade en vän här från Frankrike på besök han blev chockad över hur socialt inkompetent svenskarna beter sig, alla höll på med sina mobiler eller stirrade in i väggen. Vad har hänt med det sociala samspelet. Folk är bortskämda idag, vi behöver inte kunna något, men sen då. Det kan hända saker som gör att saker förändras, att man inte längre har råd att köpa färdiga saker. Jag vill att min son lär sig saker på riktigt, inte bara sitter vid en skärm, därför prioriterar jag min son lika mycket som musiken. Även om jag tycker Sverige är vackert och bra på många sätt har jag svårt med så långa perioder av mörker och kyla, jag försöker åka till Frankrike så ofta jag kan och alltid några veckor på sommaren. Jag känner mig mer fransk än svensk. Jag älskar den tropiska värmen, kulturen, latinbeteendet. Frankrike ger mig mycket och jag har mina föräldrar kvar där. Att jag flyttade till Sverige var för att jag fick mitt unga hjärta krossat, jag var klar med mina studier och hade vänner i Sverige som gladdes åt att jag kom hit.

Coralie har sjungit så länge hon kan minnas. När hon var 10 år började hon i gospelkören La Psalette DÁntibes i franska Antibes.

– Jag blev ganska snart ledsångare. Vi turnerade bl a  i Tyskland och i kanadensiska Quebeck. Jag tjatade länge på mina föräldrar om att få gå i en skola med musikinriktning. De tyckte det räckte med att att hålla musiken på hobby nivå. När jag gick in i tonåren var det IFI en dotterskola till Handels i Rouen, Normandie.

Som 15-åring började hon i  skolans blues- och jazzband, när ledsångerskan slutade tog Coralie över. Vid 16 år började hon skriva mycket texter – mycket poesi,  vilket inte gynnade hennes betyg. För att komma in på det välrenommerade IFI var hon tvungen att gå om sista  klassen på högstadiet.

– Det här var en frustrerande period för mig som det ändå kom något gott ur. Jag började formulera texter som passade musik och jag började sjunga covers med andra musiker för att jobba upp mitt självförtroende. Nästa steg blev att kontakta bra musikproducenter som behövde en sångerska och/eller textförfattare. Det blev som ett extraknäck till mina studier. I Frankrike är det svårare att vara musiker, svårare att hitta jobb, i alla fall om man vill jobba med det man vill. I Sverige har vi olika organisationer som STIM som värnar om musikers rättigheter och olika fonder som går att söka.

Jag undrar om hon upplever att Frankrike förändrats med åren.

– Det är väldigt mycket som pratas och lovas inför val till exempel och sen blir det inte så, precis som i Sverige, därför är jag inte intresserad. Det är egentligen ingen idé att prata med mig om politik men jag vet att det finns en oro i Frankrike. Fler, även många av mina vänner som inte är högerinriktade tror att Frankrikes ekonomi kommer att gå åt skogen med den höga arbetslösheten.

Arbetslösheten i Frankrike ligger på över 10 % gentemot Sveriges 8 % och har inte varit så hög sedan finanskrisen för över 13 år sedan.

– Frankrike har inte samma trygghetssystem som i Sverige, där gäller det att teckna bra privata försäkringar, det är många som inte har råd med det Jag inser att jag är priviligerad som vuxit upp på franska Rivieran med hårt arbetande föräldrar som haft råd med privata försäkringar. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om min moster hade levt om det varit annorlunda, om hon hade haft en försäkring som gett henne vård i tid.

Coralies låtar handlar mycket om hennes forna liv och de människor som korsat hennes väg. På gymnasiet läste hon psykologi och kan se att hon dragits lite åt det destruktiva.

– Jag har många olika vänner, vänner som är väldigt öppna och som jag känner igen mig mycket i, det är det jag skriver om, dock oftast på ett metaforiskt sätt: ”Don´t even ask me what to do, cause I´d only break through. You´d only find my true soul”

