Vilka förebilder styr ungas moralkompass?

Utvalda

Extra insatt!!! ÄR DET BARNS ANSVAR ATT VÄRJA SIG PÅ DIGITALA ARENOR?
TORSDAG 20 (direkt efter partiledartalet). Almedalens Goda Samtal, S:t Hansg. 32.
Vad hände med grundlagsparagrafen om otillbörlig våldsspridning gällande barn och vart tog vi vuxna vägen? Eller har det blivit barns ansvar att värja sig mot ultravåld och våldspornografi. Hur skyddar vi barnen? Problemställningar och lösningar.
Arr:  Fler Unga / Galleri Duerr /  Initiativ Samutveckling

Sedan 1980-talet ökar den självrapporterade psykiska ohälsan bland ungdomar, särskilt i åk 9 och åk 7, i synnerhet bland flickor, med en kraftig ökning 2014 (WHO). Oro, utmattningssymptom, unga med asociala beteenden, ätstörningar och andra självskadebeteenden ökar.

Förändrade samhälls/ familjestrukturer kräver stödjande insatser. Särskilt utsatta är de som bor med en förälder (26 %), elever med utländsk bakgrund, samt ungdomar med en icke teoretisk studieinriktning. I varje klass mobbas 1-2 elever och utbildningsföretaget Learnox som arbetar med hemmasittare uppskattar att 10 000 grundskoleelever kan ha slutat att överhuvudtaget gå till skolan. Internationell forskning ger tydligt besked om vikten av att koppla samman frågor om skola, lärande och psykisk hälsa.

Enligt Childwise “The Connected Kids report 2015” tillbringar barn 5-16 år i snitt 6.5 timme per dag av sin fritid framför en eller annan skärm (tonåringar 8 timmar). 

I världens snabbast säljande underhållningsprodukt – ultravåldsspelet GTA 5, begår spelarna “in first person”grova brott som rasism, tortyr och grova sexuella övergrepp enligt gängkriminella strukturer. Mediarådets senaste rapport  Unga och Medier 2015 visar att 8 % av svenska killar i åldern 9-12 år spelar GTA 5 och 23 % av 13-16 åringarna – varav 7 % tjejer tillkommit, trots att tjejerna enkom består av kraftigt sexualiserade karaktärer.

Hjärnforskare/barnläkare/psykologer menar att hur, till vad och i vilken utsträckning vi använder vår skärmtid och tillgången till andra aktiviteter och barns förebilder påverkar barns psykiska och fysiska hälsa. Spelandet / sociala medianvändningen fortsätter att öka och innefattar allt oftare både vägen till skolan, raster, lektionstid, fritids, på vägen hem, innan föräldrar kommit hem från arbetet, efter att föräldrar kommit hem, när de egentligen behövt ägna tid åt läxor, annan fritidsaktivitet eller nattsömn. I en värld av multitasking, med ständigt uppkopplade mobiler går enligt hjärnforskning mycket av hjärnans kapacitet åt att hela tiden göra olika val istället för själva problemlösningen.

I sociala forum – oroar sig barn över om personerna bakom profilerna är de de utger sig för och över deras eventuella avsikter. Virtuella världar blir allt grövre både i språkbruk och handling. Renodlat underhållningsvåld kan i GTA 5 gå ut på att en uttråkad person kastar något i en gammal tants ansikte, helt utan orsak, helt utan konsekvens och t o m belönas. Enligt forskning tvingas den del av hjärnan som styrs av rädsla mer och mer att gå på högvarv för att scanna av möjliga hot, på bekostnad av kunskapshjärnans överläggningar när valen begränsas till flykt eller kamp. I längden reagerar vi antingen med överdriven oro eller avstängning.

Barn och unga har i alla tider bearbetat intryck via leken men när det kommer till TV/dataspel är det som om de inte förväntas ge uttryck för de upplevelser och värderingar som förmedlas via den digitala världen, ibland tillsammans med för barnen okända vuxna, ibland med en förälder som själv vuxit upp i den våldsamma digitala världen. Ultravåldsspelet GTA 5 till exempel var det mest sålda spelet i Europa 2014, det tredje mest sålda i Sverige och har under två år sålts i mer än 54 miljoner exemplar. Det fortsätter att toppa försäljnings– och nedladdningslistor. Ett av många spel som börjar mer oskyldigt, som man kan göra otroliga saker med men som efterhand får allt våldsammare sammanhang. 

Mellan 2014 och 2015 växte digital spelförsäljning i Sverige med 34 procent till 3,3 miljarder kronor. Beroendeframkallande spel är de som går direkt på hjärnans belöningssystem, de  lanseras idag kostnadsfritt med alla spelmässiga funktioner upplåsta, det gäller då för spelutvecklaren att fånga spelarna via försäljning av ned- laddningsbara paket med kosmetisk utrustning, digitala kompendier inför b.la. The International (en av världens största esportsturneringar) som låser upp möjligheter att interagera med turneringen vilket ger  möjlighet till att låsa upp ännu mer exklusivt material. Den största cliffhangers är kanske möjligheten att skapa sin egen dito som kan säljas för vinst i den gemensamma butiken (där spelutvecklare naturligtvis får en bit av kakan). Unga jagar ständigt nya nivåer som tar de ett steg närmare drömmen om att bli en ny digital multimiljonär, både i form av pengar och följare.

Enligt Mediarådets rapport 2012 anser en majoritet av de tillfrågade föräldrarna att barns skydd på internet fungerar otillfredställande. Främst vill föräldrarna skydda barnen mot den ökande pornografin som kryper allt längre ner i åldrarna, hoten om och skildringar av sexuella övergrepp samt skräckfilm. Mest kritiska är de till hur skyddet fungerar när det gäller dataspel. Är relativt nöjda när det gäller tv och dvd. Mest nöjda är de med hur skyddet på biografer fungerar. 

I länder som England och Tyskland finns fortsatt myndigheter som granskar all typ av media medan Sverige 2011 valde att skrota den censur som fanns, d v s på biograffilm med hänvisning till “att en bråkdel av all film ses genom offentlig visning och att granskningen därmed inte uppfyller sitt syfte”. Olika versioner av spelen släpps utifrån olika länders censurlagar. England och Tyskland har infört lagstadgad åldergräns på 18 år för denna typ av spel, medan Sverige valt att låta databranschen själva sköta även denna reglering. Butiker själva väljer vad de vill ta in och om de vill sälja till minderåriga eller inte, eftersom en rekommendation inte är lagreglerad. Protester bemöts med att det inte anses bevisat att våldsamma spel gör barn våldsamma. Hållningen är att det är varje enskild förälders ansvar vad barnet ska se eller inte. Observera att denna hållning inte gäller på på biograf där lagreglerad åldersgräns på max 15 år gäller, i enlighet med grundlagsförbudet mot “otillbörlig våldsspridning bland barn”, baserad på den forskning som finns när det gäller vad som anses ha menlig inverkan. När det gäller spel finns ingen myndighet med granskande uppdrag. När det gäller skydd av barnen i skolan är det upp till om eller hur hårt rektorer och enskilda lärare orkar driva frågan. Bemötandet blir ofta på samma sätt som när de första rapporterna lades fram om rökningens skadeverkningar och då tillbakavisades kraftfullt av experter vid det amerikanska hälsoins­titutet NIH. 

Argumentet “att det saknas tillräcklig vetenskaplig dokumentation för att helt säkert kunna ge råd till föräldrar om hur våldsamma spel påverkar barn eller hur mycket tid barn kan tillbringa framför skärm utan att de påverkas negativt,  borde åtföljas av försiktighetsprincipen, där vi tills vidare beaktar tillgängliga rapporter som finns av erfarna barnläkare /psykologer och hjärnforskare.  Lotte Johansson

Hur man lyckas i skolan är den viktigaste framgångsfaktorn för barn- och unga, det som betyder mest för deras psykiska hälsa. 2014 saknade 22.6 % fullständiga grundskolebetyg, 29.5 % klarade inte gymnasieexamen. En bra lärplattform är en miljö där eleverna känner sig trygga. Där finns  utrymme att utveckla bra relationer och eleverna hanterar sociala färdigheter och kunskaper som gör att de inte ständigt behöver hamna utanför i diskussioner, spel och lekar. En viktig fråga är utformingen av raster som tenderar att utvecklats till  egna korta bensträckare på bekostnad av längre gemensamma raster där andra sätt att ses än via nätet tappar mark. Likaså fritidsverksamheten i skola där budgeten skärs ner  i åk 4 till en tredjedel, vilket tvingar skolor att skära ner på såväl personal som inspirerande alternativa aktiviteter som idrott och kultur.

