– Fyra barn och jobbar i byggbranschen. Han pratar aldrig politik eller religion, det enda han pratar om, är att få fler jobb så han kan skicka hem pengar till sin familj.
Uttalandet kommer i Aftonbladet, av en bekant till mannen som anhållits för att ha kapat en lastbil och för att ha kört rakt in på Stockholms största gågata. Fyra människor har hittills mist livet, varav ett barn. Läkare kämpar fortsatt för att rädda liv.
Ovetandes gick jag igår ner för att ta tunnelbanan, möttes av den digitala texten att polisen stängt av röda linjen. Ett par månader tidigare hade polisen stängt gröna linjen för att någon förirrat sig ner på spåren. Med snabba steg vände jag om för att ta en buss ovan jord. Av vana vet jag att ersättningsbussar fylls fort. Jag reagerade inte nämnvärt på den syn som blivit allt vanligare på Stockholms gator – människor blickande ner i mobiler, promenadköer i rusningstid, någon planlöst irrande. Det var ljudet av sirener, den strida ström av polis och ambulans som i hög fart rundade Hornstull i riktning Västerbron, jag inte mött tidigare, i alla fall inte på riktigt. Kvinnan vid hållplatsen sänker mobilen från örat och meddelar att hon just fått beskedet att det hörts skottljud på Fridhemsplan. Det jag först trott vara en förvirrad gammal man mumlar att det räcker nu. Jag googlar och får upp nyheten om terrordåd i Stockholm, om lastbilsattacken på Drottninggatan.
Kasper! Jag ser på klockan på mobilen, den visar att tiden för när han slutat skolan och tiden för att hinna fram till Intersport på Drottninggatan är ungefär den samma som nutid. Minns hans ord från i morse: Jag kan åka in själv och köpa skor, väl medveten om att storlek 47 bara finns i butiken på Drottninggatan eller möjligen den på Sergel.
Jag ringer Kasper, telefonsvararen går igång. Jag ringer kompisens föräldrar. Vi har bestämt att han ska sova där ikväll. Kan han ha åkt direkt dit? Inget svar. Jag lyckas nå kompisens mobil. Ja Kasper är där. Andas ut.
Fanny! Jag ringer min dotter som bor i Vasastan, inte långt från Fridhemsplan och den påstådda knallen. Kommer inte fram. Linjen är överbelastad, skickar sms, lägger upp en varning på sociala media om det lilla jag vet och texten – Åk inte till stan! När jag väl når Fanny hör jag inte riktigt vad hon säger, linjen hackar. Sms kommer om att hon är i säkerhet. Andas ut.
Mamma! Var är mamma. En vecka tidigare har hon oför i benen blivit förföljd och bestulen i sin egen hiss, i samband med att hissen skakat till. Övervakningskamerorna visade en man som hängt över hennes axel i närbutiken för att memorera koden vid betalning. I löpet av 10 minuter har dom hunnit ta ut pengar från hennes konto. Mamma visar sig vara i säkerhet. Andas ut.
Jag tar mig till Slussen, en av dom sista bussarna som går innan även de busslinjerna stängs ner, tillsammans med tågen, köpkvarter, biografer, o s v, runt om i stan.
På bussen hem följer jag rapporteringen och människor uppmanar till att inte dela det som inte bekräftats, som att mannen har kopplingar till IS, därför fått sin asylansökan avslagen för att sedan gå under jorden. Under #Openstockholm delar människor med sig av hem och mat eller hämtar och kör människor dit dom behöver. Jag läser om Sveriges Radios rapportering två dagar tidigare, om pågående cyberattacker i Sverige – riktade mot företag som sköter IT-driften för privata företag och offentliga myndigheter gällande offentlig verksamhet, energiförsörjning, sjukvård och forskning. En attack som påbörjades 2016 och som ännu utreds. Tänker på vår sårbarhet.
Hemma. Fyller på vattenreserver. Jag vill inte oroa min dotter i onödan men ber under omständigheterna henne att göra detsamma. Jag skänker en stilla tanke av tacksamhet till både mina och hennes basala seglings- och scoutkunskaper, men hur många har sådana idag? Var sträcker sig våra kunskaper om någon bestämmer sig för att helt ta över nätet, strypa elförsörjning och vattenledningar mitt i vintern när mörkret lagt ut sitt breda täcke över oss, har vi koll på det? Hur ser vår förmåga ut gällande självförsörjning och självförsvar och för att knyta an till början – föräldrars möjligheter till arbeten dom kan försörja sig och sina barn på. Om vi verkligen menar allvar med att alla är lika mycket värda, då behöver vi göra mer för att ge alla människor samma förutsättningar. Just nu har vi oproportionerliga klassklyftor. All forskning visar att stora klassklyftor skapar otrygga samhällen, ger grogrund för rekrytering till extremism, oavsett form.
Imagine sjöng musikern John Lennon innan han bragdes om livet av en ung man med boken Räddaren i Nöden i sin ficka. Imagine heter just den meditativa utställning jag nu ska bege mig till. Den jag förberedde igår innan gårdagens tragedi. Välkommen in, ni som också vill ha en stund att bara vara, tillsammans med Christer Fjellis Fjellman, Lill-Fjellis och mig.
Fotograf drivna Galleri Korn (Ernst Billgren köpte en hel utställning här, för att den var så viktig), Hornsgatan 147, kl. 12-20 #imagineF