Många artister blir så ensamma, jag känner mig också ibland väldigt ensam, fast jag har människor runt mig. Jag har inget fast band, utan tar in olika musiker inför varje gigg. Det är klart att det är svårt att få professionella musiker att hoppa in med någon de inte hört om. Jag brukar skicka över mina låtar, kan förklara att jag har ingen bakom mig så får de avgöra om Cocopipes är något de vill vara med på. Alla hittills har sagt ja, även om jag inte har ekonomisk möjlighet att betala lika bra som de musiker jag faktiskt har. Jag försöker att inte stressa fram någon men det är bättre att ställa för många frågor och be om hjälp än att stå tillbaka och vara rädd hela tiden. Jag vet inte om det är tur eller inte att jag har förmånen att få jobba med så bra musiker. Calle Fredriksson är en gitarrist jag har haft med mig hela tiden, han är väldigt ung och väldigt refreching och tror väldigt mycket på min musik. Via min hattsponsor Lisa Norin fick jag kontakt med en kontrabasist, en fransman men som inte kunde just då, däremot kände han Mårten Korkman som spelar med mig nu. Via Calle Drugge på percussion har jag lärt känna Stampen där många musiker samlas, det har blivit ett av mina mingelställen. Sedan har det förstås funnits andra musiker som hoppat av mitt i utan förvarning eller sådana som egentligen inte gillade min genre, så vill jag inte ha det. Jag vill jobba med dom som känner att de vill jobba med mig. Jag har kämpat så länge med min dröm mot mina föräldrar även om de alltid stöttat min musik som hobby. Min pappa som var gitarrist gav upp musiken för att att ge oss barn mer stabilitet.  När de ser att jag träffar bra folk, att jag jobbar med professionella musiker försöker de stötta mig på alla sätt de kan. De ser att jag är seriös.

Coralie skrev sin första egna låt för åtta år sedan, när hennes son Elliot föddes.

– Jag tror att det var han som gjorde att jag blev så driven och Elliots pappa som trodde mycket på mig, han visste att jag inte hade haft så mycket stöd i mina musikaliska ambitioner. Nu köpte vi hem ett piano. Smoking Away  och Groove Attack blev mina första låtar. Jag gick Kulturamas pop-soul-rocklinje när jag upptäckte att jag var gravid och fick hoppa av efter en och en halv termin. Jag lärde mig otroligt mycket, vi jobbade ihop med ljudteknikerlinjen och var ute på mycket spelningar. Som gravid måste man sjunga på ett helt annat sätt, ett gigg jag gjorde som höggravid var på gamla Mondo (numera Debaser). Jag kände mig väldigt utlämnad när jag hörde att skivbolag var där men jag fick mycket komplimanger för min röst och vid ett senare  tillfälle ville de att jag skulle komma och presentera mig men jag var höggravid då och sen var jag mammaledig. När jag och Elliots pappa separerade tystnade jag helt och lyckades dessutom bli av med mitt franska körkort som jag haft i 12 år, vilket i sin tur gjorde att jag blev av med mitt jobb som fältsäljare. Vändningen kom när jag fastnade framför en tv-serie. Jag vet väldigt banalt, skattar Coralie.

– Under två dagar såg jag 80 avsnitt i sträck. Den handlade om en tjej som hade dåligt självförtroende och en barnslig dröm om att slå igenom som låtskrivare men hon fick igenom sin dröm till slut. Jag kände igen mig väldigt mycket i det och bestämde att nej, nu ska jag inte jobba inom försäljning mer för att jargongen där är så hård. När min mamma fick cancer tog jag två dagar för att reflektera och förklarade för försäljningschefen varför jag inte sålde så mycket. OCH! – var svaret jag fick. Jag la ner mycket tid på att hitta andra jobb för att försörja mig och Elliot. Det är sådana här saker som gör det svårare att slå igenom. Jag beundrar de kvinnor som klarar att ta sig till toppen. Jag tycker fortsatt Sverige är ett bra land och vi är fortfarande längre fram än många andra länder, även om det inte alls är så jämställt här, det pratas mest. Det är bara att titta på mina jobb, hur många kvinnliga chefer finns det och det är fortfarande mycket så att kvinnorna tar största ansvaret när det gäller barn. Att vara hemma med sjukt barn har alltid ifrågasatts där jag jobbat. Jag vet många mammor som kämpar med att få ihop pusslet. Det gäller att strukturera musiken utifrån när Elliot är hos mig och inte men han gillar att vara med i studion med mig där han kan spela trummor.

Sina första sex år tillbringade Coralie i Sverige, varav de sista två på franska skolan i Stockholm där hennes franska mamma arbetade som pedagog.