ALMEDALENS GODA SAMTAL SÖNDAG 3-10  JULI 2016

HUNGER GAMES IRL – ÄR DET BARNS ANSVAR ATT FÖRSVARA SIG PÅ DEN DIGITALA ARENAN. Lotte Johansson / Initiativ Samutveckling / Medierådet / Dataspelsbranschen /Fler Unga…
SÖN 3 JULI kl. 16-17:30
S:t Hansg. 32 Visby

Ingår även i utmaningarna inom ramen för hållbar utveckling
Leadership for Transition
TOR 7 JULI 9.30-16
S:t Hansg. 32 Visby

UNGAS EGEN STRATEGI FÖR HÄLSA
TIS 5 JULI kl. 11-12, Mellang. 21, Visby
30 min resumé från Hungergames irl inleder kl. 10.30
Lotte Johansson  / Initiativ Samutveckling

Ladda ner appen Almedalen Just nu och spara länkarna från det officiella programmet:
Appstore
Googleplay

Ungas egen strategi för hälsa
Hungergames irl – Barns ansvar att värja sig på den digitala arenan
Leadership for Transition
Dialogues on urgent self-leadership issues with participants from eight countries will take place in the midst of the photo exhibition CHILDREN EMPOWERMENT CURATED BY GALLERI DUERR each day in Almedalens Goda Samtal.

Oskar Skog, förälder som spelat i över 20 år, bloggar om bl a sitt och sonens spelande.
Spelläraren skriver om spel i förhållande till pedagogik och föräldraskap. Båda är de eniga i att föräldrar och skola inte hänger med.
PewDiePei, svensken vars Youtube kanal miljontals barn följer
MIK digital utbildning av Statens Medieråd ”Har i uppdrag att verka för att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och skydda dem från skadlig mediepåverkan. Ska följa medieutvecklingen när det gäller barn och unga samt sprida information och ge vägledning om barns och ungas mediesituation. Myndigheten ska fastställa åldersgränser för film som är avsedd att visas för barn under 15 år enligt lagen (2010:1882) om åldersgränser för film som ska visas offentligt.” / Medierådets hemsida 20160615
Föräldrainställningar på Fråga, prata, spela
Medierådet

 

 

Hoffice kul och effektivt!

Utvalda

Psykologistudenten Christoffer Gradin Franzén satte sig ner med den sociala entreprenören Johline Zander för att spåna på ett socialt sammanhang som skulle passa egenföretagarens behov av flexibilitet och samtidigt ge den gemenskap och struktur de såväl behövde. Allt för att undergräva varje lockelse av uppskjutandets psykologi – ensamarbetarens egen käpp i hjulet för att förverkliga entreprenörsdrömmar, och för att Get Things Done! De bestämde sig för att bjuda in tio personer vardera till sina hem, konceptet Hoffice var fött.

Hoffice Chistoffer Gradin Franzén

Christoffer Gradin Franzén

Båt Hoffice Jim Jorefors Hasse Lotte Johansson

Båt-Hoffice med musiker Hasse Alrikr Bergman och Jim Jorefors

Hoffice bygger på forskning som visar att vi inte klarar att arbeta effektivt i mer än 40 minuter, därtill har lagts fem minuter för uppstart. Varje arbetspass inleds med en runda där alla kort berättar vad de har för mål de närmaste 45 minuterna. Abetspassen avslutas med att lika kort berätta hur det gick. Att berätta för andra ökar sannolikheten för att vi verkligen gör det vi har sagt, eller i alla fall försöker. Det är också ett bra sätt att öva tidsplanering. På Hoffice lyckas vi alla ibland och ibland inte, att dela eller ta del av dessa erfarenheter är utvecklande men alltid frivilligt, kanske finns det någon surdeg som avklarats som ger anledning att fira.

Hoffice

Lunchbuffé Gösta Tingström (prästen från ”Gift vid första ögonkastet”)

Pauser är viktigt, därför har vi en runt 10 minuter lång pausaktivitet i anslutning till varje avslutat arbetspass. Det är dessa som ger vår hjärna möjlighet att återhämta sig, vidgar våra perspektiv, vårt fokus, vår uthållighet, vår effektivitet, vår kognitiva förmåga och vår kreativitet. Beroende på typ av pausaktivitet minskar den vår stress, skapar gemenskap och är inte minst en stämningshöjare. I Hoffice ”How to do it verktygslåda” hittar du allt från resurser som timern för att klocka arbetspassen till tips på pausaktiviteter. Där hittar du också mallar för att hålla egna Hoffice, fria att göra om för att passa just ditt Hoffice.

Hoffice Värmdö

Hoffice Gustavsberg – Yogapaus

Alla aktiviteter är stödjande men alltid frivilliga. Är man är mitt i en dialog eller äntligen har ett workflow då passar kanske inte en paus. Att leda en pausaktivitet är en bra träning i ledarskap, för andra är den ett sätt att dela med sig av sin kunskap eller ett sätt att bara vara.

Som ensamföretagare eller student är vi ofta vana att köra på och plötsligt har en dag gått. Andra har kanske suttit fast i bollandet med sig själva och så är det plötsligt dags att hämta barn eller träffa vår partner, båda längtandes efter vår uppmärksamhet. De pausaktiviteter som visat sig vara mycket uppskattade är mental träning, fysiska övningar, kontaktlekar och spontandans till lite fartig musik. Man kan alltid turas om att leda en rörelse oavsett om det handlar om gymnastik eller dans, för mig är det ett fantastiskt sätt att avsluta arbetsdagen. En del behöver ett par gånger för att våga kasta sig ut i något som man kanske aldrig varit med om, medan andra glatt överraskade kastar sig i direkt. Vi är alla olika, precis som våra Hoffice, men grundstrukturen är densamma med cykler om 45 minuters jobb – 10 minuters paus.

Hoffice poppar upp i allt från små enrummare till stora hus. I Göteborg startade det hos en småföretagare som tröttnat på att sitta ensam i sin lokal. På Hoffice är alla som har ett behov av ett stödjande sammanhang välkomna för att jobba med det som är viktigt i just deras liv och naturligtvis de som vill dela med sig av sina resurser.

Hoffice Galleri DuerrDrygt ett år efter att det allra första Hoffice, består gruppen där allt startade, Hoffice-Stockholm, av nära 1000 medlemmar och det fortsätter att strömma till nya. ”Hoffisar” som känner sig varma i kläderna åker i mån av tid ut på förfrågan och backar upp nya som vill starta upp – i mindre samhällen, i större städer och i andra länder men många startar Hoffice för egen maskin efter att ha läst om hur det går till – som Canada, USA ochTaiwan. Att gå på ett Hoffice är en bra början.

Hoffice har skildrats flitigt i media, i allt från svenska lokaltidningar och TV till Japanska och Kinesiska bloggar – sistnämnda skrev ”Ut med stämpelklockan, in med Hoffice”. Även mer nischade tidningar som till exempel Entreprenör och Bloomberg har anammat Hoffice kulturen. En heldag hade vi också ett tv-team från Australien som följde oss (sänds i mars-april).

Hoffice

Christoffer avtackas inför flytten

Hoffice Agneta Lagercrantz

Hoffice hos Agneta Lagercrantz

 

 

Hoffice bygger på kollaborativ ekonomi, att ta till vara på den kollektiva intelligensen, resurser som redan finns utifrån principen ”Help your self then others”. Hoffice saknar styrelse men efter förfrågan från Christoffer hoppade några av oss in på frivillig basis för att bidra som support. Vi delar helt enkelt med oss av det vi själva fått i den mån vi kan, för att bidra till att Hoffice lever vidare även efter att Christoffer som axlat de mesta av de administrativa uppgifterna, tagit ett steg åt sidan i övertygelsen om att bra saker lever vidare och utvecklas.

