Höken paint outsiders

Höken_Häst
En grå förvinterdag bakom en anspråkslös entrédörr på söder, ett steg in befann jag mig för nästan tio år sedan mitt i ett myller av färgstarka målningar i alla tänkbara storlekar. Höken eller Sven-Arne Hökenström som han egentligen heter avslutar första konturerna av något som skulle kunna vara ett hästhuvud. Han lyfter penseln från den i övrigt vita duken och sätter ner den på staffliet. Med varsamma steg, rädd för att stöta emot någon av de i hoprullade dukarna som står staplade om varandra rör jag mig mot ett klassiskt porträtt från en svunnen tid,

– Jag började i omvänd ordning, säger Höken och nickar mot porträttet. Redan som 14-åring målade jag på duk.

Han visar några av de mer färgstarka porträtten som knockoutkungen Mille. Lotsar mig genom det minimala pentryt och vidare till det inre rummet som är precis lagom stort för soffkroken där vi slår oss ner. Bordet är belamrat med böcker. Han röjer undan lite och sätter ner två kaffekoppar.

– Jag vill slå ett slag för outsidern. Skildra rädslan för att bli avvikare. Fast en del gör allt för att vara udda på ett kommersiellt sätt, för att sälja. Men vad är normalt, det kanske är allas problem att verka normala. Allt är egentligen bara en process för överlevnad, för fortplantning. Konsten däremot är metafysisk den får en att stanna upp. En slags magisk innebörd som visar att det finns något mer än det här, i bästa fall. Jag gör parafraser på klassiska teman för att försöka intressera och entuasmera människor, särskilt den nya generationen som blir allt historielösare, för historien går igen. Jag vill odödliggöra saker som annars bara far förbi. Vem var Karin Boye, Oscar Wilde, Van Gogh? Passing by är lite av mitt stuk. Även när jag försöker skildra framåt som Aniara. Tekniken är på både gott och ont. Jag beundrar de som har den förmågan. Ett måste idag, men det är mycket man glömmer under vägen. Det är lätt att bara ösa på, så tappar man kärnan på något sätt. Jag vill titta tillbaka, Hitlers barndom till exempel, vissa saker är så förödande för människan, som pennalism. Jag kan se parallellerna med min egen barndom. Vi drillades som hundar. Hitlers pappa använde till och med visselpipa för att kalla på honom. Du ska lyckas – men jävlar om du gör det.

Höken har representerats både på Nationalmuseum och Moderna, hade sin första utställning redan som 14-åring. När han var 20 år träffade han Chagall i Nice. Hökens tavlor hänger fortfarande kvar i Nice, Monaco och Cannes. Inom brigadmåleriet På 70-talet tillhörde Höken förgrundsfigurerna, med pensel täckte de delar av Stockholms plank och murar med poesi och politiskt laddade målningar. Senare blev han rikskänd när han av Fryshuset lyftes fram som frontfigur för världens första Graffitiskola trots att han själv aldrig hade hållit i en sprayburk.

– Men det var något alla hade fått för sig, säger han när jag frågar om hans bakgrund inom graffitin.
– Det var svettigt när jag stod där och sprayfärgen började rinna. Killarna såg ju direkt att jag inte var någon graffitimålare. Men jag utvecklade en ny teknik där jag blandade akryl och sprayfärg. Han pekar mot en plansch på väggen.
– Det är en jazzmusiker med en överdimensionerad joint i munnen. Jag var så trött på att konst och musik alltid skulle kopplas ihop med droger.

Sven-Arrne Höken Hökenström
This Picasso is not Picasso, this is Graffiti

 Så du tar aldrig droger? 

– Nej, men jag kan njuta av ett gott vin ibland.

På bullerplanket längs tunnelbanespåret mellan Stuvsta och Huddinge kan man än idag beskåda Hökens graffitimålningar, med sina 150 meter hamnade de i Guinness rekordbok. Jag frågar om han saknar att måla graffiti.

– Jag kan inte, jag är allergisk mot sprayfärgerna men jag saknar entusiasmen både runt graffitin och brigadmåleriet, det var så prestigefritt, så folkligt på den tiden. Men det var då, folkrörelsen dog med Olof Palme.

Varför tror du graffitin möter sådant motstånd idag?