– Min pappa är svensk, de träffades i spanska SitgesMamma flyttade till Sverige men pappa som var trött på Sverige ville till Frankrike. Villkoren mamma ställde var att han först ordnade med jobb där. Med arbete inom ett flygbolag var steget inte så långt till att vara med och starta ett bolag som tillverkar en programvara för bokningssystem som en länk mellan resebyråer och flygbolag. Det är lite roligt nu när han gått i pension, så fort han inte har något som mamma vill att han ska göra hör man honom sitta uppe och spela på sin nya gitarr, även om han inte spelar i något band nu. Jag som aldrig sett honom utöva någon hobby. Däremot hade vi mycket vinyler hemma, mycket Woodstock inspirerat. Jag har växt upp med musik som Bob Dylan och Ravi Shankar. Det är också något jag fortsatt lyssnar på.

Coralie har inspirerats mycket av det som kallades först för Bristol Musik med Portisheads genomslag. Det som slutligen ändrades till TripHop och band som Massive Attac, Morcheeba och även Tricky – det ledde henne mer åt det elektroniska hållet.

– En del tror att jag pratar om en viss genre när jag pratar om elektronisk musik men egentligen finns det över tusen olika elektroniska genrer. När jag tänker elektroniskt tänker jag på allt som görs på Softbarer. Senaste bandet jag inspireras av är bland andra For BDK, Adele Kosman och Marcus Borrman, hörde att de signats av Warner. Jag jobbar själv på att bli signad med 2-3 låtar av något skivbolag som kan mixa och mastra. Visst har många musikproducenter hemmastudios idag, det har även jag men när det gäller mer än så kostar det. Det är klart folk vill ha pengar. Jag betalar alltid de musiker jag jobbar med även om jag inte kan betala så mycket. 

När jag undrar hur det egentligen var att som barn flytta från Sverige till Frankrike skrattar hon?

– Jag var sex år, som om det skulle förklara att hon inget har att minnas.
– Första två åren i Frankrike pratade jag bara svenska även om jag kunde franska, jag hade ju gått två år på franska skolan i Sverige. Första åren i Frankrike i Roquesfort les Pins gick jag på en katolsk skola, väldigt strikt och alla lärare hette Marie någonting, även min. Hon kunde få enorma utbrott och skaka en elev men sen insåg hon att så kan jag inte göra, då gick vi enligt den katolska läran för att be om syndernas förlåtelse men hon gillade mig på något sätt. Jag hade svårt att lära mig läsa och hon satt med mig varje dag.

– Så hon skakade inte dig då, undrar jag?
– Jo hon skakade även mig, för jag har alltid varit en pratkvarn och blev därav alltid placerad längst fram, skrattar Coralie.

– Jag har byggt upp en viss respekt för de som föreläser. Samma som när man spelar, då vill man inte att alla ska stå längst bak, man vill se hur publiken responderar. Det är viktigt att visa engagemang, det ger mer motivation. Jag står själv längst fram, fast ibland hör man bäst längst bak på grund av ljudanläggningen. Jag står gärna på scen varje dag. Det måste inte vara på en stor arena men jag vill förmedla min musik så mycket som möjligt. Jag behöver en manager så jag kan fokusera på mitt skrivande, har åtta låtar nu klara till ett album. För mig tar det en dag att skriva en låt, skrattar Coralie.

– Resten av tiden går till allt runt om kring för att kunna betala i alla fall något till mina musiker sedan ska det marknadsföras och så vidare och jag har min son att tänka på. Jag vill inte prioritera bort honom för musiken, kärleken till honom och kärleken till musiken är lika viktiga. Coralie spelade hos oss på Galleri Duerr den 8 maj som ett bidrag i vårt månatliga evenemang Ta Plats för att lyfta kvinnliga musiker och konstnärer – temat var att ta vara på sin passion och att vara en bra förebild. Missade du den kan du se henne på Nalen ikväll.

Cocopipes bandsida på Facebook

 

Yen Ting Lo från Taiwan

Yen Tin LouNär Taiwanesiska Yen Ting Lo gick sitt fjärde år på industridesign på Cheng-Kung University fick hon 21 år gammal ställa ut under Independent designers på Furniture Fair i Stockholm. Vandrarhemmet i Gamla stan låg precis vid Wirströms musikjam, välkänt i musikkretsar. Det föll sig naturligt att hon tog sig ner till Wirströms Open mic för att ta plats på scen.

– Mitt sätt att kommunicera är alltid genom att sjunga. Dom andra musikerna var välkomnande men en smula förvånade, hon skrattar till. En genuin asiat på en jazzmusikscen hör inte till vanligheten.

