Österåkerfängelsets teaterensemble

Peter skugg

Trots enorma nedskärningar har Österåkeranstaltens teaterensemble lyckats hålla sin teaterverksamhet rullande i över femton år, mycket tack vare att fångar medverkat i alla led.

En av de tre fångarna reser sig ur sin sovande ställning.
–  Sök er mening men glöm att jag är en av er.
Fånge nummer två, Martin tar några steg fram mot publiken, knappt två meter från främre raden är hans intensiva blick där varje kroppsrörelse eftertänksamt klär ord om förhoppningar, våndor, rädslor och ilska omöjliga att undkomma. Den utvalda skara om 20-25 personer består ikväll av nämndemän, kanslipersonal från tingsrätten, Nacka Rotaryklubb och en och annan teaterentusiast. Alla noggrant kontrollerade före inpassering till Österåkerfängelset. 

De klassiska toner som vävts in i Paul Anderssons debuttext från 1952 ”Ode till okänd konstellation” övergår till sakralmusik och dikten vandrar obemärkt över till teaterstycket ”Källan” – en mördares våndor, skriven av Kaj Anhem, initiativtagare och regissör för Österåkeranstaltens fasta teaterensemble sedan över 15 år tillbaka. Manus bygger på fångars egna berättelser. För även om Kaj aldrig frågar vad de bär med sig i ryggsäcken kommer det ändå upp som en naturlig följd i och med de pjäser som spelas. Alltid kvalitetsteater och aldrig premiär innan föreställningen håller hög klass.

Fången högst upp på podiet, Per, vaknar mitt i en mardröm av trasiga minnen.
– Jag är en mördare, hur blir man en mördare, frågar han rakt ut mot publiken i ett omöjligt försök att förklara något han själv inte förstår.
– Det sägs att jag hade vackra ögon, fortsätter han sökandes efter bekräftelse från en far han aldrig mött men vars ögon han ärvt.

När kudden kramas hårt, hårt, som en symbol på mordögonblicket ser han åter faderns ögon flyta in i moderns gestalt. Det är uppvaknandet till den bistra verkligheten som sedan dess rider honom i hans ensamhet, natt som dag. Med tafatta steg stiger skådespelarna åter upp på podiet för att ta emot publikens applåder. Kaj Anhem, pjäsförfattare, drar på munnen. Än en gång har han lyckats föra fångarna tryggt i hamn. Efter föreställningen inbjuds vi att mingla med fångarna. Traditionell salladsbuffé av tinade frysta grönsaker under ”otvungna” former serveras av Henrik som annars arbetar i anstaltens storkök. Lite avvaktande står han i ena änden av buffébordet, redo att för sjätte och sista året rycka in för gästernas väl och ve. För trots allt hör det inte till vanligheterna att möta människor utifrån.
–  Men nu är det nog sista gången, säger han i hopp om att bli beviljad en behandlingsplats utanför murarna sista delen av sitt straff.

Ur båset bakom de två tevestora gluggarna kliver ljusteknikern Daniel ut. En av de fångar som under sin tid på Österåker har fått chansen att lära sig lite av Dramaten- ljussättaren Hasse Zanders yrkeskunskaper, Kajs medarbetare sedan över 12 år och projektanställd max fjorton dagar inför varje uppsättning. Nu håller Daniel själv på att vidareförmedla det han lärt till Dick, Österåkerensemblens nästa ljussättare.
– Visst var det nervöst i början. Men vilken känsla att ha medverkat till allt det här, säger Dick som kan tänka sig att fortsätta med teknik även efter att han muckat. En av hans föregångare fick jobb som ljussättare på Hollyhammar.

Framtidstro och att stärka fångarnas självförtroenden är något regissören Kaj Anhem jobbar hårt med att bygga upp och det inte bara bland dem som är med i ensemblen. Parallellt med teaterrepetitionerna läser ett annat gäng Scenpratare, korta och tacksamma som en bra introduktion till teater. Förutom de 50-60 teaterproduktionerna har Kaj arrangerat till exempel poesiaftnar med dikter som är allt annat än lätta.
– De intagna var mäkta imponerade över sina kompisar. Och då ska du veta att det här är en enormt kritisk publik som annars har svårt för att sitta still. Men här hade man banne mig kunnat höra en knappnål falla.

Andra inslag är en monolog av Tjechov som Gustav gör ”unplugged” i lite olika rum på anstalten. Just nu har ensemblen också tillgång till Micke, som skriver musik till flera av pjäserna. Han är yrkesmusiker också i frihet men det här är första gången han skriver symfoniska stycken. Till hjälp har han sin dator med inbyggd musikstudio som han fått special tillstånd att ta in. Han gör också ljussatta solospelningar i aulan för sina medfångar. Kaj försöker uppmuntra de intagna att skriva egna texter men det är inte alla som vågar.
– De kommer i alla fall hit och de har modet att börja bearbeta sig själva.