I Sverige är det svårt för okonventionella grejer överhuvudtaget. Det ska inte uttrycka något, vara innehållslöst, inte beröra eller uppröra. Men desperationen ligger i anonymiteten. I likgiltigheten. Fast förytligandet har gått i vågor så det är inget nytt för vår tid.

Varför är det så?

– Ämnen som är stora och svårhanterliga gör oss rädda. Man kastar sig inte in i en värld som Steven Hawkes utan fruktan. Det är samma inom all konst. Folk vill ha något att hålla sig i. Trygghet.

 Höken menar att bildkonsten är svag i dag. Att den mest bygger på konservativa värden. Där konstnärernas utbildning och värdet på tavlan är det viktiga och allt annat faller utanför, ungefär som dårar och alkoholister.
Han berättar om när en femårig flicka kom fram och frågade vilken av hans tavlor som var mest värd, om en välsituerad man som ville att oralsex skulle ingå i priset för tavlan och om en kvinnlig utställare som trippar runt i raffset för att sälja mer.

– Vår kultur blir mer och mer narcissistisk. Det är en jättepsykologi bakom konstinköpen.

Vad säljer du mest?

Ibland erotiska, naivistiska. Ofta det jag själv gillar, men jag kan tycka att de är lite väl enkla ibland. Samtidigt är det dem som är mest äkta. Det beror mycket på vem som håller i försäljningen. Vissa förstår jag inte varför de inte säljer, mest är det verk av andra konstnärer.

Vilken är din största tillgång?

Inlevelseförmågan, samtidigt är den ett hinder. Måla för mig är någon slags självterapi där konsten är sekundär. Jag har ibland sagt att jag inte kan något annat, fast det kan jag. Jag har arbetat som bild- och formlärare, teaterdekoratör, kulissmålare på operan, gymnastiklärare och som livvakt för politiker.
Han sätter på en opera av Pavarotti, en gammal svart LP-skiva snurrar i takt med en kanske lika gammal grammofon.

Livvakt?

– Ja, det började med att en rädd jazzmusiker ville ha mig med som skydd. Långhåriga mjukisar som vi var. Men jag har hållit på med boxning en del och tränat fram två juniorer till SM. Jag har levt i hjältevärlden men har alltid haft svårt att identifiera mig med män, då man förväntas vara omhändertagande och praktisk.

Hur kom du in på boxning?

Jag har en äldre bror, vi slogs jämt och så var jag hackkyckling på gården, i skolan, ja överallt. Jag boxar fortfarande men tar inte emot smällar mot huvudet. Men det går bra mot kroppen. Med glimten i ögat och ställer han sig i försvarsposition. Jag frågar varför han var hackkyckling.

– Jag var lite tafatt. Lätt att jönsa med, lätt provocerad. Jag verkar nog dummare än jag är. Fel på alla sätt i gruppen. Jag har alltid velat tillhöra en grupp men aldrig lyckats.

Men du har två barn i alla fall och lever med en kvinna idag.

Ja, och jag har haft långa relationer 6, 7, 9 år men dem har inte varit friktionsfria. Jag har svårt med relationer. Ambivalensen. Som Fröding, Strindberg och Dagerman. Jag har en mörk syn på kvinnan eftersom jag hade en ambivalent mamma, men hon var duktig på att måla, gick faktiskt i lära hos en av Matisse elever. Knäcktes sedan i sin framfart av farsan som var kulturfientlig och dessutom våldsam. Hon la av och måla trots att hon försörjde familjen på sin konst, periodvis i alla fall. Hon var akrobat också, jag hängde mycket backstage. Det var så jag träffade clownen Charlie Rivel som jag målat en del.

Höken reser sig och vill att vi ska gå förbi ett galleri där en av hans Charlie Rivel målningar finns. Han tar på sig en stilren rock och vi promenerar den korta biten till galleriet. Den står uppställd på ett staffli precis i blickfånget när vi kommer in.

– Den är levande, säger jag. Men jag har kanske inte auktoritet att bedöma vad som är bra, tillägger jag osäkert.

– Tycker man om något så gör man. Det är upp till betraktarens öga vad som är bra. Jag har hämtat mycket inspiration från Fellinis La strada. Han står tyst en stund och betraktar den.
– Jag ville skildra den glädje och sorg som följer människan genom livet. Han ber den kvinnliga galleristen plocka fram en annan tavla.