Ett och ett halvt år senare var Yeng Ting Lo tillbaka i Sverige som utbytesstudent på KTH.

– På grund av musikscenen och för att industridesignen i Sverige är så berömd, för att människor uppskattar det vackra till skillnad mot i Taiwan där det bara ska vara funktionellt och gå fort, men jag dömer ingen. I Taiwan har folk så mycket annat dom måste kämpa för som att hitta ett jobb med en lön de kan leva på fast de har en bra utbildning och toppbetyg och för att Taiwan ska få behålla sin självständighet. Ni har en annan trygghet och andra villkor här i Sverige, ni har tid att tänka på andra saker som form och skönhet.

Yen Ton Lou Leah Harris

Yen Tin Lou och Leah Harris

När jag ser Yen Ting Lo vid elpianot på Galleri Duerr och på flöjt i en duett tillsammans med en av de professionella musiker hon lärt känna via svenska musikscener, Leah Harris från Kanada, avspänd i en blandning av skratt och allvar är det svårt att tro att Yen Ting Lo var extremt tillbakadragen som barn.

– I skolan var jag så tillbakadragen att jag inte ens pratade med mina vänner. Lärarna frågade mina föräldrar om det var något fel med min kommunikation. Jag drog mig undan hemma också, när vi hade besök. När jag började sjunga i kören var en stor utveckling men jag pratade fortfarande väldigt lite och bara när jag blev tilltalad. Känslor var något jag aldrig delade, inte ens med mina vänner. För jag hade vänner, ungefär lika blyga som jag själv. När jag ser tillbaka på den här tiden och när jag talat med mamma om den, så tror hon att vissa barn bara är så – att vi observerar mer innan vi börjar tala. För mig blev sången ett sätt att uttrycka mig. Om man som jag sent kommit till insikt om hur man beter sig i sociala situationer, då är det lättare att sjunga än att tala, det var så jag började kommunicera mer med andra. I början var jag inte alls bekväm i att stå på scen, jag kände mig väldigt besvärad framför publik. Först när jag var sexton år i samband med att jag vann en sångtävling och jag insåg att människor verkligen gillade min sång – när människor började be mig om att sjunga som jag började känna mig mer bekväm på scen. Sex år senare inviterades jag till TedxTainan. Min poäng där är att vi människor var mindre separerade innan vi började begränsa oss genom olika språk. Titta på den äldre kulturen och på naturfolken som kommunicerar mer genom andra sätt som sång och dans. Det blev helt enkelt svårare för oss att kommunicera än vad det var ursprungligen.

Yen Ting Lo växte upp med två musikaliska föräldrar. Hon minns att dom alltid sjöng mycket hemma. Själv spelade Yen Ting Lo piano från hon var sex år och fick privatlektioner från hon var åtta år. I Taiwan finns ingen kommunal musikskola och andra sidan sett är det lättare och billigare att ta privatlektioner, hitta replokaler och instrument för en rimlig peng än här i Stockholm.

– Alla i min familj har ett musikintresse, vi spelar alla olika instrument men vi har aldrig spelat tillsammans eftersom vi gillar och har olika musikstilar. Det var mycket liv hemma hos oss, trivsamt noisy och jag hade tur som fick fortsätta spela även i tonåren. Nästan alla tvingas sluta spela när de är 13-14 år för att föräldrarna kräver att de ska lägga mer tid på förberedelserna inför det nationella testet inför gymnasieintagningen. Jag tycker det är viktigt att ge mer utrymme för fritidsintressen, inte bara hetsa barnen mot betygen ända upp genom gymnasiet för att dom sen ska få börja leva. Föräldrarna hinner nästan aldrig träffa sina barn i Taiwan. Vi är många invånare och med det följer en stress och en likriktning.

Varje år i Taiwan hålls en sju dagars jazzsummercamp med internationella gäster och pedagoger, i campen ingår även en internationell jazzfestival – TISJA international summerjazzcamp, arrangerad av Taipei TISJA association.

– Första gången jag kom in var som sångerska. Andra gången plockades jag ut av den internationella lärarkåren och fick åka till ett musikaliskt institut i Japan. Under fem dagar ingick jazzklasser, olika performance och jazzjam. På jazzcampen lärde vi mycket nytt och dom respekterar en verkligen som musiker inte som i Taiwan där dom hela tiden undrar varför man lägger ner så mycket tid på sin hobby.