En annan variant är Doffice – Hoffice på distans och Hoffice med olika teman, där inleder värden med något ämne för att gå över i ett traditionellt Hoffice. Gemensamt för alla är att de följer samma grundstruktur – arbetsspurter i 45 minuters cykler där tystnad råder, runt 10 minuters pauser, där alla välkomnas att bidra med och/eller hålla i pausaktiviter, samt en längre lunch. Några bjuder in till hemlagad lunch, andra kör medhavda matlådor eller bjuder in till knytis. Lunchen är ett tillfälle att lära känna varandra mer, till kollektivt stöd på ett efterfrågat eller förutbestämt tema – där kanske under en WalkTheTalk för att få med sig lite dagsljus och samtidigt åtnjuta rörelsens positiva inverkan bäddar för en effektiv eftermiddag.

Det pågår samtal om hur Hoffice skulle kunna främja bomiljön i olika stadsdelar och hur man skulle kunna planera in det i till exempel studiemiljön, det senare en tanke som föddes av en av de studenter som använder sig av Hoffice. Inkubatorer från stora företag ser potential i konceptet och ser hur Hoffice skulle kunna dra in pengar, men vi har valt att hålla fast vid att Hoffice enligt gåvoekonomins principer ska vara kostnadsfritt att gå på. Däremot är det helt okey att ställa ut en burk för att bekosta fika, fotostatkopior och andra förbrukningsvaror. Att hålla Hoffice ska aldrig vara en kostnadsfråga.

Christoffer och Johline har helt klart startat en förändringsrörelse i konsten att stödja varandra och Get Things Done. Hoffice är helt enkelt ett sätt att arbeta strukturerat mot sitt drömprojekt. På vägen knyter vi nya kontakter, träffar nya vänner, är kanske med och skapar hållbara stadsdelar eller stöttar unga som har svårt att ta sig in. Som ny är du fri att bidra med något nytt och att nätverka, tänk bara på att hålla forumen fria från reklam.

Hittar du inget Hoffice där du bor, gör som jag, starta en egen Hofficegrupp. Alla som går före är omtänksamma nog att skriva ner och dela sina erfarenheter. Under fliken files i de olika facebook grupperna, hittar du en mall för att bjuda in till egna event. Kopiera gärna strukturen till din egen grupp och bidra med fler tips och pausaktiviteter i files. Känner du dig inte redo att hålla i ett Hoffice, går det bra att efterlysa någon som vill hålla Hoffice med dig eller att boka dig på någon annans Hoffice, du hittar de under event på Hoffice på Facebook.

Hoffice Galleri Duerr

Hoffice pop up på Puckeln Galleri Duerr

Här är några saker jag själv arbetat med under mina Hoffice pass:

  • Förberett och hållit workshops i Strategier för ungas hälsa (en licensfri och validerad metod som lär unga en strategi att hantera allt från stress, dålig kosthållning, sömnbrist och inaktivitet till skärmberoende). Each one Teach one träffade jag så klart på ett Hoffice.
  • Introducerat Hoffice strukturen på Svenska institutet, Pecha Kucha samt i skola.
  • Lagt upp Crowdfundingprojekt på Kickstarter inför utställning.
  • Startat Båt-Hoffice
  • Producerat kortfilmsporträtt
  • Pecha Kucha Hoffice presentation på 6 minuter
    Tack alla ni som gör det möjligt, med kollektiv intelligens kommer vi långt.

Ses vi i Almedalen 2016 kanske?

  • 10958347_10153180954170676_4174053029394706322_n

Planket The Gerilla Version 2016

Planket återuppstår – The Gerilla Version 2016! Det började 1982 med att fotografen Neil Goldstein inspirerades av utomhusutställningar i Washington Square Park i New York. Tillsammans med Irene Berggren, Lars Hall, Bror Karlsson, Gunnar Smoliansky och Rebecka Tarschys grundades en tradition av utomhusutställningar på det röda planket vid Lilla Mejtens gränd. Nu återuppstår Planket som en noll budget produktion, under ledning och på initiativ av Christer R Fjellman alias Fjellis där han gjort alla till medverkande. CFF (Centrum för Fotografi) har för att nämna någon klivit in och tagit på sig ansvaret för PR och utskick.

På 140 meter, då som nu – disponerar varje fotograf, 1 meter, professionell som amatör för att i valfri form visa en eller fler bilder, allt för att visa vilken bredd fotografi rymmer, som sumobrottare fotograferad med värmekamera, mode, reklam, naket, reportage, bröllop, fetish, dokumentärt och mycket, mycket mer.

Fotograferna närvarar för att berätta och svara på frågor kring sina bilder.
Från Galleri Duerr som är i fas med att ändra inriktning från mobilt galleri till mobil konsthall deltar Lina L. Baker (ingår i Lydmars erkända fotosamling och finns snart med oss på internationella Artsy).

27 aug kl. 12-18. Lilla Mejtens gränd (Vitabergsparken), Stockholm.”
Fler i serien  Lina L Bakers senaste serie visar vi på Affordable Art Fair i Oktober!
Skriv gärna ut affischen och placera på lämpligt ställe i ert gerillakvarter.
Här kan du gilla / dela Plankets Facebook sida.

Planket 1982 John Arthur Ekeberg

Planket 1982. Foto: John Arthur Ekeberg

CONNECTED eller DISCONNECTED

Piiiiip! Den gälla signalen påminner mig och Dr Elke Fein från Leadershipfor Transition, gäst i den färgglada Samtalssoffan, att här gör vi inga  svepande formuleringar, som man, vissa, andra och så vidare. Vi fokuserarpå att säga jag, vi eller vad vi nu menar. Vi klarar det riktigt bra.

Vilka utmaningar står vi inför? Frågan öppnar nästa dags Leadership for Transitions – Accupuntures points of change. Deras tredje under Almedalsveckan. Tältdukens skakande i vinden, det vinande ljudet, påminner oss om att vi inte sitter positionerade bakom ett konferensbord i en byggnad, utan i en ring runt tända ljus, i ett stort vitt tält hos Almedalens Goda Samtal. En skara människor från olika länder har samlats för att med dialogverktyg och praktiska övningar som bas, connecta inte bara med varandra, utan kanske ännu mer med oss själva. i en miljö helt fri från digitala skärmar, temat är ledarskap och vi har varierande insikter om vikten av att kunna leda sig själv för att kunna leda andra.

Disconnected! Tanken dyker upp som en ständig utmaning och landar nu bland blädderblockets övriga utmaningar. Connected eller disconnected tycks vara ett återkommande tema under Almedals Goda Samtal. Rädslan för att vara för mycket uppkopplad, för att ha tappat kontakten med sig själv och de sina, mitt i alla seminarier om att inte vara tillräckligt tekniskt framåt eller entusiasmen hos de som redan är. Disconnected, verkar vara, hur vi än vänder och vrider på det, en av vår år tids största utmaningar. I min övertygelse att desto mer olika vi är och ändå öppna inför att lyssna, desto mer ger samtalen oavsett tema. Det är därför jag slutat jaga runt på seminarier som bekräftar det jag redan vet, jag vill utvecklas, jag vill framåt.

Ledare av olika slag, på olika nivåer och i olika faser i livet, här för första gången eller som en del av vardagen, tar på uppmaning av sig ena skon, för att med lätta tryck beröra den strumpbeklädda foten. Regnet faller mot tältduken. Från att tänka på var jag ska vara efter denna workshop och hur jag ska få ihop allt övergår mina tankar till den varma välbehagliga känslan som sprider sig från min hand ner i min fot. Ett förnöjt leende sprider sig i ringen.

Övningen är klar och motvilligt skiljer jag foten från handen. Hur känns foten nu i förhållande till den andra? Frågan kommer från kvinnan jag bara för en kort stund sedan knappt visste fanns.  Alla i ringen ser ut att ha landat från tankesnurror om politikertal, lobbyister och organisationers möjliga nästkommande event. Min fot känns lika lyckligt levande som den andra foten känns kall och avskärmad. Jag ser på stolsgrannen jag bikupat med och vi svarar leendes i kor – Disconnected! Och därmed har vi återknutit till uppstartens stora samhällsfrågor. Min stolsgranne och jag funderar över om det kan vara ok att ge även den andra foten lite kärlek, allt medan vi är tillbaka i blädderblockets utmaningar. Vi nickar och jag funderar över alla oss  som vid olika tillfällen inte brytt sig om den andra foten.