– Jag influeras mycket av min omgivning. Det här (pekar på tavlan), är en kvinna som varit strippa, hon växte upp i skuggan av sado-machosism.

En propert klädd man i ljus rock går fram och skakar hand med Höken

– Så det är du som är Höken, säger han. Jag gillar din konst.

– Vilket handslag, replikerar Höken.

– Ja, det är jag som håller på med skulpturerna. Han pekar mot en staty i sten. De småpratar lite och Höken vill sen gå vidare för att äta sopplunch på KRIS (kriminellas revansch i samhället) där han hållit konstkurser för medlemmar och gjort en del taveldonationer. Det visar sig att kocken är på kurs, vi går vidare till Café Java på Hornsgatan.

– Hej Höken, säger mannen bakom disken. Vill ni ha en fika?

Vi tackar och slår oss ner vid ett av borden med utsikt mot Hornsgatspuckeln.

– Han är en av mina kunder, förklarar Höken.

En man som sitter och skissar vid ett bord lyfter upp två skisser mot Höken och undrar vilken han tycker bäst om.

– Den där, den andra hunden ser helt galen ut.

 Galleri Ahtello lunchtid

Fem minuter efter avtalad tid kliver jag in på Galleri Ahtello. Där visas Hökens utställning Amazoner, Picassoinspirerade målningar skildrar hans fascination för starka kvinnor. Det är varmt och ljust i lokalen. Det grårutiga stengolvet och de vita väggarna ger en fin fond åt Hökens färgstarka målningar. Den största högre än jag själv. På ett bord till höger om ingången ligger en bok med klipp från utställningar, full av hälsningar på olika språk. Eftersom Höken ännu inte kommit går jag en runda för att studera målningarna. Det är mycket färg, form, lust och glädje men samtidigt spår av vemod och någonstans finns alltid en hök. Höken själv kommer in iklädd en kritstrecksrandig kavaj, ursäktar att han är sen. Stryker sitt cendréfärgade hår ur pannan och ler ett äkta pojkstrecksleende så slår han sig i kast med två kvinnor som kommit in. Han gestikulerar ivrigt och har lätt till skratt. Det är svårt att tro ”att han är nästan lika gammal som Rolling Stones”.

– Den här utställningen bygger på sagor och myter från den grekiska mytologin. Jag försöker förstå kvinnan, säger han.

Vad är det du försöker förstå?

– Det manliga i kvinnan.

Dina målningar är ofta tvetydiga, som här starka kvinnor och hästar i samma målning.

– Hästen är det otyglade som vägrar anpassa sig, vägrar bli vuxen. Det finns en infantilitet, en barnslighet. Jag har sagt att måleriet är det enda jag fixar. Fast så är det inte, men jag flyr in i måleriet.

Jag pekar på en livfull målning.

– Det är som om den brinner, berätta om den, ber jag.

– Oj, oj, oj. Det där är Sheila, en graffitimålare. Ibland tror jag att jag är övertydlig. Highlightsen, de ljusa partierna och outlinesen, de mörka, har jag fått från graffitin. Det gör att den lyser. Titta en hare också, han pekar uppe i det vänstra hörnet.
– Den har jag inte sett förut, men nu ser jag den. Hon var duktig på att måla harar.

Men hur gör du när du målat klart, tittar du inte på dina målningar?

Två kunder från en privat konstförening kommer in. Han reser sig, välkomnar dem och

berättar att han har inspirerats av Picasso.
– Det var han som gav mig modet. Jag tänkte att om han kan spika upp några träskivor och måla tjurar så vågar jag. Men de flesta vill att man ska måla som Anders Zorn. Men jag vill inte låsa mig, jag vill släppa loss verkligheten. De nickar gillande.
– Picasso var också intresserad av grekisk mytologi, säger mannen och ser på den ökända hästen från Troja. Målningen går i blått med det virvlande havet som bakgrund.

– Varje tavla har sin historia, säger kvinnan och sveper med blicken över tavlorna.

– Väldigt djärvt men det går bra. Du är mycket duktig på färger.

De går ut i andra rummet.

– Jag får 7 000 kr i månaden av en fotohandlare för att göra den perfekta Trojanska hästen. De gillar den här men fortsätter ändå att sponsra mig.

Ett av mina fotocollage om Höken

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s