Har vi slutat leka?

IMG_1776Redan Platon myntade att en timmes lek ger mer än år av samtal, ändå är leken djupt underskattad i skolans värld och så nu även i många hem, mobiler och datorer har tagit över. Barnens sociala kompetens är oftare bristfällig idag, någon som ställt sig frågan varför? Om en förälder kanske har nära två timmars restid
till och från arbetet (vilket inte är ovanligt i Stockholms området) arbetar åtta timmar och mellan det har en timmes lunch är vi uppe i elva timmars frånvaro från hemmet, låt säga från 7-18. Hur mycket hinner då en ettåring, sjuåring eller tonåring se av sin förälder med tanke på läggtider? Hur anpassad är då barnets vardag utifrån sina förutsättningar? Hur insatt blir en förälder som inte hinner eller förmår hjälpa sitt barn med läxor. Lösningen tror jag inte är att någon annan ska ta hand om våra barn hela tiden utan jag tror lösningen ligger i att ge föräldrar bra förutsättningar att vara förälder (och att vårda sin relation för att komma ifrån separations trenden) för att kunna backa upp sina barn i skolarbete och fritid.

Varför ska till exempel barn under tre år tvingas in i stora barngrupper som inte hinner ge dom det mest grundläggande, det barnen bäst behöver – närhet, kärlek, uppmärksamhet och vägledning. Varför ska lågstadiebarn tvingas gå upp själva på morgonen, varför ska mellanstadiebarn inte ha en fungerande fritidsklubb med lagom stora grupper och tillräckligt många personal (gör att de inte vill vara där och går hem och sätter sig vid datorn).

Köp en Ferrari utan hjul, den rullar inte en meter oavsett vem som kör den. Visst  finns det pedagoger som lyckas trolla med knäna och föräldrar likaså men inte hur länge som helst, vilket syns i främst kvinnors och ungas höga ohälsotal. Vad det kostar har en nationalekonom redan räknat ut så det kan omöjligt vara av besparingsskäl.

Barn kan gå genom en skola årsvis och verkligen utstråla ensamhet, frustration, ledsenhet, utan att en enda vuxen bryr sig såvida det inte ställer till stora bekymmer som gör att det behöver tillsägelse men de tysta barnen, vad händer med de? Idag känner alla barn någon tjej som skär sig redan i unga år. Idag känner alla någon som utsatts för grova kränkningar men talar inte med någon om det, för det ges aldrig tid. Så länge skolan håller fast vid att det inte är deras uppgift att fostra, ens på fritids och så länge föräldrar fråntagits tiden/resurser att göra det och kommuner dessutom anser att det inte är deras ansvar att skapa kreativa mötesplatser alla har råd med (även över generationsgränser), kommer barnen att fortsätta bli allt mindre socialt kompetenta. 

Varför pratar ingen om de ”lekar” som blir allt våldsammare i skolan eller de barn som inte leker eller har det gått så långt att vuxna numer accepterat att det är så barn leker. Vad säger ni själva, hur vanligt är det med dessa lekar, hur många vuxna är ute och aktiverar sig med barn och unga på raster och hur många barn går det på varje vuxen? Vad finns det för barn från åk 4 att göra på raster?

Jag såg häromdagen en av dessa våldsamma lekar, helt öppet på t-banan, sex killar i rad slog den sjunde, ett slag de hårdaste dom kunde. Jag ensam fick stopp på dom genom att ställa frågor om vad dom gjorde, varför och hur dom tror att yngre barn runt dom uppfattade ”leken” Efter kom en kvinna i 30-års åldern fram och sa att hon inte visste varför hon inte ingripit och att hon var imponerad över frågorna jag ställde ungdomarna. Frågor av deras miner och nyfikenhet att döma ingen ställt. När jag frågar barn runt mig om de här lekarna tillsammans med deras förälder utkristalliserar sig följande mönster:

Föräldrarna vet inget om detta för barnen har inget sagt men kommer sedan på att de sett blåmärken på barnen när barnen nu berättar om det. Barnen själva säger först att det inte är så farligt utan mest på skoj när de slår varandra i till exempel ansiktet (ofta tjejer) medan killarna gärna hävdar att det är ett strategispel – om man slår hårt får man hårt igen och den som ”fegar” ur först förlorar. Själva fegar dom inte ur (självklart blir det svårt för dom som kommer nya som inte förstår hur rangordningen fungerar). Hur det började? Ja det var någon som föreslog leken, dom vill ogärna säga vem. Eftersom frågan tas upp i skolan blir det uppenbart vem som skvallrat. Inget blir hellre bättre och skolan håller som regel fast vid att inget sker trots att barnet visar tecken och föräldern möts av samma lekar när hen återvänder för att hämta barnet gång på gång. Tas det upp i föräldrar gruppen går föräldrar i försvar och likaså skolpersonal. Det finns helt enkelt inte utrymme för grus i maskineriet. Till slut ifrågasätter ingen lekarna längre och ingen ser ens på dom som annat än att det är så idag.

Här är mina lekkamrater, vi jobbar för att bygga strukturella förändringar och vi behöver din hjälp!