EUs medborgare utövar inte sina rättigheter

DSC_6285.NEF

Bruno Kaufman är född och uppvuxen i Schweiz. Det land som har längst erfarenhet av direktdemokratiska instrument. I Schweiz ifrågasattes monopolet på demokratin redan 1874, folket ville ha tillbaka makten över beslut som i allra högsta grad påverkade deras vardag. Sjutton år senare infördes Folkinitiativ som ett instrument för de som förlorat makten. Det gjordes grundlagsändringar för att parlamentet skulle kunna lägga motförslag, allt för att hitta möjligheter till dialog. I en demokrati med direktdemokratiska verktyg måste folkvalda hela tiden arbeta med sin dialog med folket och med att förbättra instrumenten för att slippa att det blir folkomröstningar hela tiden. Att som i Sverige behöva vänta fyra år för att kunna påverka igen gynnar inte demokratin och inbjuder inte till engagemang. Något de sjunkande medlemsantalet i politiska partier visar med sina dryga 2% (2013).

I Schweiz har ingen så mycket makt att den inte behöver lära något nytt, ingen har ensam makten, utan man måste hela tiden argumentera för att hitta gemensamma lösningar. I en verklig demokrati förlorar man ibland frågor och ibland vinner man, det är just det som är demokrati. Av hundra lagar kommer i Schweiz ungefär tre lagar till genom en folkomröstning, resten av lagändringarna har Schweiz arbetat hårt med för att förankra och funderat ordentligt över vem eller vilka som kan dessa frågor bäst och sedan låtit dessa jobba med att utforma förslag för att de ska vara väl underbyggda.

Schweizare röstar helt enkelt hela tiden i olika sakfrågor som berör de, inte bara en dag vart fjärde år utan det är en hela tiden pågående process där valdeltagandet varierar och utvecklas utifrån hur många frågan berör. Medias uppgift i Schweiz är att tjäna människor med information och utbilda i olika frågor, inte som merparten av svensk media vars fokus snarare ligger på konflikter istället för möjliga lösningar. För att få balans mellan direktdemokrati och internationella lagar röstar Schweiz om att stanna i eller gå ur en union om besluten där är sådana att folk inte kan acceptera dom. Att även kunna behandla frågor som inte har slutlig beslutsrätt utan endast är rådgivande ger folket en möjlighet att komma till tals i frågor. I längden blir det ändå ohållbart att gå emot folkets vilja när den väl bubblat upp till ytan. Schweiz består av olika kantoner, varje kanton har egna lagar som reglerar vilken grad av självstyre kommunerna har och medborgarna kan hela tiden kräva en folkomröstning för att ändra kantonens lagar eller hindra en ny lag som antagits i parlamentet. När Schweizare väljer att leva i exil betyder det i praktiken att de flyttat till en annan kanton. 

Bruno Kaufman kom till Sverige för 19 år sedan, fick tre månader på sig att lära sig svenska för att kunna arbeta som politisk journalist och statsvetare. Nu jobbar han i Falu kommunfullmäktige med demokratiutveckling. I Europaparlamentet i Brussel tog han nyligen emot ett pris för arbetet med att synligöra och lära människor använda direktdemokratiska verktyg. I Schweiz har han till exempel varit med och röstat gällande grundlagsändringar 180 gånger. Under sina 20 år i Sverige har han trots svenskt medborgarskap ännu inte kunnat rösta om en svensk grundlagsändring.

Under en demokrativecka i Falun hölls workshops av, med och för medborgare. Demokratipass delades ut till alla kommuninvånare med den information som behövs för att utöva ett aktivt medborgarskap. Där beskrivs bland annat vilka verktyg som finns, hur man som medborgare använder dessa på såväl kommun- landstings- nationell- EU som internationell nivå. En förutsättning för att kunna påverka beslutsprocesser. Ändå saknar mer än 90 % av EUs medborgare denna kunskap medan övriga knappt använder den.