Nästa övning ska vi ståendes lägga våra händer på bordsgrannens rygg, på valfri plats. Han får börja. Jag tar över och en välklädd man kikar nyfiket in genom tältöppningen, ska han vända eller inte. Jag vinkar glatt in honom, ger honom en snabb sammanfattning och lägger mina händer spontant på hans skuldror. En stund senare och efter att vi nu blivit tre i bikupandet är det dags att dela vår upplevelse med övriga i rummet. Berätta du, utbrister min vänstra stolsgranne, du uttryckte det så bra. Jag ser till höger och ber vår senaste gäst att sammanfatta istället. Vi har bl a talat om mina tankar när jag fritt följde intagna på  några av Sveriges högsäkerhets anstalter och om hur glasskivor i besöksrummen som skulle hindra insmuggling från besökare bryter ner även de hårdaste, i brist på mänsklig kontakt från människor som bryr sig om de. Och om hur vi skärmat oss från varandra och till och med våra barn och barnbarn genom alla smarta skärmar, oavsett om det är de, vi eller båda som använder de och hur vi lämnar bort våra barn redan innan de kan gå eller berätta för oss hur de haft det under dagen, i alfafall inte i ord.

Omsluten, vikten av att känna sig omsluten, sammanfattar han på engelska!
Jag reflekterade över att jag på båda mina stolsgrannar hade valt att lägga mina handlovar mot underdelen av deras skuldror. Som om jag skulle vara tvungen att orka hålla emot om de skulle falla bakåt, eller tryggt välja att luta sig på mina stödjande händer. Helt stilla och mycket varsamt vilande. Han jag redan gjort en övning med lutade sig mest. Omsluten, trygghet, tillit. Känslan av att vara connected, hade åter igen infunnit sig.  Vet barn som knappt vistas ute, vad det är att sakna det de knappt upplevt. eller förstår de som alls inte berörs av problematiken alls den eller är det bara jag som inte hänger med?

Själv påmindes jag under denna korta stund om vad som är mer viktigt i livet än annat, beröring är en av dessa. Att leva länge utan någon som stryker ens kind eller värdet av att lämna en visuell kyss på en lapp innan dagens plikter gryr, känns lika tomt som Sveriges och snart även Europas vanligaste dilemma – ensamhet. Vår senaste gäst lämnar rummet för att delta i ett av Almedalens seminarium på toppnivå. Hans avskedsord är av karaktären som inte behöver nötas in för att minnas;
– Jag ska vara mer med mina barn, jag kan göra mycket mer för de.

Bild: Filip Cederholms utställning ABC Charity Children Empowerment curated by Galleri Duerr, Almedalens Goda Samtal i samarbete med Initiativ Samutveckling, Leadership for Transition och Hållbar utveckling.

DIALOG FÖR KOMPLEXA FRÅGOR

 

Almedalsveckan 2014 avslutade jag med att delta i dialogen – Det goda samtalet som samhällsfråga. I år samlas dialogvärdar från 8 länder under parollen Almedalens Goda Samtal, initierat av Initiativ Samutveckling. Människor i olika positioner undersöker under veckan 20 komplexa samhällsfrågor med hjälp av dialogverktyg.

Under en diskussion med stolsgrannen, utifrån ståndpunkterna ”Almedalen är en uppvisning i demokrati och en demokratisk arena”, respektive ”Almedalen är en enda stor cirkus och till för inbördes beundran”, valde jag 2014 den förstnämnda. Första uppgiften var att skära sönder varandras argument, debattera och diskutera för att forma och utveckla, medan uppgift nummer två gick ut på att hitta det goda samtalet – där lyssnandet och respekten för den andre skulle visa hur samtalet antog en annan karaktär. Det var ok att vara överens, men vi upplystes samtidigt om att det kunde bli begränsande i diskussionen. En helt annan tonhöjd infann sig i församlingen när vi provade att flytta fokus till att fråga och verkligen lyssna, istället för att bara vänta på ordet och fortsätta sin argumentation utan att ta in den andres ståndpunkter. Vidare funderade vi över de olika konsekvenser besluten får beroende på var och när de ges möjlighet att diskuteras (före eller efter beslut). Dialog ansågs överlag behagligare, medan andra tyckte att diskussioner blev roligare (med de härskartekniker som diskussioner möjliggör).

Så vad är det goda samtalet? Dialog – att lyssna och respondera utifrån det jag lär nytt i samtalen. Ett måste är att vara öppen för allas åsikter. Sammanfattningsvis står goda samtal på följande fyra ben: bjuda på sig själv, bjuda in, bygga på och bygga samman. Om i alla fall någon tar ansvar för detta blir samtalen mer givande, utan att gå i polemik och utan att man hamnar i beroendeförhållande till varandra. Det gäller alltså att se den andre, att kunna anpassa sig till situationen, men fortsatt sätta gränser.

Att ta sig tid för reflektion och de goda samtalen är både utvecklande och energigivande, oavsett om det handlar om att leda andra eller sig själv, 75% av ett gott ledarskap består trots allt av självkännedom. Välkommen in i dialogen med fokus, hållbar utveckling – för människan, för miljön, eller varför inte starta dagarna med en morgonreflektion tillsammans med Mindfulnesgruppen. Temat är gårdagens partiledartal.

Dialogvärd Hungergames irl – Är det barns ansvar att värja sig på den digitala arenan?
Uppdrag: Hur skyddar vi barnen och hur säkerställer vi att information når ut. Är våra lagar kompatibla med den snabba utvecklingen och efterlevs de i så fall?
3 juli 16-17.30 Skolgården S:t Hansg. 32, Visby

PROGRAM ALMEDALENS GODA SAMTAL 3-10 juli
FACEBOOK
INSTAGRAM
#GodaSamtal

 

Okej, så är det Alexander!

Du passar inte in i 50+mallen tack och lov, det gör däremot en hel del av kommunal- och fackpamparna. De känns också lätt igen på de runda magarna. Vi får hoppas att 30 åriga kvinnor och även vi som känner oss så även där sopar mattan (typ din fru Liselotte🙂

Anders Lindh bloggar

Ja, den enda likheten mellan Alexander Bard och mig är åldern, med en viss fäbless (ja det stavs så, googla om du inte tror mig) för kortbrallor. Det är nu andra gången på kort tid han säger något som jag kan hålla med om.

”Företag styrs i hög grad fortfarande av män i femtioårsåldern, men utmanas nu av kvinnor i trettioårsåldern. De kommer till exempel med titeln chief digital officer, de är mästare på sociala medier och kommunikation och vad gubbarna inte ser är att de kommer sopa mattan med dem!

De företag som kommer att överleva stålbadet under de närmaste tjugo åren är de som har en nätokratisk front, det är den mediala fronten som blir allt i företaget, det vill säga faktorer som webbplatsen, callcentret och kundrelationer. ”

Igår höll jag ett utbildningspass i projektledning för ett gäng KAMár (Key aacount managers, dvs storkundssäljare). I en dialog där…

View original post 176 fler ord

På väg från dagmamman

3dje pris. Gatuporträtt. Moderna Museet / City

Efter att fler frågat när jag tänker ställa ut mina egna bilder, gick jag tillbaka och kikade på de jag tagit genom åren, det har blivit en del. En bråkdel av de har jag lagt upp här .

Webbjunkie

IMG_3231

”Varför tror ni jag är på internet. Min nalle och min dator har tid. Människorna i datavärlden är inte virtuella, de är också ensamma precis som jag”

Ungdomar som hoppar över skola, hygien, mat och sömn. Stör deras toalettbesök onlinespelet tar de på blöja i jakten på att nå en ny nivå – de är nästan bäst. De blir kungar på internet men socialt handikappade och känslomässigt avskalade. I Kina anses internetmissbruk vara det största hotet mot ungas hälsa. Där finns 400 rehabiliteringscenters för internetmissbruk. Dokumentären Webbjunkie kan ses på SVT Play. Det här är inget specifikt för Kina, hör om en av Fryshusungdomarnas internet vardag.

