Freedom´s just another word for nothing left to loose

1507804_587321614678641_1313299239_n

Nej jag var aldrig rädd när jag gick där ensam utan vakter på några av Sveriges tyngsta anstalter. Nej jag var aldrig rädd för de människor jag mötte där. Människor dömda för grova narkotikabrott och mord. Inte en enda gång var jag rädd. Inte ens när jag av personalen glömdes på en rastgård på Kumla eller lämnades ensam på en avdelning med tolv långtidsdömda fångar under förevändningen att de var kort om personal på Österåker. Nej, jag jobbade inte där. Nej jag var inte fånge. Jag var granskande journalist men utan något team. Utan någon redaktion i ryggen. Det skulle jag lyckas få med mig långt senare.

Just nu var det bara jag, min nyinköpta minidvkamera, en enklare variant av hörlurar och en liten mikrofon man fäster på intervjuobjektets bröst. Trots mina bristande kamerakunskaper och trots mina bristande ljudkunskaper var jag både kameraman, ljudtekniker och reporter. Jag bannade mig själv att jag inte satsat mer på att lära tekniken under min dyra filmutbildning. Och jag bannade mina lärare som låtit mig komma undan med kunskaper i producentrollen, regi, inspelningsledning, klippning och lite till.
– Se bara till att de inte ringer från personaltelefonen!
Med de orden lämnades jag ensam på avdelningen med tolv långtidsdömda fångar utan att jag egentligen hann reflektera över vad det innebar. Utan att jag kände någon som helst rädsla. Det var inte för att jag är en extrem äventyrare, för att jag saknar spärrar eller för att personalen var helt från vettet. Det var för att jag blivit som en fluga på väggen, en möbel i etablissemanget och som en fånge som lunkat med på alla aktiviteter eller bara vandrat med de i sin sysslolöshet fram och tillbaka i korridoren. Jag hade ätit det fångarna ätit och jag hade följt deras vardag, dag ut och dag in, ja även nattetid men då från andra sidan celldörren. Jag hade hunnit intervjua eller åtminstone pratat med de flesta av anstaltens fångar. Detsamma gällde för personalen. Jag var påläst om kriminalvård, om fångarnas historia, problematik, drömmar och så kallade handlingsplaner. Jag hade likt personalen insett att de flesta var så pass anstaltsanpassade att även om muren föll skulle de flesta inte ens försöka rymma. De hade ingenstans att rymma. Ingen att rymma till.

Det är det som gör mig rädd. Att bara vakna en dag och inte ha någonstans att gå, ingen som saknar eller längtar efter en. Jag har som så många andra förlorat min inkomst efter en allvarlig och livslång hjärtsjukdom som nu är under kontroll men aldrig mitt hem och aldrig min värdighet. Ägodelar har egentligen aldrig intresserat mig men att pengar inte spelar någon roll är långt ifrån en klyscha. När man inte längre har pengar att ge sina barn något som kan få deras ögon att stråla, börjar man själv sakta dra sig undan. När man inte längre har råd att köpa det de behöver i klädväg eller betala terminsavgifter till fritidsaktivitet börjar även de dra sig undan och gör de inte det så kan de ändå av kostnadsskäl inte få följa med. Det är då man själv börjar dra sig undan och i takt med garderoben blir man allt mer grå.

Min kunskap, mitt varma jag och min sprudlande livsglädje lyckas ändå bubbla upp till ytan och lyckligt inser jag att den finns där, att min tid ännu inte är förbi. Utan de förbannade pengarna och utan utrustning står jag ändå kvar i askan, askan från glöden likt askungen som måste vara hemma före tolvslaget.

Det fanns en tid då jag var så rädd att mina ben skakade som trumpinnar när jag steg ner i en kanot. Därifrån tog jag mig upp till att lära andra hur man paddlar och har till och med seglat min egenhändigt renoverade lilla segelbåt. Båten är borta och min garderob så tom att jag egentligen inte kan gå ut med samma person mer än två gånger. Ändå borde jag inse att mina kunskaper, min stolta hållning och mitt sprudlande jag lyser igenom en grå garderob. Jag borde inse att min livsglädje, mina historier och mina förmågor att berätta de på och min längtan efter allt jag ännu vill erövra borde överglänsa all teknik och alla de klänningar, underkläder, skor och manikyrer män tycks älska och som alla kvinnor förutsätts kunna lägga ner pengar på. Jag borde resa mig upp nu och ta min plats som jag vet finns där. Det är det mina barn behöver, min mamma som börjar bli till åren och det är det som gör att jag kommer slippa att fastna i ensamhetens grå hjul.

Tack alla ni som ännu tror på mig, jag är på väg upp även om det tar sin tid att klättra utan pinnar på stegen. Helvetet jagar på mig nerifrån, att inte ha någonstans att gå, att inte ha någon att dela sin glädje och sorg med skrämmer mig mer än något annat. Och ja, jag behöver er.