Canadian musician Leah Harris

Leah Harris StampenI augusti efter att ha fått jobb på internationella engelska skolan i Stockholm som musik- och NO-lärare packade musikern Leah Harris, uppvuxen i Kanadas sydligaste stad, Ontario sina väskor, fast besluten att ta plats på Stockholms internationellt kända musikscener. På Stockholmshotellet fick hon besked att nej några musikjamställen i Stockholm fanns inte.

En kort research på internet gav träff på Wirströms. Det var här i källaren, på en av Gamla Stans många musikscener och deras Open mic Leah ensam klev ner bland övriga musiker och på sitt osvenska raka sätt bad om att få ta plats på scen med sin röst. Har man inget instrument med sig är det annars svårt som ny att visa att man vill vara med i leken.
– Det var en hel del andra sångare där så det tog ett tag innan jag fick ta plats på scen men det var bra energi och när jag väl sjöng blev jag väl mottagen och kände mig accepterad.

Att göra saker ensam är inget nytt för Leah. Det har funnits många gånger hon valt musiken framför människor, något hon fortsatt gör.

– Även om jag hatar att vara utan familjen, även om jag saknar dom varje dag är det ändå inte ett val, jag kan bara inte vara mig själv utan musiken. Det är klart att jag har haft relationer men till skillnad från de flesta som brukar flytta till kärleken, lämnade jag den bakom mig i Kanada för att åka hit till Stockholm och leva för musiken, den får mig att känna mig så levande.

När jag undrar om hon inte funderat över att slå sig ihop med en annan musiker ler hon och säger att hon inte skulle klara av att vara tillsammans med någon som var lika galen som hon själv.

– Jag är väldigt utåtriktad, rak och väldigt vänskaplig av mig, vilket inte alltid är så lätt. Jag gick till exempel rakt fram till en man här i Stockholm och frågade om vi skulle dejta och så gör man tydligen inte här, Leah ler vid minnet.
– Första veckan hade jag fullt upp med att vänja mig vid allt det nya här och den svenska kulturen. I Kanada är männen lite mer framåt. Det kan bli lite roligt när jag känner att jag gjort något osvenskt men inte inser vad det är.

På Wirströms bluesjam där svår transporterade instrument som trumset finns på plats tillsammans med microfoner, förstärkare och mixerbord har Leah lärt känna nya musiker som tagit med henne på nya musikscener som StampenFasching och St:a Clara. Det i sin tur har lett till att hon erbjuds att sjunga tillsammans med olika band, ändå skulle det ta flera månader innan hon vågade ta plats bakom pianot trots att hon spelat piano sedan hon var fyra år. Varför vet hon inte riktigt men tror att hon kanske var lite nervös  Det var vid pianot en lördagkväll på St:a Clara jag såg Leah Harris första gången konversera via piano och sång med övriga musiker och jag undrade varför jag inte hört om henne tidigare. Idag har Leah ett eget band, Leah Harris soulband där hon koncentrerar sig på sången. Övriga i bandet är Micke Hedlund på keyboard, Derek Januari på bas, James Bradley Junior på trummor och Anders Gustavson på saxofon.

Piano spelar Leah Harris mer som soloartist, med bluesband och på en del jam.
– Gör man saker av passion blir det bra helt enkelt och jag älskar musiken, det är den jag lever för. Känner mig aldrig så avspänd som på scenen. Det är fantastiskt att få sjunga och spela tillsammans med alla dessa fantastiska musiker jag träffar på olika jam.

Jam är inget Leah tar betalt för. Gage tar hon däremot när hon gör soloframträdande eller spelar tillsammans med något annat band, som The Voice of Soul.

– Ett annat band jag älskar att sjunga med! Och är det för något bra syfte som när ni på Galleri Duerr försöker jobba fram en fast scen för att lyfta fram oetablerade kvinnliga musiker, konstnärer, designer och andra artister är jag gärna med och kan då spela bara för den goda sakens skull. Jag tror att gör man bra saker man tror på som man trivs med, tillsammans med andra som också tror genererar det alltid i bra saker för en själv förr eller senare. Jag gillar att jobba med andra artister som just nu europabaserade Yen-Tin Lo från Taiwan. Henne träffade jag på Wirströms jam. Hanna Francis från USA är en annan, hon fick sin första spelning i Sverige tack vare er på Galleri Duerr. Jag uppskattar verkligen Stockholm med alla dessa lite intimare scener. Ta Noels på söder, de är öppna för så många olika musikstilar. Där sjöng jag för första gången bara mina egna låtar, låtar direkt kopplade till mig och mina upplevelser. När jag känner att publiken verkligen lyssnar, då känner jag att jag vill vara i mig själv, det ger mig utrymme att skapa mer av min egen musik.