Vad skulle hända om vi till exempel släppte in tillgängliga musiker, kulturarbetare, hantverkare och idrottare i den underbemannade musikundervisningen i skolan, i rastlekarna, på skolidrotten, på fritids (med pedagogisk komplettering vid behov) och dessutom sedan lät alla barn få komma och vara med i olika fritidsaktiviteter utan att sätta upp ekonomiska hinder. Skulle vi bryta trenden av psykisk ohälsa, skulle vi ge massor med människor en betydelsefull vardag och nya inkomstmöjligheter. Nej det skulle inte vara kostsamt det skulle vara en investering som skulle gå minst +-0. Den mest lönsamma pensionsfonden.

Kortfilmen Look up – ”I have 420 friends on internet, yet I´m lonely”

Refo CSR på riktigt!

Refo Liselotte Norén Galleri Duerr Affordable Art Fair Stockholm 2014 recyclingLiselotte Norén har de senaste tjugo åren tillsammans med sin man drivit Mongara, de sysslar med förändrings- och verksamhetsutveckling av företag och organisationer. Liselotte är även ambassadör för Kvinnors företagande och ligger bakom remake- och utbildningsföretaget Refo. När hon var 14 år hittade hon en kassabok och har varit entreprenör sedan dess. En entreprenör från Sydafrika, väldigt imponerad av Skandinavien med all vacker design frågade Liselotte om vi som har det så bra verkligen är lyckliga eller om det är sakerna som äger oss.

– I Mongara, säger Liselotte, har vi haft många projekt och vi har alltid tagit emot olika praktikanter men det var först när de ”Tre vise männen” kom in som jag allvarligt började fundera på hur vi skulle kunna jobba med den del av ungdomsgenerationen som likt de här killarna kommer sent till jobbet, går tidigt och däremellan mest står och röker utanför entrén och pimplar Cola, samtidigt sa de här killarna att de skulle bli egna företagare. Det kändes först som ett enda stort mörker men i samma veva blev jag inbjuden att vara drake i ett Draknäste hos en innovationsklubb för unga.

En av ungdomarna hade med sig idén kring en Pantomat för kläder. Perspektivet hade han hämtat från sina egna grannar –  barn som inte kunde gå till skolan för att de saknade kläder.

– Va! I Sverige, tänkte jag och tittade i min egen garderob. Där fanns massor av fina saker men som jag aldrig använde och tänkte att det måste finnas många sådana garderober.

Tanken om att pussla ihop det kvarblivna, överblivna med behov och behövande var född. Visserligen skulle hanteringen vara ganska betungande med upphämtning, tvätt, lager och utkörning igen men behovet att hitta arbete för unga som stod långt från arbetsmarknaden var ett känt faktum. Liselotte kände att nu var det var dags att göra något på riktigt, och det i närområdet. Ute i Tensta – Rinkeby inte långt från Liselottes trygga villaområde som påminner väldigt lite om den miljön i de höghusområden som killen bakom pantomatidén beskrivit. Refo resan hade börjat – ett företag som skulle komma att jobba med att minska både det mänskliga svinnet och det i klädväg.

– Vi kan inte bara tänka att de här är värdelösa, när de kan få ett helt annat värde för någon annan. Hittar vi bara de som inte vill ha och de som vill ha, och de som vill lära och de som vill lära ut, ja då har vi ett kretslopp. Att bara remaka och hoppas på att någon ska gilla fungerar inte, därför har vi några startpunkter: Hur kopplar vi ihop det här ? Hur matchar vi studenterna.

I år startade Refo en entreprenörsskola i Tensta. Tio kurser med i genomsnitt tio-elva deltagare per grupp. Refo träffar numer även andra än unga vuxna – människor med idéer och som vill något kommer nu från hela Järvaområdet.

-Vet du att det finns 411 olika afrikanska föreningar bara i Tensta – Rinkeby. Vi gör samproduktioner med några av dom som radiokanalen Voice of Tensta. Vi har kört Antwalks med remakade kläder där vi berättar om plaggens väg – Om de fina kvarglömda kläderna från Stockholms skolor eller linnetyger som legat oanvända i en låda, att Sundbybergs kommun tvättat för oss och att de svåraste fläckarna på de vackraste tygerna har min pensionerade mamma med husmorsknep från förr löst, ibland tillsammans med gatans pensionärer. Våra designers och praktikanter som syr om och om barnklädpaketen som packas på olika arbetsträningscenters av människor som kanske lider av sviterna från en stroke – hur de övar upp finmotoriken och samtidigt känner gemenskapen i att göra något värdefullt igen – att de på eget initiativ började packa in en leksak i paketen. 511 paket som delades ut via barnavårdscentraler,  kvinnohärbärgen, flyktingförläggningar, socialtjänst och liknande till barn i närområdet som saknade kläder.

Nu arbetar Refo mer utifrån vad de tror på och vad som är lätt att fotografera för webbshopen. De gör fem plagg, om dessa säljer snabbt, ja då satsar de. De tar fram en eller två klänningar och tar fram de i de tyger som finns

– Det är lite mer kollektionstänk nu. Vi hittar bra säljkanaler som Stadsmissionen och Coola Tanten, där man även kan lämna in saker till oss. Vi jobbar för att göra remake till något som är coolt och häftigt och har nu hittat en modell för att utbilda personer i allt vi gör, i alla olika led, så allt vi gör kan vi faktiskt använda och återanvända. Det här kretsloppstänkandet är något vi alla kan använda och vi måste leta mer efter det som förenar än det som skiljer oss. Just nu är min dröm att jobba nära och tillsammans med näringslivet.

Det handlar förstås mycket om tillgänglighet, det måste vara lika enkelt att köpa remake som att handla från stora kedjor.

– Tänk om de stora aktörerna vände på perspektiven och började tänka – vad kan vi göra och började klura på hållbara alternativ, som att jobba med skolor för att ta fram nya material. Eller tänk om de stora aktörerna som till exempel jobbar med arbetskläder tog in refo. Får vi en sådan impact kanske vi helt enkelt måste ha en sådan textilindustri i Sverige. Affärsmässigheten är viktig – att kunna hålla deadlines, kunna kommunicera digitalt, och att man har ordning och reda i administrationen. Det finns många projekt som pågår, jag tror på samproduktion, inte bara på att samarbeta utan att man kommer till något konkret.

Refo by Kronbruden Kerstin Kallin Galleri Duerr Affordable Art Fair Stockholm 2014Kerstin Kallin alias Kronbruden remakar smycken för Refo under namnet Refo by Kronbruden. Sedan hon var liten har hon hållit på mycket med olika hantverk.

– Jag tror att det har att göra med att jag växte upp på landsbygden utanför Örnsköldsvik. Det fanns inte så mycket kompisar så jag fick roa mig själv. Att prova nya tekniker har alltid intresserat mig. Formen har varit mindre viktig än själva skapandet egentligen.

När det gäller brudkronorna började det med att Kerstin ville ha en brudkrona när hon gifte sig. Eftersom hon inte ville gifta sig i kyrkan insåg hon snabbt att brudkrona var något som skulle bli kostsamt.

– Tänkte att ja då gör jag väl en själv då och gjorde samtidigt en mindre till brudnäbben. Jag kände direkt att det här är något jag vill jobba vidare med. Eftersom det ligger en naturlig begränsning i hur många brudkronor man kan göra till sig själv, startade jag ganska omgående företag, skrattar Kerstin.

Sedan hennes egen – en skir brudkrona i koppar – har det blivit många tiaror, diadem och andra hårsmycken i material som stärkt spets, oäkta metaller som till exempel aluminiumtråd och glaspärlor men även silvertråd och sötvattenpärlor.  Att hon fastnade just för smyckena har mycket att göra med att det där finns ett starkt nätverk av människor som ger ny input, inspiration och gemenskap. En av dem var just Liselotte Norén, kvinnan bakom Refo med affärsidén att skapa jobb i härområdet – lokala kretslopp för tillväxt, samtidigt som de minskar belastningen på miljön. Det gör de genom att göra det enkelt för människor att hitta något de vill lära, eller lära ut – integration och minskat svinn av både människor och material.