Yen Ting Lo blev så inspirerad av jazzcampen att hon startade en jazzklubb på universitetet, National Cheng Kung University pounder för att lära andra om jazz.

– Många förstår inte jazz i Taiwan bara för att den är så svårtillgänglig till skillnad mot klassisk musik. Även om jag gillar klassisk musik är det bara en typ av  musik. Jag vill att vi ska exponeras för så många musikstilar som möjligt för att inspireras. Ibland frågar folk om genren i min egen musik och jag vet faktiskt inte, jag har influerats av så många stilar. Jazzklubben i skolan har blivit populär med alla uppträdanden och vi är nu tjugo involverade som lär ut om jazz.

Yen Ting Lou at Izzys place Folklorecentrum

Folklorecentrum

När det gäller skola, uppskattar Yen Ting Lo lärare som tar med sina klasser ut i verkligheten.
– Det finns några lärare som förlägger undervisningen mitt på platser där saker pågår istället för att bara lära ut det som står i redan färdigskrivna böcker som vid The sunflower student movement
, en reaktion mot handelsavtalet med Kina, namnet kommer av att en lokal blomsterhandlare skänkte tusen solrosor till de protesterande studenterna vid regeringsbyggnaden.

Kinas Handelsavtal har kritiserats av både studenter, inhemskt näringsliv och arbetare, för att det har forcerats fram, för bristen på insyn, för otillbörliga påtryckningar från parter som tjänar på avtalet och där media som anses stå nära de styrande kritiseras för att ha rapporterat bristfälligt och enhälligt svartmålar de som krävt att avtalet ska granskas punkt för punkt, för att importerade produkter, tjänster och arbetskraft inte ska kunna slå ut det lokala näringslivet med pris- och lönenivåer varken näringsliv, arbetare eller studenter kan överleva på, för att inte Taiwan ska förlora gentemot Kina.

– Taiwan är ett demokratiskt land och vi är vana att kunna lita på dom vi röstar på, men precis som i resten av världen är numer människor med makt desamma som dom med pengar. Kina är så otroligt starkt både när det gäller försvaret och ekonomin, vilket gör att vi i princip bara har att inrätta oss. Redan nu har studenter problem med att hitta arbeten de kan leva på eller bostäder de kan betala för. Vi vill att handelsavtalet ska granskas bit för bit, vi vill inte ha några inskränkningar i offentlighetsprincipen. Vi har blivit så vana vid vår frihet och våra förfäders kamp för oss men nu börjar vi inse att den här friheten kan tas ifrån oss och att demokrati inte är en självklarhet utan är något vi måste värna och arbeta för. Vad händer till exempel om våra media tas över av Kina? Då är vi inte längre ett demokratiskt land. Jag hoppas att vi aldrig glömmer vad vi är, att vi inte blir som eller blir en del av Kina. Ännu kan vi tala fritt och jag hoppas att det fortsätter så men det händer så mycket nu och inte bara i Taiwan.

Några veckor senare på restaurang Noel´s pratar Yen Ting ledigt bakom pianot om oron över att Taiwan ska ockuperas av Kina och om sin längtan – känslan av att alla tillsammans involverar sig i det som nu händer och tron på att det kan bli en förändring – att det inte får bli som i Kina där unga är rädda för att stå upp. Historierna glimtar förbi, varvade med piano, sång och tvärflöjt och Yen Ting Lo framför sin nyskrivna låt om Sunflower ockupationen. 

– Tidigare brydde jag mig inte alls om politik men egentligen är vi alla på något sätt berörda och därmed på något sätt politiska. På universitetet var jag omringad av engagerade studenter som brydde sig om olika saker, som involverade sig och deltog i olika aktioner. Jag har många olika typer av vänner och får därmed ta del av många olika synvinklar och saker som pågår. Det finns de som växer upp i en miljö och hela tiden omges av människor som bara har ett synsätt eller som bara intresserar sig för shopping, då är det inte alltid så lätt att få perspektiv. Jag kan bara göra det jag är bra på – att uttrycka mig genom mina låtar.

Efter åtta månader som utbytesstudent på KTH i Sverige och medlem av skoljazzokestern PQ har Yen Ting Lo försökt ta in så mycket som möjligt av Europa eftersom hon inte vet när nästa tillfälle ges.
– Jag kikar alltid efter om det finns något jam eller någon spelning där jag är, har till och med jammat i Japan.

