Inga fler Anders Behring Breiviks

Jag lider med det Oslo jag en gång bodde i, det Oslo som nu bombats och massakern på Utöya. Är det någon av mina vänners döttrar eller söner som inte längre finns med oss? Mina tankar finns i Norge och på hur vi kan förebygga så det inte händer igen.

Frågor som ställs i bl a. Dagens nyheter är: Hur identifierar vi dessa ensamma män som inspireras av stämningar i tiden som leder till dessa vansinnesdåd. Andra frågor som ställs i DN:s artikel är:
Hur ser vi till att dessa ensamma män inte får tag i vapen ?
Vad gör vi när de slår till. ?

I Norge tog det 1,5 tim innan den nationella insatsstyrkan var på plats på Utöya trots att helikoptern befann sig på 10 min. avstånd (piloterna på semester, upptaget till 112, ungdomar som larmade blev inte trodda, polisens båt motorfel..). Människor ute i fritidsbåtar plockade upp ungdomar som flydde men de var för få och tvingades lämna kvar ungdomar samtidigt som skottsalvor från skytten fortsatte att döda nära 68, så kanske är den sista frågan redan besvarad. Vi kommer aldrig att kunna skydda oss helt mot dessa vansinnesdådens utförare oavsett lagändringar, övervakning, beskydd, larm, krisplaner, etc när det väl gått så långt.

Anders Behring Breivik, 32 år grips på plats och erkänner dåden.Han bodde i en lägenhet med sin mamma, blev tidigt lämnad av sin pappa. En av hans barndomsvänner uttalar att Anders Behring Breivik som liten var en vanlig pojke men att han allt eftersom åren gick blev mer och mer innesluten för att i tonåren bli mer och mer extrem.

För 10 år sedan djupintervjuade jag ett hundratal fångar under långa perioder och det visade sig att 99 % av alla män som sitter i fängelse saknat positiva manliga förebilder, fler av dessa stämmer in på beskrivningen ensamma män som inspireras av stämningar i tiden. Några hade redan utfört eller försökt utföra dåd i Sverige. Några kanske gör det när de åter släpps ut, för återfallsprocenten i brott är oförsvarligt hög. De agerar på egen hand eller plockas upp av kriminella kamrater/gäng så länge inga alternativ finns. Klart är iaf att majoriteten återfaller, mönstret är detsamma. Avsaknad av förebilder, utanförskap tidigt, marginaliserade, merparten från socialgrupp 4 eller 3 men också från socialgrupp 1 och 2. Hade det varit i dag kanske de varit en av de i fenomenet som går ut och beställer Champagne i Båstad och ber servitören hälla ut det. En attityd som inte vittnar om människans okränkbarhet. Eller som i Behring Breiviks fall stänger in sig i en låtsas värld av World of warcraft activism, knaprar Anabola steroider för att bli mer aggressiv, få större muskler snabbare och bli allmänt avtrubbad. Redan under Vietnamkriget förbereddes USAs soldater för att gå över spärren att döda en annan människa, genom att döda via Playstation och väl vid fronten fick de Amfetamin. Det oroar mig idag att polisen i Sverige larmar om att unga människor sitter uppe och spelar just World of warcraft timme ut och timme in och tar kokain för att orka hålla sig vakna ökar. En drog som i likhet med Anabolas framkallar aggressivitet. Att det inom World of warcraft även finns spel som hur man får U-landsbefolkningen att göra skitjobb vittnar om en människosyn som jag för allt i världen inte vill att mina barn ska komma i kontakt med.

I Almedalen hade jag förmånen att ta del av olika seminarium/diskutera med forskare, ungdomar samt tidigare kriminella. Här fick jag åter ta del av faktorer som jag tidigare hört från fångar (inlärd hjälplöshet, inte vara behövd, förnekas rätten att sitta vid ratten i sitt eget liv, bli klappad på huvudet, reducerad till den andre, systemfel som individualiseras och hamnar på individen som skambeläggs, växande hat mot det samhälle de aldrig känt sig få vara en del av, tickande bomber.

På tidigt stadium har vi kunnat/kan vi identifiera dessa ”ensamma män som inspireras av stämningar i tiden”. Nationalekonom och organisationskonsult Ingvar Nilsson sammanfattar enkelt: Det kostar miljoner att styra rätt de barn som riskerar att bli utslagna i framtiden men det kostar miljarder att låta bli. Problemet är att det dröjer två-tre mandatperioder innan vinsterna kommer. Därför kastas mängder av friska pengar efter dåliga kortsiktiga sektorstänkande lösningar. Därför går 20% av ungdomarna ut 9:an utan godkända betyg, därför går 25 % unga utan jobb. Utslungade i utanförskap blir unga lätta att rekrytera i subkulturer av tvivelaktig karaktär. Idag behöver de inte ens gå utanför dörren för att hitta gelikar att hata tillsammans med. Ett av våra största välfärdsproblem är strukturella marginaliseringsmekanismer. Hur mycket marginalisering kan ett samhälle bära utan att krackelera ?

Glädjande är att det numer finns kommuner som river murar mellan förvaltningarna och skapar investeringskapital som ställs direkt under kommunledningarnas kontroll.

Norge gråter och så gör jag..