CONNECTED eller DISCONNECTED

Piiiiip! Den gälla signalen påminner mig och Dr Elke Fein från Leadershipfor Transition, gäst i den färgglada Samtalssoffan, att här gör vi inga  svepande formuleringar, som man, vissa, andra och så vidare. Vi fokuserarpå att säga jag, vi eller vad vi nu menar. Vi klarar det riktigt bra.

Vilka utmaningar står vi inför? Frågan öppnar nästa dags Leadership for Transitions – Accupuntures points of change. Deras tredje under Almedalsveckan. Tältdukens skakande i vinden, det vinande ljudet, påminner oss om att vi inte sitter positionerade bakom ett konferensbord i en byggnad, utan i en ring runt tända ljus, i ett stort vitt tält hos Almedalens Goda Samtal. En skara människor från olika länder har samlats för att med dialogverktyg och praktiska övningar som bas, connecta inte bara med varandra, utan kanske ännu mer med oss själva. i en miljö helt fri från digitala skärmar, temat är ledarskap och vi har varierande insikter om vikten av att kunna leda sig själv för att kunna leda andra.

Disconnected! Tanken dyker upp som en ständig utmaning och landar nu bland blädderblockets övriga utmaningar. Connected eller disconnected tycks vara ett återkommande tema under Almedals Goda Samtal. Rädslan för att vara för mycket uppkopplad, för att ha tappat kontakten med sig själv och de sina, mitt i alla seminarier om att inte vara tillräckligt tekniskt framåt eller entusiasmen hos de som redan är. Disconnected, verkar vara, hur vi än vänder och vrider på det, en av vår år tids största utmaningar. I min övertygelse att desto mer olika vi är och ändå öppna inför att lyssna, desto mer ger samtalen oavsett tema. Det är därför jag slutat jaga runt på seminarier som bekräftar det jag redan vet, jag vill utvecklas, jag vill framåt.

Ledare av olika slag, på olika nivåer och i olika faser i livet, här för första gången eller som en del av vardagen, tar på uppmaning av sig ena skon, för att med lätta tryck beröra den strumpbeklädda foten. Regnet faller mot tältduken. Från att tänka på var jag ska vara efter denna workshop och hur jag ska få ihop allt övergår mina tankar till den varma välbehagliga känslan som sprider sig från min hand ner i min fot. Ett förnöjt leende sprider sig i ringen.

Övningen är klar och motvilligt skiljer jag foten från handen. Hur känns foten nu i förhållande till den andra? Frågan kommer från kvinnan jag bara för en kort stund sedan knappt visste fanns.  Alla i ringen ser ut att ha landat från tankesnurror om politikertal, lobbyister och organisationers möjliga nästkommande event. Min fot känns lika lyckligt levande som den andra foten känns kall och avskärmad. Jag ser på stolsgrannen jag bikupat med och vi svarar leendes i kor – Disconnected! Och därmed har vi återknutit till uppstartens stora samhällsfrågor. Min stolsgranne och jag funderar över om det kan vara ok att ge även den andra foten lite kärlek, allt medan vi är tillbaka i blädderblockets utmaningar. Vi nickar och jag funderar över alla oss  som vid olika tillfällen inte brytt sig om den andra foten.

Nästa övning ska vi ståendes lägga våra händer på bordsgrannens rygg, på valfri plats. Han får börja. Jag tar över och en välklädd man kikar nyfiket in genom tältöppningen, ska han vända eller inte. Jag vinkar glatt in honom, ger honom en snabb sammanfattning och lägger mina händer spontant på hans skuldror. En stund senare och efter att vi nu blivit tre i bikupandet är det dags att dela vår upplevelse med övriga i rummet. Berätta du, utbrister min vänstra stolsgranne, du uttryckte det så bra. Jag ser till höger och ber vår senaste gäst att sammanfatta istället. Vi har bl a talat om mina tankar när jag fritt följde intagna på  några av Sveriges högsäkerhets anstalter och om hur glasskivor i besöksrummen som skulle hindra insmuggling från besökare bryter ner även de hårdaste, i brist på mänsklig kontakt från människor som bryr sig om de. Och om hur vi skärmat oss från varandra och till och med våra barn och barnbarn genom alla smarta skärmar, oavsett om det är de, vi eller båda som använder de och hur vi lämnar bort våra barn redan innan de kan gå eller berätta för oss hur de haft det under dagen, i alfafall inte i ord.

Omsluten, vikten av att känna sig omsluten, sammanfattar han på engelska!
Jag reflekterade över att jag på båda mina stolsgrannar hade valt att lägga mina handlovar mot underdelen av deras skuldror. Som om jag skulle vara tvungen att orka hålla emot om de skulle falla bakåt, eller tryggt välja att luta sig på mina stödjande händer. Helt stilla och mycket varsamt vilande. Han jag redan gjort en övning med lutade sig mest. Omsluten, trygghet, tillit. Känslan av att vara connected, hade åter igen infunnit sig.  Vet barn som knappt vistas ute, vad det är att sakna det de knappt upplevt. eller förstår de som alls inte berörs av problematiken alls den eller är det bara jag som inte hänger med?

Själv påmindes jag under denna korta stund om vad som är mer viktigt i livet än annat, beröring är en av dessa. Att leva länge utan någon som stryker ens kind eller värdet av att lämna en visuell kyss på en lapp innan dagens plikter gryr, känns lika tomt som Sveriges och snart även Europas vanligaste dilemma – ensamhet. Vår senaste gäst lämnar rummet för att delta i ett av Almedalens seminarium på toppnivå. Hans avskedsord är av karaktären som inte behöver nötas in för att minnas;
– Jag ska vara mer med mina barn, jag kan göra mycket mer för de.

Bild: Filip Cederholms utställning ABC Charity Children Empowerment curated by Galleri Duerr, Almedalens Goda Samtal i samarbete med Initiativ Samutveckling, Leadership for Transition och Hållbar utveckling.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s