I höst åker Yen Ting Lo tillbaka till universitet i Taiwan för att ta sin bacchelor degree i industridesign men först ska hon på en working holiday på en farm i Skottland.
– Jag känner mig lyckligt lottad över att få ha studerat något jag älskar. Jag är också tacksam över alla spelningar och musikjam jag kunnat vara en del av. Alla musiker har varit så professionella och välkomnande. Det spelade ingen roll att jag var ung och ny inom jazzen. Musik bryter ner alla landsbarriärer, språk och olikheter. Alltid när jag reser försöker jag leva med lokalbefolkningen, då är couchsurfing ett bra sätt, att landa hemma hos någon som bor på orten. Jag har lärt mig nya saker som Kitesurfing när jag var i Dalarna. Det är ett bra sätt att lära känna kulturen precis som musik är ett bra sätt att resa på. Det är bara att leta upp jazzställen och musikjam, för alla musiker älskar att lära känna nya musiker.

Inom jazzen är det tyvärr få kvinnor som spelar. Bland de kvinnor som jag mött är det mest klassiska, folkmusik och så vidare. Det är väl tio kvinnor här jag kan komma på som jag ser kommer regelbundet på jam men det är mer soul än jazz. Jag vet inte om det är för att dom är blyga eller vad det beror på. På jazzcampen i Taiwan mötte jag två afrikanska lärare som sa att till skillnad mot vad folk tror – måste du som sångerska veta mer för att du sjunger. Sedan måste du visa att du kan och att du har kontroll och att du aldrig låter någon sätta sig på dig. Läraren menade att vi måste studera ännu hårdare för att kunna förstå och för att kunna leda hela situationen. Du måste vara snabbast i att veta hur det ska vara, hur det ska börja och hur det ska sluta. Om du vill vara i den positionen kan du inte hålla på och vela utan måste ge tydliga instruktioner.

 

Yen Tin Lou Galleri Duerr

Yen Tin Lou

Yen Ting Lo har haft två band i Taiwan, ett i highschool – ett popband med tjejer och en kille på bas vilket var hardcore. I det andra bandet på universitetet, jazzbandet Smallband var hon ensam kvinna. Yen Ting Lo skrev låtarna tre-fyra stycken, resten var fusions.
– Det blev som en slags förberedelse för jammen här i Sverige och för att få erfarenhet att leda. Det är skillnad att träna sig i att leda eller i att ledas. Det är bara att gå upp på scen och leda. Vi kvinnor ska inte klaga på att det är mans dominerat utan istället gå ut och praktisera ledarskap, sedan kan vi gå tillbaka och ta ledarskapet, Yen Ting Lo ler.
– Jag har gjort det och det har inte varit några problem i Sverige, alla följer verkligen. I Taiwan däremot spelar det ofta ingen roll att jag kan eller vad. Det räcker med att jag är ung för att vissa inte ska lyssna eller titta på vad jag gör. Dom bara kör på, det känns ungefär som att hälsa på någon som vägrar ta en i hand.

Sverige är Yen Ting Los första boende utanför Taiwan och hon har insett att hon saknar sin hemby, särskilt när hon ser att saker händer i Taiwan.

– Kommer det att innebära att Taiwan försvinner som land eller vad kommer att hända. Om Taiwaneser har möjligheten att emigrera gör många det idag. Jag vill sjunga om det jag inspirerats av från mitt hemland.

Yen Ting Lo spelar under sin vistelse i Sverige bland annat hos New Yorkern Izzy Young på Folklore centrum (ni vet han som upptäckte Bob Dylan), FashingWirströmsStampen, Galleri Duerr och S:ta Clara.

Yen Ting Lo Soundcloud

Yen Ting Lo website

/ Lotte Johansson april 2014

Lakrits haute couture, bellydance, livemusik, remake och konst

Funny Livdotter Lakrits haute couture Galleri Duerr

-Max 30-45 min kan du bära denna beroende på din kroppstemperatur.