Eftersom alla jobbar så tajt får fångarna feedback på det de gör med en gång. Vägarna är korta och stoppas inte upp av några byråkratier. Alla får säga sitt även om det är Kaj som har utslagsröst. Men regeln är att allt som förstärker helhetsbilden måste antas.
– Vi provar alltid många idéer och förslag men man måste kunna motivera varför man vill en sak, inte bara ha en åsikt. Och är det något som inte funkar förklarar vi varför. Om till exempel ett ljus måste ändras, en röstnivå måste upp eller en pausering kortas. Sen provar vi vad som händer när vi ändrar.

Pjäserna som spelas ska vara något att bita i, som de kan prata mycket runt. Ledmotivet är allmänmänskliga relationer och uppgörelser med sig själv. August Strindberg är ständigt återkommande. En viktig trygghet för de intagna är att de inte går fram till premiär förrän de upplever att de är proffs på scenen. Per, som gör den största rollen tycker inte att det är särskilt svårt att ta tag i texterna eftersom han har så mycket egna trasiga referenser att utgå ifrån. Snarare ser han teatern som en slags terapi.
– Det är skönt att jobba ihop mot ett gemensamt mål där alla har ambitionen att det ska bli bra.

Tre förmiddagar i veckan repar de och han är fast besluten att fortsätta med teater i någon form även på utsidan. Magnus, tror att alla fångar kan bli bra skådisar
– Vi här inne har så mycket känslor att leva ut. Det gäller bara att våga ta steget och göra det.

Tidigare var Österåkerensemblen ute i gymnasieskolorna och spelade pjäser om mobbning och narkotikamissbruk. Inte en enda incident, inte en rymning inträffade under de 30-tal föreställningar som gavs trots att de intagna var dömda för grova brott till långa tider. Men i och med att det knappt fanns någon budget och Barbro Hedman entusiastisk vårdare som självmant tagit på sig producentrollen gick i pension så blev Kaj själv med att försöka lösa allt och fick till slut ge upp. På grund av nya säkerhetsföreskrifter får numer inga utomstående se pjäserna ens inne på Österåkeranstalten. Men fångarna fortsätter att spela utifrån enklast möjliga scenografi – det svarta avskalade rummet där tio av de tjugofem strålkastarna är inlånade utifrån. Till och med glödlamporna har de fått begagnade från Dramaten.
– Det här kostar ju ingenting säger Hasse och gör en svepande gest över scenen. Vars rekvisita i kväll utgörs av tre kuddar och en pall.
– Vi arbetar alltid utifrån enklast möjliga scenografi. Men det skulle gå att utveckla hur mycket som helst. Vissa tyger har sytts av fångarna och de jobbar på att få till ett kontinuerligt samarbete med både anstaltssnickeriet och syverkstan.

Kontinuiteten gör annars Österåkeranstaltens teaterverksamhet unik, om inte i världen så i alla fall i Sverige. Det finns ingen annan anstalt som haft en fast teaterensemble under femton års tid utan det brukar vara någon som sätter upp en enskild pjäs. Det är synd tycker Kaj som ser hur teaterverksamheten öppnar nya vägar till språket.
– Bara en sån sak som att de kan ta regi, säger Kaj. Att de klarar att bli tillrättavisade utan att känna sig kränkta. Men det är viktigt att man är självklar i sitt sätt att arbeta och jag frågar hela tiden mig själv varför jag är här, varför jag gör det här, en fråga alla människor borde ställa sig. Särskilt de som arbetar med människor. Själv arbetar han på Österåkeranstalten för att han älskar människor och för att han ser att de intagna är i nöd.

// Texten är tidigare publicerad för Situation Stockholm.

Lars Norén pjäsen 7: 3 med fångar som rymde och begick Malexanderrånet där två polismän sköts till döds, hade inget med Österåkeranstaltens teaterensamble att göra, utan var ett fristående teaterprojekt där huvudrollsinnehavarna slussades direkt till Österåkeranstalten från säkerhetsanstalter utan traditionell inslussning och förberedande behandling. Med hjälp av en fånge som skötte transporterna av fångarna till repetitionerna som skedde på utsidan rymde de. Något kriminalvården aldrig tog ansvar för, däremot drabbades Österåkeranstalten hårt av nya hårda säkerhetsföreskrifter där även Österåkers teaterensemble blev lidande.

G Ny K textÖsteråker teaterensemble 113Hasse Mabbe Kaj pekDanielGunnar      Magnus porträtt  Österåker teaterensemble 057   anslagMagnus blundar

Är du intresserad av filmen Jag har en dröm och föreläsningen om att leva i fängelse. En film jag själv spelade in, fritt utan vakter följde jag över 100 fångar och personal i deras vardag.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s