– Liselotte träffade jag genom en gemensam bekant på Svenska inredningsbolaget, berättar Kerstin. Jag hyrde in mig där för att hålla smyckeskurser. Under ett julmingel sålde jag mina smycken, även refo var med. Liselotte som alltid har öga för nya saker, blev intresserad av mina knappsmycken och frågade om jag ville göra en kollektion för Refo av återbrukat material och så blev det. Hittills omfattar smyckeskollektionen smycken av blixtlås, knappar, läder, glas och spets.

Vi talar CSR på hög nivå där nu Kerstin är en del av Refo-nätverket som Refo by Kronbruden – det är så Refo lyfter fram sina medarbetare.

– Vanligen skissar och tänker man hur man vill att det ska bli. I återbruket blir det omvänt, det är materialet som får styra.  Vad har jag och vad kan jag göra av det? Jag kanske ser en dragkedja och tänker..hmm..kanske kan jag använda blixtlåset tillsammans med knapparna. För mig är det både spännande och drivande att jobba så här med smycken och det är kul att idén med knapphalsbanden har fallit så väl ut att de i princip har tagit slut i Refos webbshop så fort de är tillverkade. Spänningen ligger i att utforska olika material, nu kikar jag lite på hur jag kan använda glas, hörlurssladdar och har lite andra idéer.

knapphalsband 21 6knapphalsband 17 1Refo by Kronbruden Kerstin Kallin Galleri Duerr Affordable Art Fair Stockholm 2014Refo by Kronbruden Kerstin Kallin Galleri Duerr Affordable Art Fair Stockholm 2014

Inom återbruket finns fler idéer än vad tiden räcker till. Med refo jobbar Kerstin under Refo by Kronbuden för att det är givande på flera sätt

– Det utvecklar mitt konstnärskap, designdelen, gemenskapen och kreativiteten får hela tiden näring. Miljöaspekten är viktig för mig som förälder och att vi ger kläder till barn i Sverige som behöver genom barnklädpaketen. Integration och utbildning är andra viktiga delar. Kerstin har själv en bakgrund som lärare i musik och i svenska. Sedan i höstas satsar hon hela sin tid på sitt företag tillsammans med Refo och på familjen förstås.

Företaget driver jag hemifrån och även om jag jobbar mycket får barnen kortare dagar i förskolan. Att kunna laborera med tiderna är en frihet för mig.

Refo by Piloo Pia Rydberg Galleri Duerr Affordable Art Fair StockholPia Rydberg alias Refo by Piloo som hon använder när hon arbetar för Refo var tolv år när hon började sy om sin mammas gamla kläder och stuvbitar hon hittade. Så länge hon kan minnas har hon sytt sina egna kläder allt från vardagskläder till studentklänning.

– Att sy har alltid varit något jag bara gjort, sen har jag lärt mig hantverket under tiden. Vi hade aldrig mycket pengar i min familj, det gjorde att jag istället blev kreativ. Jag läste mycket Vecko-Revyn som liten, förr hade den alltid något som handlade om sömnad. Mormor men framförallt mamma kunde sy och lärde mig mycket.

När Pia jobbade på IHM Business School kände hon sig under en period lite understimulerad, sydde då massor av väskor och startade företaget som fick heta Piloo.

Pia började göra olika förvaringslösningar i tyg för fjärrkontroller till exempel, sålde mycket bland sina vänner och på marknader. 2011 då Pia jobbade som affärsansvarig på IFU /IFL vid Handelshögskolan tänkte hon att – ska jag någon gång satsa på den här drömmen om att driva eget för att designa och sy kläder måste det bli nu.

– Hade det inte varit för att min man trodde på mig så mycket hade det kanske inte blivit av.

De tog helt enkelt familjens sparpengar som de lagt undan till hustaket och startade Kafé Kreaktiv i Hammarby Sjöstad där Pia erbjöd olika hantverksworkshops, anordnade pysselkalas, tog emot kläder för ändringar och drev kafét. Varumärket ändrades till Piloo-old is new, då Pia numer renodlat sydde om gamla kläder samt gjorde produkter enbart av second-hand material i retro-stil. Efter två och ett halvt år beslöt Pia dock för att stänga kafét eftersom det var svårt att få ekonomisk lönsamhet i konceptet även om folk älskade stället och det som erbjöds. Pia hade fått en länk av en kompis till Refo-sidan och kontaktade dem för ett eventuellt samarbete.

–Liselotte kom förbi kafét och det visade sig att vi hade samma tankar om remake och ett hållbart tänkande. Inte så långt senare gjorde vi ett event tillsammans med Galleri Duerr och höll en alternativ catwalk där vi berättade om plaggens historia.

Idag hyr Pia Rydberg ateljé av Charlotte Wormbs från Svenska Inredningsbolaget där Kerstin Kallin och Liselotte Norén träffades första gången.

– För mig är det lättare att bygga varumärke med lokal. Där kan jag ha remake-workshops och pop-up-kvällar med mina produkter. Det blir mer fokus på att sy. Det var så mycket annat tidigare att jag inte hann med det jag ville – det vill säga sy och designa produkter.

Nu syr Pia för Refo, utvecklar produkter och testar olika saker. Hon syr upp en testkollektion, säljer dessa produceras fler. Ibland tar hon emot praktikanter från designgymnasiet.

– Alla vi som designar för Refo behåller våra namn så för min del blir det Refo by Piloo. Vi delar vinsten, men då det oftast ska produceras fler produkter blir det lönsamt, samtidigt känner vi att vi gör saker som gynnar även andra och miljön.

Pia tar även uppdrag som att sy om någon fin klänning till exempel bröllopsklänningar. Hon har sju symaskiner, de behöver hon för att kunna sy i olika material och i workshopsen.

– Det blir fler och fler som upptäcker glädjen i att kunna virka, sticka eller sy så när intresse uppstår erbjuder jag det och gör ett koncept utifrån kunden. Det kan vara allt från pysselkalas och möhippa till företagsevent. Det känns som att jag har skapat mitt eget jobb. Jag går till min egen lokal där jag kan designa mina egna saker och verkligen fokusera på det jag vill göra.

Refo by Piloo Pia Rydberg Galleri Duerr Affordable Art Fair Stockholm 2014Just hemkommen från en resa för att fira 15 års äktenskap arbetar Pia nu mycket med att tillverka Boleros som ska värma våra frusna axlar samtidigt som de ger en extra krydda åt övrig outfit. Vi bär de i Galleri Duerrs monter E10 under Affordable Art Fair 2-5 oktober tillsammans med Refo by Kronbrudens smycken.

Vi visar verk av fotograf Sonja Hesslow, bildkonstnär Debora House och Maria Saveland. Inbjudan hittar du här.

Handla i Refos webbshop– barnpaket, remake och föreläsningar
Gilla Refos Facebook

Debora House Tanglewoodlily

Debora House Galleri Duerr Affordable Art Fair Amerikanska bildkonstnären Debora House träffade sin svenske make på ett flyg till Mexico. Hon på väg med familjen för att fira jul och han på en sista-sekunden-plats i hopp om att hitta ett annat äventyr än skidåkning i fjällen med sina vänner. Debora som inte alls var öppen för att involvera sig i någon hon kanske aldrig skulle se igen, inne i en resande fas som hon var, gjorde inget särskilt för att han skulle falla för henne. Kanske var det just den naturligheten som gjorde att flygresan slutade med gemensamt julfirande och ett frieri där kärleken tjugonio år senare känns lika levande som deras året runt grönskande trädgård.

– Jag kunde inte låta bli, han var så oerhört kreativ och ändå så grundad. För mig som är ”all over the place” var det som en ballong som fångades in. Han är arkitekt, vill inte alls ändra mig och överraskar mig hela tiden. Närvarande, snäll, artig. Med sin äkta inre kompass gör han alltid det rätta och får mig att alltid vilja bli en bättre människa.

De möttes 1985, i december och gifte sig redan i augusti efter tre månaders förlovning.