Funny Livdotter lutar sig mot sin textilbakgrund när hon jobbar i okonventionellt material, som denna kreation i lakrits.
-Det handlar om kontroll och impuls, berättar Funny när jag förr förra helgen träffade henne på Lakritsfestivalen i Globen.
-Folk har liksom svårt att kontrollera sig. Det är något som gör att människor bara inte kan motstå att smaka en liten bit, även om dom vet att det med färskvarumått kan vara väldigt gamla kreationer, sen kan reaktionerrna vara lite olika förstås.
 Funny gillar godis och hon är inte ensam, svenskarna äter mest godis i hela världen.
-Det finns en väldig ambivalens till godis, många känner att man inte ska, den ständiga konflikten mellan ska och inte, att släppa efter och försöka begränsa sig om vartannat.
Funnys lakritskreationer var ett examensarbete 2013 från HDK vid Steneby i Dals Långed för textil, kläder och formgivning. Med 40 kilo godissnören som sponsring från Malaco gjorde hon kostymer i olika färger där lakrits var enklast att jobba med, Funny gillar annars att jobba med okonventionella material och väljer gärna inte den enklaste vägen. Kan känna igen mig i det.

 En vän sa härförledenag jag har ingen riktig kläm på dig och det kan nog vara en ganska bra beskrivning av både mig och Deborah Duerr som har Galleri Duerr jag för tiden huserar i. Vi älskar att jobba i olika projekt där den ena dagen aldrig är den andra riktigt lik, det är då vi presterar som bäst men självklart har vi även rutiner. Vi förväntar oss inte att alla är som vi men älskar när vi dragit igång något, lämnar en dörr öppen för att se vilka andra som tar plats. Vi styr inte över någon, är öppna och tillåtande utan att tumma på kvalitetsbegreppet så länge helheten fungerar. Att göra bra saker, tillsammans med andra är det som driver oss, att förändra världen lite till det bättre. I det ligger att andra bidrar med det de är bra på. Hur vi gör? Det kan vara lite olika. I det här fallet hade Deborah Duerr en lokal, Galleri Duerr och jag hade en idé. Vi sammanstrålade och kreerade lite tillsammans. Liselotte Norén från Refo – remake design, var inte sen att haka på via Facebook och med henne ett gäng med kreativa remake designers. Själv kontaktade jag några kvinnliga musiker jag sett live eller kände lite sedan tidigare som Elenora ButterfliesLeah HarrisVildirHeart och Linda Hamfors. De i sin tur tog med andra bra kvinnliga musiker och andra mindre oetablerade började kontakta oss. Lokala musikaffären JAM ställde upp med teknik och Musikskolan Lilla Akademien där Deborah jobbar deltid som konstlärare lånade ut ett fantastiskt elpiano som många kända musiker spelat på. Magdalena Borkowskas färgstarka målningar hittade jag via en konstnärsvän som ställt ut på allt från Moderna i Stockholm till välrenommerade museer i Frankrike. En American Tribal Style bellydancer och instruktör passerade förbi vårt skyltfönster, gillade det hon läste och såg, googlade oss och mejlade att hon ville vara med, ett par dagar senare har vi gjort plats för henne under kommande event. Det är så det är, vi tänker om, formar om och ser vad var och en kan tillföra. Andra har hört om våra öppna event via vänner eller kollegor som redan besökt oss, spelat hos oss eller delat oss via sociala media. Det är så det går till nu för tiden, man möts, stöts och blöts, frågar eller blir tillfrågad och tar sedan plats. Talar sig varm och sprider vidare det man själv tror på och vill ha mer av i framtiden. Men hur överlever vi då? Vi letar hela tiden nya möjligheter. För någon helg sedan var vi på Lakritsfestivalen med Deborahs Extraknäck lakrits, det handbakade knäckebrödet som är precis vad det låter. Det var där vi träffade Funny Livdotter med sina underbart kvinnliga lakritskreationer, kläder vi bara inte kunde motstå och Lakritsfestivalen som köpt verken har nu lånat ut de till oss till vår, er och Funnys stora förtjusning. Tillsammans med refo remake designers fortsätter vi vårt månadsevent för att lyfta kvinnliga designers, musiker och andra kreatörer och självklart är även män välkomna att vara med och lyfta oss kvinnor. Det känns härligt att möta alla människor som hört av sig, förundrat ser sig om i lokalen med fem meter i takhöjd, stora skyltfönster och full av kreativt flöde och frågar om de kan skänka saker till refo remake designer som  både skapar jobb, utbildar och ger nätverk. Mmmmm det luktar av lakrits och idag torsdag den 3 april kl. 16-22 är temat passion! Du hittar hela kvällens program här eller här om du inte har facebook.

Det gick!