I 20 år har Bruno arbetat med direktdemokrati, först 2012 var året då han äntligen fick se en skylt i Brussel som visar att de direkt demokratiska verktyg han länge använt finns även på EU nivå – det förstärkta Folkinitiativet (som gör att politikerna faktiskt måste besluta utifrån folkets vilja). Enligt Bruno är det ofta för mycket snack och för lite verkstad när det gäller att utveckla demokratin, en förutsättning för engagemang. Många beslutsfattare har heller inte förstått att frågan inte längre är om vi ska ha dessa direktdemokratiska verktyg eller inte utan att vi nu befinner oss i en fas hur vi implementerar dessa. I Sverige är det SKL (Sveriges kommuner och landsting) som fått uppgiften att sprida informationen om dessa. De hade dock inte avsatt någon särskild budget och kommunerna väljer själva vilka verktyg de vill att kommuninnevånarna ska ha tillgång till som rådgivande eller beslutande.

I Schweiz är Bruno röstberättigad i två av Schweiz kantoner. Bruno har till exempel varit med och röstat om att avskaffa det Schweiska försvaret. Visserligen insåg de att det kanske inte var möjligt att vinna frågan men med 35 % fick de i alla fall en chans att lyfta frågan och diskussionerna om hur direktdemokrati kan minska avståndet mellan politiker och övriga medborgare och hur det kan stärka dialogen mellan medborgare och institutioner på alla nivåer tog fart på allvar.

De mest välmående samhällena kännetecknas av människor i ekonomisk balans. Tack vare de direktdemokratiska verktygen har Schweiz kunna upprätthålla en ekonomisk stabilitet som få andra demokratier, med en långsiktigt stabil valuta. Dock har röster på senare år rests mot ökade löneklyftor precis som i övriga Europa/världen, inte minst mot de banker som samlat sig just i Schweiz. Nyligen gick Schweiz folk till folkomröstning om de verklighetsfrånvarande direktörslönerna efter att den avgående chefen för läkemedelsjätten Novartis kunde kvittera ut motsvarande en halv miljard kronor via ett fallskärmsavtal. Initiativet kom från en småföretagare och politiker och stöddes av 60-70%. Förslaget att en chef inte ska kunna tjäna mer på en månad än den lägst betalde arbetaren i företaget gör under ett år vanns inte helt överraskande av de med mest resurser och mest makt men frågan är väckt, diskussionerna igång och letar sig fram genom hela Europa. Inte minst bankers skapande av valuta genom växande skuldberg som trissat upp bostadspriser och framkallat ekonomiska krascher som fått människor att gå från sina hem och om kommersiella krafter som breder ut sig i våra offentliga rum.

Att ge order eller att bedriva propaganda oavsett om den är kommersiell eller statlig/kommunal är en sak, att vara tvungen att övertyga när man inte har monopol/egen majoritet en helt annan. 83% av Schweizare deltar minst en gång om året i en beslutande folkomröstning digital och/eller i pappersform, i tillägg till de olika namninsamlingar som görs med hjälp av digital elektronik utifrån tesen förstår man inte, deltar man inte. Det har gett 30-70 % deltagande beroende på hur frågan berör en, alla är så klart inte intresserade av alla frågor. Att förvänta sig att Kalle 19 år ska lägga tid på en fråga om äldreomsorg om han inte har någon äldre anhörig och själv inte arbetar i vården är inte alltid relevant. Inte heller att tro att alla omedelbart deltar när man aldrig tidigare upplevt att man haft någon reell makt. Att vi i Sverige inte får använda oss av digital teknik utan fortfarande tvingas samla namn och personnummer på papperslistor försvårar så klart för gemene man. Vi har redan BankId och kan deklarera och göra penningtransanktioner via nätet så förutsättningarna finns.

I Sverige är folkomröstning något relativt nytt. Den har ofta inletts av en majoritet i riksdagen. Så länge en minoritet velat införa Folkinitiativ har det inte blivit så många. Det har diskuterats under många år och 2003 röstades det för tredje gången om införande av Folkinitiativ men Socialdemokraterna ville inte, utan tyckte det var bättre att göra utställningar om olika frågor. Till slut enades ändå Moderaterna och Socialdemokraterna om att 2/3 dels majoritet skulle råda för Folkinitiativ. I praktiken ligger alltså beslutsrätten fortsatt på riksdag/kommunfullmäktige om hänsyn ska tas till Folkinitiativets resultat, men bollen är satt i rullning och frågor som annars inte skulle komma upp på dagordningen belyses både i politiken och i media. Tyvärr tenderar maktkamperna att göra soppa av folkomröstningar. Det blir kohandel mellan politiska block/partier för att de ska gå med på olika alternativ. I Sverige har till exempel ännu ingen fått vara med och rösta om grundlagsändringar trots att offentlighetsprincipen på senare tid fått stryka på foten flera gånger och avregleringar kunnat ske utan diskussion på nödvändiga samhällsfunktioner som finansmarknad, transport, kommunikation, el, naturresurser, våra barns skolor och våra föräldrars äldreomsorg. Fokus har flyttats från funktionalitet och verksamhetsinnehåll till riskkapitalisters kortsiktiga vinstuttag och skatteflykt med hjälp av LOU (lagen om offentlig upphandling) där lokala aktörer slagits ut enligt lägst pris vinner oavsett om det verkar realistiskt genomförbart eller inte, utan hänsyn till varken människor eller miljö.