Yen Ton Lou Leah Harris

Yen Tin Lou och Leah Harris

Leah Harris har sjungit så länge hon kan minnas. Kvar i Kanada har hon sin pappa, Brian Harris – gitarrist och countrysongwriter. Sedan hon var nio år och började skriva låtar, har han sett till att varje gång hon skrivit klart tre låtar har dom spelats in. Nu har dom skrivit ett gemensamt kontrakt med Cheryl K. Warner i Nashville för utgivning.

– Pappa har gått i pension från sitt kontorsjobb och kan äntligen ägna sig helt åt musiken. Det känns fantastiskt att våra låtar snart finns på ett och samma album. För mamma som startade Montessori Mozart är det klassisk musik som gäller. Det var hon som lärde mig noter. En bra skola även om de aldrig introducerade mig för varken jazz eller blues. Det var först som 15-åring jag upptäckte att det fanns en värld utanför den klassiska musiken. Jag ville till jazzen och bluesen men visste inte hur jag skulle ta mig dit. Jag kämpade hårt för att ta mig ur det klassiska facket. När jag kom in på Berkleee Music Collage i Boston lärde jag mycket jazz och ville bli jazzmusiker, senare blev det blues och country och nu är jag tillbaka i soulen. Det är här jag känner mig hemma nu.

På sin mammas sida har Leah Harris en stor familj på Irland. Hon har en lillebror också, nästan jämn gammal men som valt bort musik helt och satsat allt på sport istället.

– Det var meningen att jag skulle jag bli doktor men efter två års studier kände jag att jag var tvungen att välja, antingen satsa på piano helhjärtat för att bli professionell musiker eller studierna för att bli doktor. Jag kände att utan musiken skulle jag bli galen så då var det bara att berätta för familjen att jag inte ville bli doktor. Jag trodde att de skulle bli besvikna men de förstod och har stöttat mig i mitt beslut att satsa på musiken. De var till och med med mig under första veckan när jag flyttade hit till Stockholm och precis som jag föll de för den här staden. Här är inte lika mycket stress, mindre prestation och mindre arrogans än i Nordamerika. Maten är hälsosammare, luften renare och människor verkar ha mer tid för familjen.

Leah Harris Galleri Duerr

Vi pratar lite om den ”Svenska modellen” och jag berättar att något håller på att förändras. Trots allt är Stockholm ändå där det är och i jämförelse med många andra länder har vi mycket värt att kämpa för, både för att behålla och för att ta till oss. Leah har precis som jag gjort många misstag men också lärt mycket av dessa och vi enas om att dom alltid leder någonstans.

– Ett tag var jag så rädd för att inte göra allt rätt att jag inte ens vågade försöka. Det gjorde förstås att jag också missade många möjligheter. Jag har gjort massor av musikaliska misstag och när jag äntligen skulle få släppa en skiva gick bolaget i konkurs precis innan skivan skulle släppas. Jag har spelat i funkband i Detroit, jag har spelat pop, rock, country och varit bakgrundsdansare. Det var egentligen först när jag slutade göra musik för andra som jag verkligen utvecklades, när jag inte längre satt och var rädd för hur andra skulle uppfatta mig och det jag skrev. Det blir väldigt känsloladdat eftersom min egen musik är så kopplad till mig och mina upplevelser. Vi songwriters sjunger ofta om sådant vi inte har balans i just då. Det har funnits tider då jag velat ge upp, när karriären inte gått så bra, då har jag haft känslan av att hela jag inte är bra. I perioder kunde jag inte ens skriva utan tänkte på om låten skulle bli populär eller inte, om folk skulle gilla den, om de skulle gilla mig. Jag måste separera musiken med vad som händer även om musiken fortfarande är mig. Vill man bli framgångsrik måste man också ha en stark personlighet. Ibland blir resultatet att du måste vara väldigt på. Jag har aldrig varit i en kultur där kvinnor får så mycket respekt som här. Oavsett om det är min egen musik eller andras, känner jag att jag kan vara mig själv. Göra det på mitt sätt. Slappna av och känna mig trygg i det. Jag känner verkligen att folk tar in vad jag har att säga med min musik. I Nordamerika måste kvinnor i musikbranschen bevisa mycket mer bara för att vi är kvinnor. Här finns fler starka kvinnor som är mer bekväma i sig själva. Det blir väl så beroende på kulturen man har runt sig, om den är tillåtande eller inte, om man tillåts växa eller inte, om man får ta plats och på vilka villkor – som söta och tillmötesgående attiraljer eller som enskilda individer och bra musiker. I Nordamerika formas män ofta utifrån olika tidningar, magasins, tv-shower, reklam, dataspel och så vidare. Där är de kvinnliga huvudkaraktärerna inte synonyma med styrka.