– När jag kom till Sverige och mötte svärföräldrarna synade hans mor mig från topp till tå, log och tänkte – perfekt hon passar till och med i min nationaldräkt. Det var en underbar känsla att bli mottagen på det viset.

När de flyttade till Sverige med dottern som hunnit bli tio år hade Debora just sålt sitt textilföretag och var på jakt efter ett nytt sätt att vara. De senaste två decennierna hade hon levererat till showrooms i hela USA, jobbat aktivt i San Francisco och Bangkok tillsammans med olika kreatörer – konstnärer, arkitekter och designers. Olika former av studios och textilutställningslokaler. Sverige fann hon vara helt annorlunda. I en avlägsen stuga i skärgården kände hon sig isolerad. Hade alldeles för mycket tid över. För Debora var verkligen vyn genom Ingmar Bergmans lins. Det mörka, kalla Norden var inte lika utmanande som det nordiska reservatet i Thailand dit Debora rest varje år de senaste tjugo åren – den asiatiska kulturen var mycket mer begriplig

– Mycket mer inkluderande. I klädd sarong och sandaler kunde jag försvinna in i ett thailändskt liv, men i Sverige var jag som en udda fågel med min utpräglat amerikanska personlighet, vi har inte ens ordet lagom i vårt språk. Jag förstod inte alls jantelagen och kämpade för att min dotter skulle få utveckla sina styrkor i skolan, istället för att hållas tillbaka för att passa in i perspektivet lagom. Det jag däremot förstod mig på var ljuset. Jag var van att mixa färger så jag började måla. Först olika kort med vattenfärger. Dom blev ett sätt att hålla kontakt med mina vänner – alla kreatörer av något slag. För att visa att jag bryr mig. När jag väl började måla abstrakta landskapsmålningar kunde jag helt enkelt inte sluta. Det fanns alltid en målning som gick över gränsen till det surrealistiska eller abstrakta – abstrakt expressionism och som inte passade in i mina utställningar. De blev ett sätt att räkna ut mitt nya liv. Sexton år senare visade Galleri Duerr en retrospektiv utställning, Deboras abstrakta målningar från 1994, i tidsskedet då Debora flyttat till Sverige.

En av målningarna som ingick i utställningen – “Prove it!” hänger i matsalen där Debora bjuder på Hibiscuste och naturella Cashewnötter. Målningen är en graffitiversion av Fermats stora sats, ett problem som plågade matematiker under fyra hundra år innan det slutligen löstes. Debora förklarar med lika yviga gester som när hon målar. I de formaten är det lätt att förstå varför hon föredrar penslar man målar hus med framför de vanliga konstnärspenslarna.Deborah House Galleri Duerr Affordable Artfair

– Sprungen ur min brist på att kunna kommunicera på svenska. För mig har svenskan inte tillräckligt många ord, är inte tillräckligt färgrik. Mitt hänsynslösa intresse för symboler och matematik växte fram ur fascinationen av min dotterns hemläxor. Jag bad henne göra ekvationerna i målningen.

Dotterns intresse för matematik väcktes redan när hon var sju år, på en långflygning.

– Min man hade glömt att ta med något till henne och började lära henne om Algebra. Idag arbetar hon med medicin. Vissa målningar kan man bara inte skiljas från.

Tegelhuset i Nacka hittade de på exekutiv auktion 1995, ett hus de letat efter men aldrig trott sig finna, inte här. Från att ha tjänat som kontor har de åter förvandlat huset till bostad. Mycket har de behållit i original. Det finns inte en sak som inte känns genomtänkt, som inte har både funktionalitet, stil och känsla. Skåpen går genomgående ända upp till taket. Sopnedkastet i köket leder direkt ned till soprummet. Det finns en lucka för tvätten som får kana rakt ner i tvättstugan. Badrummet i blå mosaik med förvaringsburkar i genomskinligt glas visar minnen i form av stenar, torkade blommor, olika handgjorda tvålar och annat som håller hud och kärlek vid liv. Möblerna är i mörkt gediget trä. Sängen minner om svunna tider där tidlös passion tillåts blomstra. Samtliga sovrum vätter precis som badrummet och arbetsrummet mot den året om grönskande trädgården. Debora letar efter saker som har en historia och handlar möbler på vintagemarknaden. Ibland skänker någon av hennes vänner något de ser som de tycker är Deborah eller de tror passar i huset. Debora putsar upp, filar till och oljar in. En kvarlämnad arkivhurts tjänstgör som linneskåp och inte oväntat har Debora broderat monogram på linnet. IMG_3159Hon slår välkomnande ut armarna mot glasdörrarna som vätter mot trädgården. Vita och röda druvor mognar längs husets tegelväggar för att säkra årets portvin de själva tillverkar.

– Jag designar och min man tar hand om det mer tekniska. Allt vi planterar här i trädgården tar vi vara på. Från början ville inget gro för att det var så bergigt och torrt, jag höll på att bli galen, till slut grävde vi fram stensatserna som låg gömda bakom all lera och allt sly och förvandlade de till olika trappformationer, ett självcirkulerande vatttenfall som rinner ner i etapper med en liten bäck ger ro och ett litet lusthus med skjutdörrar i glas på toppen för att ta vara på kvällssolen. Stenen har vi skeppat från Öland. Vi designar trädgården utifrån vyn här från lusthuset. Debora skjuter glasdörrarna åt sidan.

– Här kan vi sitta och njuta av snöfallet tack vare infravärmen från taket. I direkt anslutning, bakom ytterligare en dörr hittar vi köksdelen, som gjord för barbeques i goda vänners lag.Debora House Galleri Duerr Affordable Art Fair

En halv trappavsats ner, ute i det fria står fyra högryggsstolar framför en braskamin och förstås ett tvåmanna soldäck. Längs en av husets kortsidor finns en liten bärträdgård som sörjer för desserterna. Favoritgrannarna, en svensk internationell filmregissör som använder engelska i jobbet uppfattar Debora långt ifrån inbunden eller lagom, detsamma gäller hans lika kreativa fru, även hon i filmindustrin, men det finns tider då andra grannar undrar vad i all världen vi håller på med, som när vi gick fram som en jordfräs i trädgården.Debora House Galleri Duerr Affordable Art Fair

Debora House är uppvuxen i staten Massachusetts en av de som satsar mest pengar på utbildning, tio km från Tanglewood där dans, teatrar och orkestrar är lika naturliga inslag i vardagen som att andas.

– Många av våra high school teachers var författare eller skribenter som åkte till Europa varje sommar. Det var inte alls ovanligt att ta klasser hos Boston ballet. Att vi byggde vår scen med delar från Broadway såg vi inte ens som något extra ordinärt. Vi var inte rika, kulturen byggde på jordbruk och turism. Kultur är ingen kostnad, kultur är något som berikar, en av de bästa investeringar man kan göra, inte minst i barn och ungas liv.

Debora House Galleri Duerr Affordable Art Fair StockholmDeborah visar i ett välfyllt album hur trädgården såg ut när de flyttade in. Ganska trist och snårig på sina ställen och slutade i ett staket. Alla fröpåsar som genom åren provats finns kvar ifall det inte skulle ta sig. Albumet har blivit en egen journal över trädgården.

– Fritillarian som kommer upp varje år har ännu aldrig blommat, frosten hinner ta den innan det är dags. Vinrankorna klarar sig tack vare att teglet blir varmt. Nedanför är det torrt, där trivs lavendeln och rosorna. Det är det här min man är så bra på, han är väldigt kreativ fast på ett annat sätt, vet hur man ska göra för att det ska fungera med vatten, uppvärmning och är full av tekniska lösningar. Vi har planerat trädgården så den grönskar året om, det ger en känsla av liv och energi. Överlever inte en planta av sig själv, är det inte meningen. Jag har tänkt med trädgården som med mina målningar när det gäller ljuset, det är bara en lite annan konstform. Tio år har det tagit, endast äppelträdet du ser fanns här när vi flyttade in. Vi behandlar trädgården lite som möbler, har flyttat runt lite för att det ska passa och tar vara på allt. Lavendel kan bli fyllda doftpåsar som ger lugn, presenter till vänner jag tycker om precis som med korten jag skickar, en liten notis om min uppskattning. Debora House Galleri Duerr Affordable Art Fair

Varje kort är som ett enskilt collage, handgjorda i olika material samsas de i olika pärmar.

