Tillsammans för barn och unga

– Det började med en hälsning i korridoren, någon som stod upp för mig. Sara Damber inleder om varför och hur hon startade Friends. Sara själv gick från en liten trygg mellanstadieklass till en större rörig och bråkig högstadieskola där de plötsligt var yngst. Skolan hade rätt svaga lärare och det blev viktigt att hänga med människor som hade status och till den skaran hörde inte Sara med den nya skolans mått. Successivt märkte hon hur pratet dog ut när hon kom, hur det hon sa till intet gjordes och tidigare vänner drog sig undan. Sara började ändra sig för att försöka passa in: inte prata så högt, inte ha kläder som kunde uppfattas som konstiga, inte prata på fel sätt, men rädslan för att göra fel förvärrade bara situationen. Sakta förvandlades hon till den konstiga, avvikande, som var ensam i korridoren. Saras dagboks anteckningar från den här tiden pekar alla åt samma håll, tänk om någon såg mig.

I åttan när det pågått i två år, ringde det på Saras dörr. Några tjejer från skolan lämnade ett rött paket och sprang sedan iväg. Hon gick upp på sitt rum, öppnade paketet, i låg en ring, ganska ful men ändå.  Hon trodde att det var ett sätt att säga förlåt, sträckte på sig, tänkte att nu jäklar blir det bra igen! När hon kom till skolan med ringen på fingret ekade skratten men den här dagen brydde hon sig inte, hade blivit van vid det. En tjej kom fram och sa; men fattar du inte att du fick ringen för att visa hur dålig smak du har. När Sara bröt ihop tog skolan tag i det med kurator samtal, mobbarna pekades alla ut men den värsta känslan hos Sara var insikten av att alla sett, elever som lärare, utan att ingripa. När möten med föräldrar startade så uppstod en hätsk stämning där föräldrar försvarade sina barn. Det var bara en kille som vågade ta parti för Sara, genom enkla saker som att säga: lägg av, låt henne vara. Som satte sig bredvid henne i matsalen. Det var först när han med sin status och populär i klassen vågade ta parti som de andra i klassen, de som egentligen aldrig velat vara med på mobbningen vågade sluta. Samma sak höll på att hända när en tjej här på Värmdö började högstadiet för drygt ett år sedan. En av hennes kamrater sa till henne att hennes bästa vän i skolan bara bjöd in henne för att hon kände att hon måste. Hon började glida för sig själv, använda smink, bära korta kjolar, för att efter några veckor ha ont i magen och inte vilja gå till skolan. Hennes föräldrar tog henne ur skolan men orkade inte driva det vidare. De hade varit med förr, orkade inte igen. Även i den nya skolan var miljön tuff men här fanns fler från hennes gamla klass från mellanstadiet och det fanns lärare hon kände att hon kunde vända sig till. Snart kom även bästa väninnan från andra skolan efter. Idag är de kvar i skolan, det är tuff attityd men de orkar inte byta skola igen och ser heller inget bättre alternativ. De har varandra och några fler som slutit sig till deras skara och de har föräldrar som har tid, orkar och vet hur man kan engagera sig men  oroar sig för en annan tjej som de var tighta med på mellanstadiet hon som började stjäla saker efter att hon fått besked av skolkamrater på nya status skolan inne i stan. – Du, här klär vi oss ordentligt, bara så du vet.

Om vi går tillbaka till Sara så började hon engagera sig i elevrådet på gymnasiet eftersom inte skolan passade henne, den var så fyrkantig. Sara ville åka runt och prata om mod i mellanstadieskolor och hennes rektor gick till slut med på det. Sara behövde bara vara 20 % i skolan för att lästa in betygen, övrig tid reste hon runt och talade och försökte få jobb på BRIS, Rädda Barnen och andra barnrättsorganisationer. De tyckte mest att hon var jobbig och tog för mycket plats. Hon började läsa in sig på forskning men kände inte alls igen mobbningsbegreppet i den. Kläckte idén om att en röst gör skillnad och att eleverna måste få vara delaktiga i skolans mobbningsarbete. Slutligen fick hon 30 000 kr och en bra kontaktperson på Rädda Barnen. Av alla utskick hon skrev till skolorna fick hon napp på några få . Vid sitt första pass för personal på en skola såg hon hur förvånade och nervösa lärarna blev när de såg att hon var så ung och helt ensam. Det gick bra men pedagogerna var emot att eleverna skulle vara delaktiga i mobbnings arbetet, tyckte det var för stort ansvar att lägga på elever. Sara hade aldrig sagt att ansvaret skulle ligga på barnen, bara att de skulle vara med i utformningen av mobbningsplaner eftersom det är de som vet vad som händer och har lösningar på detta. Idag besöker Friends 10-12 skolor per dag och har runt 40 anställda. Friends och andra program kritiseras idag.

Programmen i sig är inte fel det beror mer på hur man presenterar och applicerar dessa program. Enstaka temaföreläsningar hjälper inte, det krävs regelbundet arbete och för det krävs utrymme i scheman som redan idag är så tighta att inte alla elever hinner duscha efter idrott eller till cafeterian för att inta mellis om de nu har några pengar. Ett bra koncept kan enkelt sänkas. Om skolan känner sig påtvingad något de egentligen inte anser sig ha tid med, kanske inte ens inser vidden av problemen/brister på skolan. Utser kamrat stödjare utan engagemang, status eller som t o m själv tillhör skaran som väljer vilka som ska få vara med och inte. Vilka som ska passas och inte i skolidrottens bollsporter. Utesluter man dessutom föräldrar i arbetet i en skola där en överbelastad eller svag lärarkår redan hukar, ja då kan det så klart gå hur illa som helst . Om skolan skrattar bort tuffa attityder som pojkstreck eller något som har med flickors utvecklings stege att göra. När ingen bryr sig om att elever som saknar fritidsaktivitet väljer bort fritidsklubben som idag tillåter få personal på massor av inskrivna elever och raster med vuxna som beordrats gå rastvakt, har jag svårt att förstå hur skolor kan vara så säkra på att det inte finns mobbning eller att de i så fall skulle upptäcka det. Elever från mellanstadiet säger själva att de går hem efter skolan för att det inte finns något att göra, för att inga stannar och att de lika gärna kan spela på datorn hemma som på mobilen på fritids Några få vågar berätta om hur bråkigt det är, ber själva att få byta. Några får, andra tystnar. Efter ett byte ger de kanske upp, går hem blir inte sällan sittande framför datorena. Och så länge de inte själva säger något, så länge föräldrar tvingas acceptera detta, så länge skolledning och politiker låter det fortgå kommer unga som mår dåligt att fortsätta öka.

När en 12-årig tjej hittas livlös en kväll ute i kylan utan jacka i en bergsklyfta efter att skolan varit på skolresa och lanat (dygnet runt dataspelande som fortgick även nattetid trots medföljande vuxnas förbud).  När hennes Skype strax innan händelsen innehöll kommentarer som – Du vågar inte hoppa och hennes minnes sida på Facebook nås av kommentarer som – Jag ska pissa på din grav. Måste skolan och alla vi andra ställa oss fler frågor än huruvida hon hoppade frivilligt eller inte. Sluta leta efter förklaringar som kan försvara en förövares handling mot ett utsatt barns reaktion. sluta lägga fokus på sådant som kan styrka vår oskuld i det hela och istället fokusera på hur vi alla TILLSAMMANS kan arbeta för att förbättra för våra barn och unga, för att det inte ska hända igen.. och igen.. och igen.

Sara startade senare upp Reach for Change är du en samhällsentreprenörer, kika in där.

One thought on “Tillsammans för barn och unga

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s