I mina öron låter det som samma budskap som dagligen haglar över svenska barn och ungdomar via dokusåpor eller som i några av Sveriges mest sålda spel som GTA5. Som mamma till en 12-årig kille och en 16-årig tjej har jag bra inblick i de stereotypa roller dagens unga kämpar med.

Även om Berklee College of Music som Leah gick på  i Boston var en väldigt multikulturell skola var det inget mot jobbet som volontär i Tanzania i Östafrika. För sex år sedan startade hon upp ett barncenter för gatubarn, då var hon 21 år.

– Jag hade ingen aning om vad jag gjorde då men lärde mig massor även om det inte varade. Det gäller att inte komma in och se på sig själv som en välgörare som ska göra något stort för dessa hjälplösa människor, utan det gäller att se och hitta styrkan i varje individ även om dom säger det som förväntas av dom för att få ihop pengar.  Det var dessa barn som lärde Leah att spela bongotrummor fast på hinkar, afrikansk dans och tillräckligt med Swahili för att kunna konversera,

När jag frågar om musiken berättar hon att det faktiskt blev ett musikjam i Tanzania också, på reggae tema.

-Några av dessa livsöden och historier kommer aldrig att lämna mig. Jag rekommenderar alla unga att göra något liknande.

Leah har skrivit låtar sedan hon var 9 år men det är först nu hon gör sin grej och njuter av utmaningen som ligger i att hela tiden vara i kontakt med sig själv, de andra på scenen och publiken. Det blir mer genuint, mer Leah och mindre ”show”.

– Idag behöver jag inte vara rädd längre för vad andra ska tycka eller tänka medan jag skriver låtar, inte vara rädd för hur andra uppfattar mig eller hur min musik ska tas emot. Scennärvaro och utstrålning är något helt annat än att bara försöka vara till lags. Det är först då man känner att man lever, att man når fram. Där har alla vi som står på scen ett ansvar som förebilder. Det blir så himla fel när nya artister odlas fram för att de ska vara en perfekt yta utåt, koreograferat sexiga, utmanande och tillrättalagda. Det är att förminska sig själv. Stora artister som Madonna borde fundera över vilka signaler de sänder ut till unga, unga som inte alls är mogna för den bilden de snappar upp via media. Dessa artister är med och planterar bilden av kvinnan som männen växer upp med, densamma bild som kvinnor växer upp med oavsett vilken nivå man befinner sig på. Vi som intar scenen måste se till att vara bra förebilder. Vi måste inse att vi har ett ansvar för hur vi framställer oss själva, vilka signaler vi sänder ut. På internationella engelska skolan där jag jobbar försöker vi pedagoger ta det där extra varvet som krävs för att våra elever ska kunna växa, där är vi alla mentorer.

Leah hyr en del av ett hus vid vattnet i Saltsjö-Boo, 1,5 mil utanför Stockholms innerstad. Jag frågar hur Leahs framtidsscenario ser ut.
– Åh vilken svår fråga. Jag tänker inte så mycket på den, trivs bra i Stockholm nu, både på scenen och med läraryrket. Att som nu spela med musiker som ligger på en så hög nivå att det inte längre handlar om instrumenten utan mer om att kommunicera och improvisera så det blir som konversationer kan sluta var som helst.

Hon tror att hon om 10 år har fler olika pianos/keyboards och väggarna fulla med foton på platser  och människor som betytt och betyder något. Hon vill gärna turnera och ge ut plattor. Nyligen släppte Leah tre låtar på Spotify (EP), I don´t belive in love, inspelade i New York med  Matt Musty på trummor och Ryan Gleason på bas, tillsammans med producenten Adam Rhodes, en av hennes bästa vänner från Berklee Music collagetidensom varit och fortfarande är henne till stor hjälp. Utan Adam hade hon till exempel aldrig kunnat spela in sina låtar på ett Carnegie Hall piano.

Leah avslutar med att säga hur tacksam hon är för att alla varit så välkomnande, för att vi låtit henne ta plats och för att hon aldrig känt sig så fri att vara artist. På frågan vilket råd hon vill ge andra kvinnliga artister svarar hon utan tvekan.

– Du måste vara starkare än du någonsin kunnat tro. Du måste komma på vad musik är för dig, din egen vision, lita sedan på den. Antingen gillar människor den eller inte  Du kan vara öppen och lyssna på råd men i slutändan är det ändå du som måste ta beslutet. Du måste tro på din vision och våga stå upp för den. Leah Harris Stampen

Leah Harris website

Leah Harris Facebook

Leah Harris YouTube

Leah Harris Twitter

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s