Ett stenkast från huset ligger KVV (konstnärernas kollektivverkstad) där finns utrymmet Debora behöver för att kunna måla bilderna hon har på näthinnan. Att måla hemma med så mycket färg och så starka dofter är inget alternativ, de skulle det vara färg överallt, skrattar hon. Deborah bokar alltid in sig på samma plats för att arbeta med olika projekt och betalar en mindre summa utifrån det antal timmar hon använder sig av, i tillägg till årsavgiften. Det går att boka fler utrymmen i anslutning om man jobbar med stora verk. Inspirationen hämtar hon från olika resor, allt från Öland till Kina med återkommande teman som abstrakta landskap och symboler. En lek och experimentlust med färger och ljus. I produktions perioden jobbar hon två-tre månader i streck och stänger av allt socialt liv.

– Att vara tvungen att förboka tid i ateljén gör att jag tvingas planera mina projekt, jag blir mer fokuserad och arbetar effektivare. Jag bokar tidigt för att få ytan med det alldeles speciella ljuset som håller under dagen.

I målningarna Northern Lights och Chengdu fanns intryck av landskap som fördunklats av vädret.

– Den bästa tiden på året för att se norrsken är oftast när det är för mycket molntäcke. I Kina kom jag i dimman över bergen, konturerna var mjuka och flytande. Att samla dessa målningar tillsammans under en retroperspektiv utställning på Galleri Duerr kändes som att vara sårbar på ett sätt jag aldrig tidigare tillåtit mig själv. Landskapsmålningarna handlar mycket om färg och atmosfär och syftar till att skapa en känsla av plats, frid och harmoni. De utvecklades som ett sätt att överskrida språkbarriärerna. Jag målar till jazzmusik med energi och dramatik i stunden men resultaten är lugn och tystnad. Min man brukar göra soundtracks till mig. Jag är tacksam över all fin musik han introducerat mig för och alla duktiga vokalister. Jag älskar horisonter där allt skapar rörelser. Har alltid tre målningar som pågår samtidigt men jag målar bara med en färg åt gången, låter den torka och sen går jag över den igen, med samma eller med en annan färg. Ibland kan det behövas tjugo lager innan jag ser vart det lutar åt, ibland behövs bara ett enskilt penseldrag. Jag kan lägga lager på lager och få en riktigt tjock färg för att skapa perspektiv. Det är som att lägga ett pussel och jag jobbar vidare tills jag är klar. När jag väl är klar är jag klar och känner aldrig att jag kunde gjort något mer. Kanske hittade jag ett sätt, trots allt, att vara lagom.

Debora plockar fram nio nyproducerade målningar i storformat inför Affordable Art Fair Stockholm och undrar vilka jag tycker ska hänga under just vernissagedagen. Vi är helt eniga om två målningar – Horizont light – Time heals all Wounds.

– Jag visste inte om det skulle bli land eller regn, det är en del av det roliga med att måla. Här har jag arbetat mycket med krackelering, textur och glans, det är många lager och varje lager kräver tid att torka. Tre månaders arbete men jag har också gjort seriösa verk på åtta timmar där ingen kunnat avgöra skillnaden. Jag målar inte med tanke på kunden, utan ifrån känslan – det är två helt olika sätt att förhålla sig till sitt arbete. När målningen väl är såld är den borta och kommer att förändras med vart den kommer, med ljuset runt, med årstider och möblemang.

Debora menar att vi lever som om vi hade  obegränsat med tid trots att vi inte har det.

– Början av var dag är en gåva – folk tar mycket för givet. Min pappa var fyrtiotvå år när han dog i en bilolycka. Allt förändrades på ett ögonblick. Det fanns inget sätt att göra det man aldrig gjort, inget sätt att avsluta saker på, inget sätt att säga hejdå. Man måste leva ”really well” varje dag. Ta hand om saker, uppskatta livet och fylla det med kärlek och liv, inte med tomhet och konflikter. Vi kastar aldrig bort tiden, vi följer vår dotter i det hon behöver och jag gör research och lite annat för min man i hans arkitektfirma. Det är svårt med konst i Sverige. De flesta vill ha något som alla vet vad det är redan, som svenskt tenn. När någon annan har konfirmerat att det är rätt, att det är värdefullt, passar det plötsligt in. Själv föredrar jag när man köper min konst utan att veta något om den. Det är en dröm jag säljer, ett ögonblick av tid, ett just då. I Massachutes fostras vi i att ifrågasätta och undersöka påståenden. Jag kritiserar inte den svenska kulturen, jag gillar ordning och reda. Min pappa dog ung i USA för att han blev överkörd av en promillekörare, i Sverige får man inte köra med alkohol i blodet. Jag gillar inte heller vapenlobbyismen i USA, inte det eskalerande våldet, att de inte värnar om miljön eller att det är riggat för att folk med pengar gör allt mer pengar. Det är inte konstigt att folk inte känner att det spelar någon roll om de röstar längre eller inte. Jag är tacksam för det svenska skattesystemet där vi tar ett gemensamt ansvar, men den svenska välfärden bygger på total ärlighet – när för många försöker lura det rasar det. Under mina 20 år i Sverige har jag sett landet förändras, förut kunde jag lämna en barnvagn utanför affären och vara trygg med att inget hände, det var så man gjorde i vetskap om att omgivningen höll ett vakande öga, det skulle jag aldrig drömma om att göra längre. Det finns mycket positivt med att öppna upp världen mot världen men ibland går allting så fort att vi glömmer att ställa oss viktiga frågor.

I början när Deborah var i Thailand kunde hon inte ens ringa ut, i slutet kunde hon gå in och sända ut meddelanden. I samma lokal satt unga killar och spelade World of warcraft.

– Unga i Thailand gick direkt från ingen telefon till dataspelen där de kan göra allt, det var det barnen gjorde på sin fritid. Datorer är fantastiska som kunskaps- och arbetsredskap men det var inte det barnen använde den till. Idag oroar jag mig för att en majoritet av reklaminslagen här i Sverige handlar om spel precis som allt mer av barnens fritid. Det är galet för spelen är alltid riggade, det finns alltid någon som på förhand bestämt alternativen. I en film tar du del av en historia, den har en tidsbegränsning och du kan på något sätt identifiera dig med hjälten. I dataspelsvärlden antar du idag rollen som ond utan att någon ifrågasätter det, det är inte alls ovanligt med fullkomligt meningslöst våld, kvinnoförnedring och så bestialiska dåd att jag inte ens kunnat uppleva det i den värsta av mardrömmar. Det här är något som verkligen påverkar yngre generationer. Varför lyssnar vi inte mer på den kunskap som redan finns och egentligen funnits i alla tider än den självreglerande spelbranschen. I Massachusetts fostrades vi in i attityden att vi kunde göra vad vi vill, i en positiv anda. Jag tror att det gjorde oss mer öppna för världen, mer internationella. En del människor är risktagare, andra vill inte att något ska förändras. I mellanöstern dödar de dig om du inte håller med dom. Jag talar inte om galna risker utan bara om sådant du inte är familjär med. Men låt dom som vill stanna i boxen göra det. Så länge dom inte börjar kritisera eller skapar lagar som begränsar.

Deboras man äntrar huset och ser lika förväntansfull ut inför morgondagens veckolånga resa för att fira deras tjugonioår långa äktenskap. Besök på Turner Contemporary museum i England står på schemat. Känner jag Debora rätt ämnar de ta vara på och njuta av varje sekund av resan och av varandra. Jag lämnar Deboras hem högst motvilligt. I handen håller jag ett av hennes handgjorda kort. / Lotte Johansson

Galleri Duerr visar Debora House målningar den 2-5 oktober på Affordable Art Fair Stockholm. I vår utställarmonter E10 har vi även med verk av Maria Saveland  samt fotograf / kreativ bildkonstnär Sonja Hesslow, i ett av de verken ingår musik av kompositör Gísli Jóhann Grétarsson, text av Anna K. Larson och kläddesign av Patricia Trambevski.

Här hittar du inbjudan till Galleri Duerrs event och efterföljande NORDEA Art After Work.