Boulevard of broken mothers

Hon hade rest från ena utkanten av stan till den andra för att ha råd med en anständig frisyr. Tröttheten sköljde över henne men hon var glad att de grå hårstråna inte längre var lika framträdande, ett grått för varje bekymmer, det låg nog något i det. De slitna topparna hade sopats undan likt spillror av ett liv, blandat med diskussioner om semesterplaner som strandat i att Desireés enda kvarvarande smycke åter åkt in på panten. Desireé hade hon träffat på Frälsningsarméns läger för ensamstående mammor, det här var 6 år sedan nu och Sandra, Desirés dotter hade liksom hennes egen son hunnit gå ur klass 2 . Nej ingen av de var religiösa, det var något de lät gå in genom ena örat och ut genom det andra. De var panka men gillade att sjunga och dansa med andra och det här var det enda som var gratis. Få kunde ana att Sandras pappa var höginkomsttagare. Sandras mamma hade hur som helst inte råd med advokatkostnader, orkade inte längre allt bråk det genererade i. De försökte istället hanka sig fram på Försäkringskassan traditionella underhåll, 1273 kr per månad, höjningen på 100 kr, första sedan 1994 hade inte gjort någon större skillnad, inte ens beträffande det som den varit avsedd för.. att visa lite god vilja.

T-banan hem var full av hennes dåliga samvete; för att hon lämnat Tristan hemma själv i sex timmar..men han hade varit så trött efter fritids.
– Jag vill inte följa med, jag vill inte gå på fritids, alla bara spelar på sina Ipads, jag vill också ha sommarlov nu mamma, varför måste jag alltid gå på loven. Jag vill också åka någonstans.
– Det vet du, hade hon svarat, mamma jobbar men du kan få gå hem efter lunch om du vill, så kan du ta ut Pluto en sväng också.
Alltid var det en massa saker han måste göra det behövde ingen av hans kamrater, fast mamma sa att de måste de visst. Det var inget han sett i alla fall. Möjligen hans klasskompis Elinor, hon gick upp själv nästan varje morgon och varannan vecka såg hon till att lillebror åt frukost och kom iväg till skolan också. Oftast kom hon ihåg att skicka med hans skolväska. Elinor hade sagt att det blev lite som semester varannan vecka då lillebrodern var hos sin pappa. Lillebror som varit på kanarieörana precis. Elinor hade aldrig varit utomlands, var aldrig hos pappa heller, hon var rädd för honom, brukade gömma sig under bänken de gånger han hämtade hennes lillebror i skolan.

Elinors mamma hade också dåligt samvete, för att hon var tvungen att lämna lillebrodern mot hans vilja, för att hon måste sitta på bussen på morgnarna och försöka medla via mobilen mellan syskonen som inte kunde hålla sams innan fritids öppnat och för att fritids hann stänga innan hon hunnit hem igen och för att hon aldrig hade råd att ta med dom på något trots att hon jobbade heltid.

Innan hon skilts från Desiré och satt sig på bussen som var så full av dåliga samveten hade de enats om att barnens ovilja mot att hålla det minsta ordning på rummet eller hjälpa till hemma inte alls hade med personlig läggning att göra utan mer med att att de sällan eller aldrig fick de där belöningar som andra barn tar som så självklara. Museumbesök, bio, åka till landet, solsemester, skidsemester eller någon trevlig farfar som hade tid att lära ut både det ena och det andra, inte rusade än hit och än dit, för trött och för avstängd för att ens tänka över om det var bra eller inte och barnen hade tröttnat på att fråga. Tröttnat på att be om tid som aldrig tycktes finnas.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s