I Schweiz har Bruno 180 gånger varit med och röstat om grundlagsändringar som föregåtts av information, utredning och diskussion. I Sverige har till och med tjänstemannaansvaret tagits bort och bonusar och avgångsvederlag är inte ens kopplade till bra jobb längre.

2012 kom i alla fall det förstärkta Folkinitiativet och måste tillhandahållas för de som vill använda sig av det. Problemet i Sverige är inte att för många är aktiva i politiken, det är trots allt inte mer än drygt 2% som är med i ett politiskt parti, varav 1% är aktiva. Många har helt enkelt svårt att hitta ett parti man identifierar sig med. Andra partier, kan kännas så små att man bedömer att de inte har en chans att komma in och röstar därmed inte på de av den anledningen.

Införande av direkt demokrati är historiskt sett omdiskuterat. Riksdagen jublade inte odelat över frågan om de vill dela makten med folket. Det gjorde heller inte männen på frågan om de ville dela makten med kvinnorna när kvinnlig rösträtt infördes. Vi behöver stärka oss själva i att vi har en möjlighet att kunna påverka. Från riksdag till samtliga kommuner behövs en demokratihandlingsplan, i den ska finnas:

  • Satsningar som förstärker den deltagande infrastrukturen.
  • Uppmuntran till deltagande där alla medborgare informeras och bjuds in till aktivitet.
  • Möjliggörande för deltagande där alla informeras om /utbildas i hur man går till väga och hur man använder de demokratiska instrumenten.
  • Stödjande av deltagande där vissa grupper behöver extra stöd för att kunna delta.
  • Utveckling av demokraticenters – man kan t ex vidareutveckla de lokala biblioteken med vägledning på plats och komplettera med mobila demokraticenters. 
  • Demokrativägledning med tydliga kontaktuppgifter till människor som kan hjälpa, var, när och hur.
  • Informationsmaterial/läromedel för skolor – där elever inte bara kan bli ledamot eller statsminister utan lär sig hur de startar eller använder demokratiska verktyg. När man är 18 år ska man som i Schweiz veta hur man gör oavsett var man bor, därför måste satsningar sättas in mycket på att förbereda eleverna. 
  • Kommunikationsplattformar som tydligt visar vilka initiativ du kan skriva på just nu lokalt, regionalt, nationellt, EU, internationellt kopplat till information.
  • En egen hemsida.

Om vi tittar på Lettland så startades Mana Balss som betyder Min röst. Det var en 25-åring som byggde en hemsida för att få fler personer politiskt engagerade. Lettland hade gjort ett katastrofalt val med bara 59 % röstdeltagande, en av landets värsta politiska kriser. Presidenten upplöste hela parlamentet vilket gjorde att politikerna tvingades fundera över hur de skulle vinna tillbaka folks förtroende. De var helt enkelt tvungna att börja lyssna och då spelade hemsidan Min röst en stor roll. Idag måste förslag som läggs upp på hemsidan tas upp till omröstning om fler än 10 000 stödjer förslaget. Var tredje invånare har nu besökt hemsidan och valdeltagandet har ökat med 25%.

Ett femtontal länder inklusive EU har idag Medborgarinitiativ som politikerna måste agera på. De måste helt enkelt stärka sin legitimitet nu när partierna tappar anhängare. Finland valde att införa Medborgarförslag samtidigt som EU 2012 medan Sverige istället valde det förstärkta Folkinitiativet. Krtitiken som riktats mot direktdemokratiska verktyg är att grupper med stort inflytande skulle få fördelar om de har mer resurser att till exempel driva kampanjer, att det därför inte leder till någon förändring men erfarenheter visar att många olika frågor lett till åtgärder. I Österrike och Polen har 30 % lett till åtgärder.