Leah Harris

Vi hade klarat det! Att gå från idé till event på sju dagar! Från ett relativt tomt och halv dammigt galleri med lite drygt noll kronor i kontanter hade vi lyckats sprida eventet, hittat några intresserade musiker och en konstnär vi gillade som alla med kort varsel ville hänga på. Kan man fylla Sergels torg och Kärrtorp med kort varsel MOT något, borde vi kunna fylla Galleri Duerr FÖR något resonerade vi och i anslutning till kvinnodagen passade det bra att lyfta fram kvinnliga konstnärer, designer och musiker.

Med en pojkvän i ryggen, en duktig musiker som hanterade både teknik och ett flertal instrument kände jag mig trygg i att vi tillsammans med Deborah Duerr som är grafisk formgivare, gallerist och konstpedagog skulle kunna ro detta i land med våra kompletterande kompetenser. Särskilt som Liselotte Norén valde att haka på eventet med sina Refo remake designers och med sitt nätverk och kompetens inom sociala media i ryggsäcken. Det kändes som om det inte fanns några större olösliga problem kvar.

DÅ uppstår förstås en spricka mellan mig och pojkvännen (ja jag hade PMS!) och jag tvingas snabbt inse min tekniska begränsning för att få igång ett musikjam. Det var bara att bita ihop, kopiera teknik önskemålen från musiker och skicka till den lokala musikaffären JAM. På stående fot lovar de att för den goda sakens skull ordna med PA, högtalare och mickar så musikerna skulle kunna spela unplugged och vi få ut musik i högtalarna via min dator mellan spelningarna. Instrument brukar musikerna ta med själva. 

Naturligtvis ville samtliga musiker som anmält sig spela just piano! Det blev allt i allon från Musikskolan Lilla Akademien som ligger runt hörnet som fick låna ut sitt elpiano via Deborah Duerr som har en halvtidstjänst där som konstlärare, ett riktigt bra elpiano med en förstärkare till. Trummis önskemål kunde vi inte göra så mycket åt i nuvarande lokal. Där är det unplugged som gäller på grund av de boende i huset. Min dotter lånade oss sin akustiska gitarr och JAM gav oss ett par bongotrummor.

Med JAMs grejer stod jag sedan på Galleri Duerr med en himla massa sladdar och pusslade för att för första gången i mitt liv rigga ett PA. Strax innan öppning hade jag fått ljud i de, yiiipiiieee!.Första musikerna som kom var VildirHeart, de kunde själva soundchecka för någon ljudtekniker hade jag inte lyckats få tag i, puh!

Första gästerna trillade in och det blev helt klart ett lyckat event. Summa summarum hade vi mer än hundra besökare under helgen och det var ett himla Facebookande, etc. Galleri Duerrs hemsida har under en dryg vecka fått 500 visningar och Facebooksidan 1600 click, varav 104 nya likes och 401 som delat sidan eller på annat sätt engagerat sig, så ja vi är nöjda och ja vi kör på Galleri Duerr i helgen.

På lördag kommer Magdalena Borkowska och kör actionpainting, målningarna kommer att auktioneras ut på plats. Gitarrist Hanna Francis, ett helt nytt stjänskott spelar, hon har coachats in av Leah Harris som spelade hos oss förra helgen. Refo remake designers håller en alternativ catwalk både lördag och söndag.

På söndag kl. 13 kommer Maia Dietrich (bilden) som var här förra helgen och spelade tillsammans med sin mamma Karin Dietrichson som en del av bandet VildirHeart.. På söndag står hon här på Galleri Duerr på egna ben.

Kl.14 kommer superentreprenören Liselotte Norén från refo remake design och berättar om sin väldigt praktiska syn på hur alla kan göra lite och tillsammans kan det bli ganska mycket. Vilka saker kan vi göra för att skapa lönsamhet, engagemang och få roligare tillsammans. Varför inte passa på att handla refos barnpaket som då delas ut via barnavårdscentral till behövande i Sverige.

Håll koll här på hemsidan på våra event eller på Facebook,

Vi håller ögon och öron öppna för en annan lite jamvänligare lokal för konceptet är det inget fel på. Vi välkomnar alltid nya musiker, utställare, talare och andra intresserade samarbetspartners.

Varmt välkomna lör-sön 12-16, vi behöver er! Och tack för att ni fortsätter dela!
Galleri Duerr,VildirHeart,refo,Deborah Duerr,JAM,Galleri Duerr