Hålet i Hjärtat

Hon blinkade mot det trebenta staffliet som balanserade mot gardinen. Lika vacklande var blomkrukans trekvarts lutning mot fönstret. Hon hade inget minne av att hon fallit. En bula i pannan och hennes placering på golvet vid fotändan av sängen, vittnade om att så var det i alla fall. För första gången på fem år hade hon inte klarat att parera en svimning. I minnet hittade hon bara hur hon sträckte sig mot sängen. Inget fall, ingen smäll, DSC_0159ingenting. Bara kännetecknet av den plötsliga smärtan i magen, kraften som rann ur henne och kallsvetten som smög sig på. Hon hade ingen aning om hur länge hon tappat medvetandet. Allt var borta utom tröttheten, den som skulle kanta hennes dag. Hon tog sig för pannan, måste ha slagit i huvudet. I vad visste hon inte. Hon släpade sig huttrande upp i sängen, väl medveten om att hålet i hjärtat ibland ställde till det. Sträckte sig för att slå på mobilen. Även om det ännu aldrig hänt att hon ringt 112, var det bra att vara förberedd.
Nästa gång kanske hon skulle göra det. Men idag skulle hon leva. Hon slöt ögonen, somnade om och ämnade vakna med den livslust hon lärt sig att älska.