I längden kan inte en minoritet ta rodret om besluten inte har förankring hos folket. I Italien gick Beppe Grillo till val på att återförstatliga banker. Hans Missnöjesparti, rörelsen 5 stjärnor, kammade hem nästan 25 % av rösterna i det italienska parlamentsvalet. Det var mer en folkrörelse än knutna nävar: Han fick fem miljoner att gå ut på torgen och bokstavligt skrika dra åt helvete till de korrupta politikerna. En folkrörelse som ville nedmontera de traditionella politiska strukturerna och återlämna makten till folket. Beppo tog rollen som outsider, hans blogg var en viktig plats där röster som annars inte kom till tals kunde höras. Rörelsen blev så stor att han inte ens själv kunde kontrollera den därför är det viktigt att direktdemokratiska instrument finns.

Om vi tittar på Island vars president Grimson valde att gå emot alla regeringar i hela Europa när Island var det första landet i Europa som föll i den ekonomiska krisen 2008. Ju mer frihet och ju mer avregleringar finansinstituten fick, desto mer problem fick folket. Politiska system och demokratin var hotade. Det här visar att demokrati inte är något som kan tas för givet, att den till och med kan gå bakåt och att det kan gå bakåt fort. Att finans och demokrati måste gå hand i hand framåt. Island med sitt parlament hade sedan tusen år varit en fredlig, trygg ö men 2008 var Island inte långt från revolution med upplopp på gatorna. Det finansiella systemet hotade helt enkelt demokratin istället för att som tidigare skydda demokratin. De privatiserade bankerna tog inget ansvar för demokratin alls. Island hotades av finansmarknaden från USA och EU och stämplades till och med som terrorister när vanliga människor inte tvingades att genom skatter betala för bankernas riskfyllda misstag. Island valde istället att lyssna på sitt folk. President Grimson valde att stanna ännu en period och hålla i rodret. Alla regeringar menade att folket inte skulle få bestämma utan menade att Island då skulle bli isolerade som en piratstat om de gick emot EUs och USAs finansiella system. Presidenten valde ändå att lyssna och lita till folket och lät mänskliga behov och värden gå före finansmarknadens krav och ställde till och med bankchefer inför rätta. Island började ifrågasätta vilka principer den globala ekonomin byggde på. AMF – ett system som låtit bankerna bli tio gånger större än centralbanken. Efter att Island valt att lämna AMF hade Island välfärdskonferens och efter bankkrashen fick Island loss många kompetenser som ingenjörer som bankerna tidigare lagt beslag på genom gigantiska löner. Grimson som redan för 30 år sedan kritiserats för kommunisttankar accepterade inte att det skulle vara en konflikt att handla med Kina och Ryssland, utan menade att alla behövs.

Island och de nordiska länderna har visat att det går att bygga ett välfärdssystem, vi måste alltså inte debattera det längre vi har redan bevisat att de fungerar, ändå nedmonteras välfärden i Sverige genom flest avregleringar under fanan att statliga monopol måste bort. Istället har vi nu privata monopol. Skillnaden är att effektiviseringarna nu går ner i privata fickor om det alls blir effektivare i längden. Det som är bra för folket är inte alltid detsamma som det som ger ägarna mer pengar. Liksom Islands banksystem gick in i härdsmälta i början av den globala finanskrisen, kom det en enorm press från övriga Europa att acceptera förlamande åtstramningsåtgärder som skulle belasta dess folk för kommande generationer. Och ändå stod den lilla önationen Island upp mot den europeiska Goliath, trotsigt valde de demokrati samtidigt som de stod på randen till konkurs.

Vi borde titta mer på vad Island kan lära världen om kraften som finns i folket och om rättsstaten. För att diskutera dessa frågor finns bloggen Oksana. Island har valt att prioritera sina resurser på annat än försvaret (vilket även Schweiz nyligen valde genom att säga nej till JAS). Schweiz och Island frågar helt enkelt sitt folk. Jag som fotojournalist, min mamma som är pensionär, mina barn i skolåldern hur kan vi påverka vår vardag 2014, det vill vi ha svar på.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s